— Om det bara inte gjorde en ont att överge vad man satt i gång... det är mycket arbete, som är nedlagt i det... skulle jag vifta farväl åt alltihop, sälja det och resa min väg från alltsammans som Nikolaj Ivanovitj... och höra på »Sköna Helena», — sade godsägaren, medan ett gemytligt leende upplyste hans förståndiga gammalmansansikte.
— Ja, men ni överger det inte, — sade Nikolaj Ivanovitj Svijazjskij, — det är tydligen någon uträkning med det.
— Ja, det är bara den uträkningen, att jag bor där jag är hemma, i ett hus, som inte är köpt och inte hyrt. Och så att man går och hoppas på att folket skall komma till förstånd. Och så, tro mig, detta fylleri och denna liderlighet!... Alla har gjort inbördes delning, varken hästar eller kor har de. En bonde kan hålla på att förgås av hunger, men tar man sig an honom och lejer honom som arbetare, — går han bara och lurar på, hur han skall anställa skada och till på köpet ger han sig till att anlita fredsdomaren.
— Ja, men så klagar ni också hos fredsdomaren, — sade Svijazjskij.
— Klagar jag? Nej, för aldrig det skulle jag! Sådana underhandlingar tar ju en vändning, så att man inte blir glad åt att man klagat! Vid fabriken hade arbetare tagit emot handpenning och så gått sin väg. Och vad gjorde fredsdomaren? Han gav dem rätt. Det hela hålles bara uppe av distriktsdomstolen och landsfogden. Han kan prygla bonden som i gamla dagar. Funnes inte han, vore det så gott att ge upp allt och ge sig av till världens ända!
Godsägaren retades tydligen med Svijazjskij, men denne blev inte ond, utan roades synbarligen därav.
— Ja, vi får allt sköta vårt lantbruk utan att anlita kraftmedel, jag, Levin och han där, — sade han leende och pekade på den andre godsägaren.
— Ja, hos Michail Petrovitj går det, men fråga bara hur! Är det kanske ett rationellt jordbruk? — sade godsägaren, som tydligen ville briljera med ordet »rationellt».
— Mitt lantbruk är av enkelt slag, — sade Michail Petrovitj. — Gud ske lov för det. Mitt lantbruk ger bara så mycket, att jag har pengar liggande för att betala skatterna på hösten. Och så kommer bönderna och säger: far lille, hjälp oss! Nå, det är nu mina grannar, och det gör mig ont om dem. Nå, så ger man dem då pengar att betala skatten för första fyramånadsperioden och säger bara: kom nu ihåg, mina vänner, att jag hjälpt er, hjälp sen mig, när det behövs — vid havresådden, vid höbärgningen, då säden skall slås får man räkna ut, hur mycket varje bondgård skall lämna hjälp. Men det finns också samvetslöst folk bland dem, det är sant.
Levin, som sedan gammalt kände till dessa patriarkaliska bruk, utbytte en hastig blick med Svijazjskij och avbröt Michail Petrovitj och vände sig på nytt till godsägaren med de grå mustascherna.
— Nå, hur anser ni? — frågade han: — hur bör man nu för tiden driva lantbruk?
— Jo, så som Michail Petrovitj gör. Antingen lämna ut jorden till hälftenbruk eller arrendera ut den åt bönderna. Det går an, men därigenom förstörs dock den allmänna statsförmögenheten. Där jorden förr hos mig under livegenskapstiden vid förståndig skötsel gav niofaldigt igen, där ger den nu vid hälftenbruk bara trefaldigt. Bondeemancipationen har fördärvat Ryssland!
Svijazjskij såg med en leende glimt i ögat på Levin och antydde med en knappt märkbar gest sin försmädlighet, men Levin fann inte godsägarens ord löjliga, — han förstod mer av dem än Svijazjskij. Mycket av vad godsägaren i fortsättningen yttrade, framhävande varför Ryssland förstörts av böndernas frigörelse, tycktes honom till och med i hög grad sant och för honom nytt och obestridligt. Godsägaren framlade synbarligen en egen tanke — något som inte ofta händer, och det var en tanke, till vilken han ingalunda kommit genom lust till tomt teoretiskt tidsfördriv. I hans ord låg en tanke, som vuxit upp ur hans livsbetingelser och som han suttit och funderat ut i sin lantliga ensamhet och från alla sidor övervägt.
— Det är så, om ni vill ge akt på det, att allt framåtskridande utföres bara av de styrande, — sade han tydligen med avsikt att framhäva, att han ej var utan bildning. — Tänk på Peters, Katarinas, Alexanders reformer. Tänk på Europas historia. Alltjämt större framsteg i jordbruksförhållandena. Tänk på potatisen — även den har genom maktspråk blivit införd hos oss. I vår tid har vi godsägare medan livegenskapen ännu fanns förkovrat vårt jordbruk, både torkrior och sädesrensare och gödsling och alla redskap, allt har vi infört genom vår makt, och bönderna har till en början stretat emot, men sedan härmat efter oss. Nu, då livegenskapen blivit upphävd, har man berövat oss vår makt, — och så måste vårt jordbruk, där det har kommit på en hög nivå, åter sjunka ner mot det primitiva, vilda tillståndet. Så fattar jag saken.
— Och varför så? Om jordbruket bedrives rationellt, kan ni sköta det med lejd arbetskraft, — sade Svijazjskij.
— Ja, men makt saknas. Med hjälp av vem skall jag bedriva det, om jag får fråga?
»Där har vi det — arbetskraften, huvudelementet i lantbruket», tänkte Levin.
— Jo, med arbetarna.
— Arbetarna vill inte arbeta ordentligt och med goda redskap. Vår ryske arbetare förstår bara en sak — att supa sig full som ett svin och fördärva allt som anförtros honom. Hästarna låter han dricka, så att de tar skada, präktigt seldon sliter han sönder, ett järnbeslaget hjul låter han byta bort mot en sup, i tröskmaskinen släpper han ner en järnbult för att fördärva den. Allt som inte är gjort efter hans huvud förargar honom. Därför har hela jordbrukets nivå sjunkit. Jordarealer får ligga försummade, överväxta med ogräs eller har utdelats till bönderna, och där man förr kunde frambringa en million tjetvert av spannmål, blir det bara hundra tusen, nationalrikedomen har minskats. Hade man gjort det här med klok överläggning...
Och han började utveckla sin plan för böndernas frigörelse, där dessa olägenheter skulle ha kunnat undvikas.
Denna utläggning intresserade inte Levin, men då den var slut, vände Levin tillbaka till vad som först blivit sagt och yttrade vänd till Svijazjskij ansträngande sig att få honom att säga sin allvarliga mening i saken.
— Det, att jordbruksnivån sjunker och att det under de förhållanden, i vilka vi står till våra arbetare, är en omöjlighet att med framgång driva ett rationellt lantbruk är fullständigt riktigt, — sade han.
— Det kan jag inte finna, — inföll Svijazjskij nu på fullt allvar, — jag kan bara märka, att vi inte förstår oss på att driva lantbruk och att, tvärt emot vad ni tycks mena, det lantbruk, som bedrevs under livegenskapens tid, inte stod för högt utan alltför lågt. Vi saknar både maskiner och goda dragdjur och ordentlig ledning av det hela, vi förstår oss inte på att göra upp beräkningar. Fråga en lantbrukare, — han vet inte, vad som är till nytta och inte till nytta för honom.
— Italienskt bokhålleri, — sade godsägaren ironiskt. — Hur man än beräknar allt som förstörs för en, blir det ändå ingen vinst.
— Varför förstör de? — Ert gamla ryska tröskverk förstör de, men mitt ångtröskverk fördärvar man inte. En hästkrake av, vad var det nu, toskansk ras, som man får dra vid svansen ur spiltan, den kan de fördärva, men inför i stället percheronhästar eller arbetshästar av vår bit’jukras, de fördärvas inte. Och så är det med allt. Vi måste skaffa oss grundligare insikter i lantbruksskötsel.
— Ja, det låter något, Nikolaj Ivanytj! Det är lätt att prata, men håller man en son vid universitetet och har att uppfostra andra vid gymnasiet, — så blir det, som för mig, ingenting att köpa percheronhästar för.
— För den sakens skull finns det banker.
— För att man skall låta det sista man har gå under klubban? Nej, tack!
— Jag håller med om, att det är nödvändigt och möjligt att ytterligare höja jordbruksnivån, — sade Levin. — Jag idkar också lantbruk och jag har penningmedel till mitt förfogande, men jag har inte kunnat uträtta något. Jag vet inte för vem banker är behövliga. Jag har åtminstone så ofta jag lagt ner pengar på lantbruket, gjort det med förlust. På kreatursköp har jag gjort förlust och på maskiner likaledes.
— Ja, det är då så sant, — föll godsägaren med de grå mustascherna bekräftande in och log till och med förnöjt.
— Och jag är inte den ende, — fortsatte Levin, jag kan visa på alla jordbrukare, som driver sitt yrke rationellt. Alla, på få undantag när, gör det med förlust. Nå, ni kan väl säga, att ert jordbruk är vinstgivande? — sade Levin, och i detsamma märkte Levin hos Svijazjskij det förbiskymtande uttryck av ängslig oro, som han iakttagit, då han velat tränga längre in än till mottagningsrummen i Svijazjskijs själsliv.
Dessutom gjordes denna fråga av Levin inte med alldeles rent samvete. Värdinnan hade nyss vid teet berättat för honom, att de denna sommar kallat till sig från Moskva en i bokhålleri särskilt kunnig tysk, som för en ersättning av femhundra rubel granskat deras lantbruksräkenskaper och funnit, att det gick med en förlust på något över tretusen rubel. Hon mindes inte precis summan, men tysken hade visst beräknat den exakt på 1/4 kopek.
Den gamle godsägaren log, då talet kom att röra vid inkomsterna av Svijazjskijs lantbruk, han visste tydligen, vad slags vinst hans granne adelsmarskalken kunde ha.
— Det är möjligt, att det inte ger vinst, — svarade Svijazjskij. — Det bevisar bara, antingen att jag är en dålig jordbrukare, eller att jag sätter till kapital för att sedermera få större inkomst av jorden.
— Ack, större inkomst av jord! — utropade Levin med ett uttryck av fasa i rösten. — Det är möjligt, att man kan tala om sådan i Europa, där jorden blir bättre av det arbete, som lägges ner på den, men hos oss blir all jord sämre av det arbete, som utföres, den blir utsugen av för mycket bruk, — det vill säga den stegrade inkomsten uteblir.
— Hur, blir det ingen? Det är ju en ekonomisk lag.
— Ja, då har vi ingen känning av den lagen: räntabiliteten ger ingen förklaring på något, tvärtom. Nej, hur kan läran om räntabiliteten vara...
— Vill ni ha filmjölk? Masja, skicka hit filmjölken eller hallonen, — vände värden sig till sin fru. — I år håller sig hallonen friska ovanligt sent.
Och vid allra bästa humör reste sig Svijazjskij och gick därifrån, tydligen förutsättande, att samtalet förts till slut vid det ställe, där det tycktes Levin, att det först började.
Efter att ha mistat en av deltagarna i samtalet fortsatte Levin detta med godsägaren med de grå mustascherna och bemödade sig att klargöra för denne, att all svårighet härrörde sig därav, att man inte brydde sig om att lära känna arbetarens villkor och vanor. Men godsägaren var likt alla personer, som tänka oberoende i avskildhet från andra, trög i att förstå en främmande tankegång och var sällsport inbiten i sin egen åsikt. Han höll fast vid, att den ryske bonden var ett svin och tyckte om svinliv och för att få honom ut ur detta var makt behövlig, men den fanns inte mer, det var knölpåken, som behövdes, men man hade blivit så liberal, att man utbytt den tusenåra knölpåken mot käbbel av advokater och vistelser i häkten, där man trakterade de ovärdiga stinkande bönderna med utmärkt soppa och uträknade, hur många kubikfot luft de måste ha.
— Varför tror ni inte, — sade Levin, försökande vända åter till huvudfrågan, — att det är möjligt att åstadkomma en sådan ställning till arbetskraften, att verksamheten blir produktivt givande?
— Det kan aldrig ske med det ryska folket! Nu när makten är borta, — svarade godsägaren.
— Hur kan man då åstadkomma nya förhållanden? — sade Svijazjskij, som ätit sin filmjölk och med en nytänd cigarrett i munnen vände åter till de disputerande herrarna. — Alla tänkbara förhållanden till arbetskraften har man ju noga bestämt och studerat, — sade han. — Den sista resten av barbariet — det primitiva gemensamhetsbruket med ömsesidig ansvarighet faller sönder av sig själv, livegenskapen är upphävd, endast det fria arbetet är kvar och dess former ligger färdiga och bestämda och man måste finna sig tillrätta med dem. Dräng, dagsverksarbetande torpare, arrendator — längre kommer man inte.
— Men Europa är missnöjt med dessa arbetsformer.
— Ja, känner missnöje med dem och söker efter nya. Och kommer nog att finna dem.
— Ja, det är just om det jag talar, — svarade Levin. — Varför skulle inte vi på vårt håll också försöka?
— Därför att det vore detsamma som att fundera ut nya sätt att bygga järnvägar. Det är något, som redan är uttänkt och färdigt.
— Men om det hittillsvarande inte passar oss, om det är dumt? — sade Levin.
Och åter lade han märke till ett uttryck av ängslighet i Svijazjskijs ögon.
— Ja, vi kan ju svänga med mössorna och påstå, att vi funnit, vad Europa söker efter! Jag känner till det där, men, ursäkta mig, har ni då reda på allt, som man företagit sig i Europa för att ordna arbetarfrågan?
— Nej, bara något litet.
— Den frågan sysselsätter nu de bästa huvudena i Europa. Schulze-Delitzsch’s riktning... Och så denna väldiga litteratur i arbetarfrågan, från den liberala ända till Lassalles riktning... Anordningen i Mühlhausen — där har vi redan ett faktum, som ni väl vet.
— Jag har ett visst begrepp om det, men rätt så förvirrat.
— Nej, så säger ni bara, ni känner allt det där lika bra som jag. Jag är naturligtvis ingen sociologiprofessor, men den här saken har intresserat mig och om den nu skulle intressera er, så sysselsätt er med den.
— Nå, hur långt har man kommit?
— Förlåt...
Godsägarna reste på sig, och Svijazjskij, som åter igen hejdat Levin i hans obehagliga tilltag att söka titta in i det, som låg bortom mottagningsrummen i hans psyke, gick för att ledsaga sina gäster ut.