Svijazjskij var adelsmarskalk inom sitt guvernementsdistrikt. Han var fem år äldre än Levin och gift sedan flera år. I hans hem vistades en ung svägerska till honom, en flicka, som Levin fann mycket sympatisk. Och Levin visste, att Svijazjskij och hans hustru mycket gärna skulle velat gifta bort denna flicka med honom. Han visste detta alldeles säkert såsom unge män, som bli betraktade som friare, bruka ha känning av en dylik sak, fast han aldrig skulle kunnat besluta sig för att säga det till någon och han visste också, att han, fastän denna flicka av allt att döma borde kunna bli en förträfflig maka, lika litet kunde gifta sig med henne, till och med om han inte vore förälskad i Kitty Stjerbatskaja, som flyga upp mot himlen. Och hans medvetande härom förgiftade för honom det nöje, som han hoppats på av sin färd till Svijazjskij.
Då han fick Svijazjskijs brev med inbjudan att delta i jakt, tänkte Levin strax på detta, men kom trots allt till den slutsatsen, att dylika planer från Svijazjskijs sida i fråga om honom bara förefanns i en grundlös förmodan hos Levin själv, och han beslöt sig därför att i alla fall fara dit. Dessutom hyste han i all hemlighet lust att iaktta sig själv, att än en gång anställa ett prov med sig och denna flicka. Hemlivet hos Svijazjskijs var synnerligen angenämt, och Svijazjskij själv, den präktigaste typ för en kommunalpamp, som Levin lärt känna, erbjöd honom alltjämt det allra största intresse.
Svijazjskij var en bland de i Levins ögon underliga människor, vilkas tänkande, ytterst följdriktigt, fast aldrig fullt självständigt, gick sin egen väg, men vilkas liv, ovanligt bestämt och säkert i sin riktning, fullständigt oavhängigt och ofta nog i strid med tankens verksamhet, också gick sin egen väg. Svijazjskij var en man av mer än vanligt liberalt tänkesätt. Han föraktade adeln och såg i alla adelsmän hemliga anhängare till livegenskapen, som bara av feghet inte gav uttryck åt denna sin åsikt. Han ansåg Ryssland vara ett förkommet land i stil med Turkiet och dess styrelse vara så usel, att han aldrig kunde förmå sig att på allvar kritisera vad den företog sig, och samtidigt tjänstgjorde han som adelsmarskalk och var som sådan mönstergill och då han for ut i bygden försummade han ej att sätta på sig den kokardprydda mössan med dess röda randsnodd. Han ansåg, att ett människovärdigt liv bara var möjligt i utlandet, dit han begav sig så fort tillfälle erbjöd sig, och samtidigt skötte han i Ryssland ett mycket mångsidigt och till hög nivå uppdrivet jordbruk och följde i ovanlig grad intresserad med allt och kände till allt, som skedde i Ryssland. Han ansåg, att den ryske bonden stod på ett utvecklingsstadium mellan apa och människa, och samtidigt därmed var han vid landstingsvalen den som beredvilligast skakade hand med bönderna och lyssnade till deras åsikter. Han hade inte den ringaste tro på något översinnligt, men var mycket upptagen av frågan rörande förbättringen av prästerskapets villkor och förminskning av församlingarnas antal och nedlade därvid all möda på att i hans by kyrkan skulle bli kvar.
I kvinnofrågan tillhörde han ytterlighetsmännen, som höll på kvinnans fullständiga frihet och särskilt hennes rätt till arbete, men hans samliv med hustrun förflöt på ett sätt, som kom alla att förundra sig över endräkten i ett barnlöst äktenskap, där han anordnat sin hustrus liv så, att hon ingenting gjorde och ingenting kunde göra, som låg utanför den med mannen gemensamma omsorgen att tillbringa tiden på bästa och trevligaste sätt.
Om Levin inte hade haft förmågan att söka förstå människorna från deras bästa sida, skulle Svijazjskijs karaktär inte ha erbjudit honom något som helst tvivelsmål. Han skulle ha sagt till sig själv: »en dumbom eller en struntkarl», och därmed skulle hela saken varit klar. Men han kunde inte säga dumbom, därför att Svijazjskij tveklöst inte bara var en mycket förståndig man, utan även en man med stor bildning, som på ett ovanligt okonstlat sätt visste att uppbära denna. Det fanns inte ett ämne, som han inte kände till, men han visade bara sin insikt, då han blev nödsakad att göra det. Ännu mindre kunde Levin säga, att han var en struntkarl, därför att Svijazjskij alldeles tydligt var en hederlig, god och förståndig man, som alltid gladlynt och livfullt gav sig hän åt handlingar, som högt skattades av hela hans omgivning, och han hade alldeles säkert inte någonsin gjort eller kunnat göra något dåligt.
Levin hade ansträngt sig att förstå honom och inte kommit till någon förståelse och såg alltjämt på honom och hans liv som på en levande gåta.
Levin och Svijazjskij var nära vänner, och därför kunde Levin tillåta sig att forskande iaktta honom, att söka tränga till själva djupet av hans livssyn, men det hade alltid varit förgäves. Varje gång, då Levin hade försökt att komma längre än till de för alla tillgängliga mottagningsrummen i Svijazjskijs psyke, hade han iakttagit, att denne blivit lätt förbryllad. En knappt märkbar ängslan hade skymtat i hans blick, liksom fruktade han, att Levin skulle komma att förstå honom, och han hade städse i all godmodighet med hjälp av skämt sökt sätta sig till motvärn.
Efter den missräkning, Levin fått erfara i sin lantbruksverksamhet, var det honom nu särskilt angenämt att få vistas en tid hos Svijazjskij. Frånsett, att i och för sig en okonstlad känsla av glädje ingöts hos honom vid anblicken av detta lyckliga, med sig själv och andra förnöjda duvpar och deras välordnade bo, hade Levin, som kände sig så otillfredsställd med sitt eget liv, stor lust att hos Svijazjskij nå fram till den hemlighet, som åt denne gav en sådan klarhet, bestämdhet och glättighet i livet. Dessutom visste han, att man hos Svijazjskij skulle träffa godsägare från grannskapet, och han hade för närvarande ett särskilt intresse av att få tala med dem, lyssna till deras samtal om lantbrukssysslor, om den väntade skörden, om anställandet av arbetare o. s. v., allt sådant, som Levin visste man vant sig att anse för något mycket lågt, men som nu var det enda, som hade vikt för honom. »Det är ju möjligt, att sådant inte var av betydelse under livegenskapstiden eller att det inte är det i England. I bägge fallen rör det sig om betingelserna, som stadgat sig, men nu hos oss i Ryssland, där allt nyss har blivit omkastat och som bäst håller på att ordna sig, är frågan om hur dessa betingelser skall ordnas den enda fråga, som är av verklig vikt för landet», tänkte Levin.
Jakten blev sämre, än Levin väntat. Kärret hade torkat ut, och det fanns inte alls några dubbla beckasiner. Han fick gå hela dagen och hade med sig hem bara tre skjutna fåglar, men han förde dock med sig som alltid från en jakt en förträfflig aptit, ett utmärkt humör och det upplivade själstillstånd, som alltid en kraftig kroppsrörelse brukade framkalla hos honom. Och under jakten, då han som det tycktes honom inte tänkte på något, kom han gång på gång att erinra sig bondgubben och hans familj, och det var som om detta intryck påfordrade inte bara hans uppmärksamhet utan även ett avgörande i fråga om något, som stod i samband med det.
Och på kvällen utspann sig vid tebordet i närvaro av två godsägare, som infunnit sig i anledning av någon förmyndarangelägenhet, just det intressanta samtal, som Levin väntat sig.
Levin satt vid värdinnans sida och måste tala med henne och hennes syster, som satt mitt emot honom vid tebordet. Värdinnan var en liten blond kvinna med runt ansikte, som livades av ett soligt leende och små gropar i kinderna. Levin försökte sig på att genom henne komma närmare lösningen av den gåta, som hennes man erbjöd honom, men han hade inte sin vanliga fulla tankefrihet, därför att han plågades av en känsla av tafatthet. Anledningen till denna obehagliga känsla var, att mittemot honom satt värdens svägerska, som särskilt för hans skull, så fick han för sig, hade ifört sig en ovanlig klänning, som blottade det vita bröstet genom en egendomlig trapezformad urringning, och denna fyrkant störde nu, trots att bröstet var särdeles vitt eller kanske just därför, Levins tankar. Han inbillade sig, sannolikt med orätt, att denna urringning gjorts särskilt för hans skull, och ansåg sig inte ha rätt att titta på den och ansträngde sig att låta bli det, men han hade ändå en skuldkänsla, bara därför att denna urringning kommit till. Levin tyckte, att det var, som om han bedrog någon, att han borde komma med en förklaring, men att det var alldeles omöjligt att göra det, och därför rodnade han gång på gång, var orolig och kände sig bortkommen. Hans tafatthet meddelade sig också så småningom till hans värds vackra svägerska. Men värdinnan tycktes inte märka detta och bemödade sig om att dra systern in i samtalet.
— Ni säger, — sade värdinnan fortsättande ett påbörjat meningsutbyte, — att allt, som är ryskt, inte kan intressera min man. Tvärtom, han kan nog vara gladlynt i utlandet, men ändå aldrig så som här hemma. Här känner han sig i sin rätta omgivning. Han har så mycket att bestyra, och han har förmåga att intressera sig för allt. Ack, ni har inte varit i vår skola?
— Jag har sett den... Det är ju det lilla huset med murgröna kring väggarna?
— Ja, där har Nast’jas sitt göra, — sade hon med en gest bort mot systern.
— Deltar ni själv i undervisningen? — frågade Levin, ansträngande sig att titta på sidan om utskärningen, men kännande på sig, att, hur han än kom att rikta ögonen mot det hållet, skulle han ändå råka se den där urringningen.
— Ja, jag har själv gett undervisning och gör så än, fast vi har en utmärkt lärarinna. Vi har också infört gymnastik.
— Nej tack, inte mer te för mig, — sade Levin och reste sig rodnande i detsamma medveten om att han begick en oartighet, men han kunde inte längre uthärda detta samtal. — Jag hör, att man talar om något mycket intressant, — tillade han och gick bort till andra ändan av bordet, där värden och de två godsägarna satt. Svijazjskij satt med sidan vänd mot bordet och vred med ena handen på en tekopp stödjande armbågen mot bordskivan, med den andra handen tog han sig om sitt skägg, som han omväxlande lyfte upp mot näsan och åter lät sjunka, som luktade han på det. Med en tindrande glimt i sina svarta ögon höll han blicken riktad på en gråmustaschig godsägare, som höll på att tala sig het, och fann tydligen nöje i vad denne sade. Godsägaren klagade över folket. Det stod klart för Levin, att Svijazjskij satt och tänkte på ett svar på dessa klagomål, som med ens skulle slå omkull hela tankegången i vad som sades, men att han med hänsyn till situationens krav inte kunde ge detta svar och nu inte utan att vara road satt och lyssnade till denne godsherres komiskt färgade utläggning av sina åsikter.
Godsägaren med de grå mustascherna var tydligen en förhärdad anhängare av livegenskapen, en man av gamla stammen, som vuxit fast på landet och med lidelse gick upp i sitt lantbruk. Tecken härpå såg Levin både i hans dräkt, en gammalmodig sliten bonjour, ett plagg som godsägaren tydligen inte var van att bära, och i hans kloka, buttra blick, i hans välformade äktryska uttryckssätt, i hans tydligen under lång erfarenhet förvärvade myndiga befallande ton och i de beslutsamma rörelser, han gjorde med sina stora välbildade, solbrynta händer, vilkas enda prydnad var en gammal förlovningsring.