Levin hade outhärdligt tråkigt med damerna denna afton. Han kände sig som aldrig förr upprörd av tanken på att denna otillfredsställelse med jordbruksverksamheten, som han på sista tiden fått erfara, inte var något, som enbart kännetecknade hans belägenhet, utan var något som framkallades av lantbrukets allmänna betingelser i Ryssland och att åstadkommandet av drägliga förhållanden till arbetarna som exempelvis hos bonden, som han besökt på vägen dit, inte var en dröm utan en allvarlig uppgift, som krävde sin lösning. Och det tycktes honom, att denna uppgift inte borde vara olöslig och att man måste gripa sig an med den.
Efter att ha sagt god natt till damerna och lovat att stanna även hela morgondagen för att delta i en utflykt till häst och bese ett intressant stup inne i en kronoskog, begav sig Levin, innan han gick till sängs, in i värdens arbetsrum för att hämta en bok i arbetarfrågan, som Svijazjskij erbjudit honom få låna. Svijazjskijs arbetsrum var en stor sal, där väggarna var täckta av bokskåp och två bord stod — det ena ett massivt skrivbord mitt i rummet, det andra ett med rund skiva, där omkring läslampan i stjärnform låg utbredda de senaste numren av tidningar och tidskrifter på olika språk. Bredvid skrivbordet stod ett skåp innehållande en massa utdragsfack försedda med små guldglänsande sköldar av metall, där dokument av olika slag förvarades.
Svijazjskij sökte rätt på boken och slog sig så ned i en gungstol.
— Vad är det ni ser på? — sade han till Levin, som hade blivit stående framför det runda bordet och börjat bläddra i tidskrifterna. — Ja, där finns en mycket intressant artikel, — sade Svijazjskij om ett häfte, som Levin just höll i handen. — Det framgår av den, — tillade han med glättig livlighet, — att det inte var Fredrik, som var huvudbrottslingen vid Polens delning. Det framgår, att...
Och han redogjorde i all korthet med den klarhet, som var utmärkande för honom, om mycket viktiga och intressanta upptäckter. Trots att Levin mer än vanligt var upptagen av lantbruksekonomiska funderingar, frågade han sig själv, medan han lyssnade till sin värd: »Vad bär han då inom sig? Och varför är just Polens delning av intresse för honom?» Då Svijazjskij slutat, kom Levin ofrivilligt att fråga: »Nå, och vad finner du i det?» — Men det var inte något särskilt. Det var bara intressant, att det »framgick» det och det. Men Svijazjskij gav ingen förklaring, varför detta intresserade honom, han syntes inte finna det behövligt.
— Ja, men den där vresiga godsherren behagade mig, — yttrade Levin med en suck. — Det är en förståndig karl och det var mycket riktigt i vad han sade.
— Å, bevars väl! En förstucken, inbiten anhängare av livegenskapen, som alla andra, — sade Svijazjskij med ett leende.
— Ja, men en sak intresserar mig mycket, — sade Levin. — Han har rätt i, att det vi har för händer, det rationella lantbruket, inte bär sig, det gör bara lantbruk förenat med ockerrörelse som hos den andre, den där tystlåtne, eller det mest enkla jordbruk... Var ligger skulden till det?
— Naturligtvis hos oss själva. Och dessutom är det inte sant, att det inte bär sig. Det gör det hos Vasiltjikov.
— Det är fabriken, som...
— Men jag förstår inte, vad som så förvånar er. Folket står på en så låg nivå av både materiell och andlig utveckling, att det med nödvändighet måste motverka allt som är behövligt för det. I Europa bär sig rationellt jordbruk, emedan folket är hyfsat. Vi måste därför uppfostra vårt folk, — därpå kommer allt an.
— Men hur skall man uppfostra folket?
— För att ge uppfostran åt folket behövs tre ting: skolor, skolor och skolor.
— Men ni sade ju, att folket står på en låg nivå av materiell utveckling, vad hjälp ger skolor i det avseendet?
— Vet ni, ni kommer mig att tänka på en anekdot om en sjuk, som fick motta råd: ni borde försöka med avförande medel. Han fick det — och blev sämre. Försök då med blodiglar. Han försökte det — och blev sämre. Nå, så bed då till Gud. Han försökte det — och blev sämre. — Så är det med vårt resonemang. Jag säger: nationalekonomi, — ni säger: den förvärrar. Jag säger: socialism — den förvärrar. Uppfostran — den förvärrar.
— Ja, men vad hjälp ger skolor?
— De kan ge bonden andra behov.
— Se, det har jag aldrig kunnat fatta, — grep Levin hetsigt in. — Hur kan skolor hjälpa till att förbättra folkets materiella tillstånd? Ni säger: skolor, bildning ger folket nya behov. Desto värre, därför att det inte kommer att bli i stånd att tillfredsställa dem. På vad sätt addition och subtraktion och katekes kan bättra upp folkets materiella ställning, det har jag aldrig kunnat förstå. För två dar sen mötte jag en kvinna med ett dibarn och frågade, vart hon skulle gå. Hon säger: »jag har varit hos jordgumman, pojken har fått skriksjukan, jag har burit honom dit för att bli botad.» Jag frågade henne: »hur botar jordgumman skriksjuka?» — »Hon sätter barnet bland hönsen i hönshuset på en pinne och så läser hon något över det.»
— Nå, ni säger det ju själv! För att kvinnan inte skulle gå i väg och söka bot för barnet på en hönspinne, behövs just... — sade Svijazjskij med ett muntert skratt.
— Ack, nej! — sade Levin med förtrytelse, — i denna kur ser jag bara en sinnebild för hur man söker bot åt folket i skolor. Folket är fattigt och okunnigt, — det ser vi lika visst som kvinnan märker skriksjukan, därför att barnet skriker. Men varför skolor skulle hjälpa det från detta elände — fattigdom och brist på hyfsning — är lika obegripligt som det är obegripligt, hur höns, som sitter på pinne, kan ge hjälp för skriksjuka. Man måste ge hjälp mot det, som orsakar fattigdom.
— Nå, här möts ni åtminstone med Spencer, som ni inte alls kan med. Han säger också, att bildning kan uppstå som följd av stort välstånd och komfort i livet, av täta tvättningar, som han uttrycker sig, men inte av förmågan att läsa och räkna.
— Nå, då är jag mycket glad eller tvärtom mycket ledsen, att jag är i Spencers sällskap. Jag vet bara vad jag sagt sedan länge. Skolor hjälper inte, utan vad som ger hjälp är en sådan ekonomisk organisation, varvid folket blir förmögnare, får större ledighet, — och då uppstår det också skolor.
— Men i hela Europa är skolundervisningen obligatorisk.
— Och är ni då själv i den här frågan ense med Spencer? — frågade Levin.
Men i Svijazjskijs ögon glimtade det till ett uttryck av ängslighet, och han sade leende:
— Nej, det där om skriksjukan var en förträfflig historia! Hörde ni det själv?
Levin märkte, att han i alla fall inte kunde finna sambandet mellan denne man och hans tankar. Det var tydligen alldeles likgiltigt för honom, vart hans resonemang ledde, han hade bara behov av att förnimma en intellektuell process. Och det var honom obehagligt, då hans intellektuella process förde honom in i en återvändsgränd. Det var bara detta, som han fann otrevligt och sökte undvika genom att leda samtalet in på något lustigt.
Alla Levins intryck under denna dag, från det intryck, som han fört med sig från gubben på vägen och som tjänat som basis för alla andra därpå följande stämningar, hade satt hans tankeliv i stark rörelse. Denne älskvärde Svijazjskij, som höll sig med tankar bara för att göra bruk av dem inom sällskapslivet och som tydligen hade vissa andra för Levin okända grundvalar för sitt liv, samtidigt som han i förbund med den skara, vars namn är legio, ledde den allmänna meningen med hjälp av för honom själv främmande tankar, — den där bitvargen, godsägaren, som hade så rätt i de tankar, som livet pinat fram hos honom, men som var så orättvis i sin bitterhet mot en hel folkklass och det den bästa folkklassen i Ryssland, — och så Levins egen missbelåtenhet med sin verksamhet och hans obestämda förhoppning om att finna ett sätt att hjälpa upp det hela — allt detta göt sig samman i en känsla av inre oro och väntan på ett nära förestående avgörande.
Då Levin blivit ensam i det rum, som anvisats honom för natten, låg han länge utan att kunna sova gungande på resårmadrassen, som vid varje rörelse av en arm eller ett ben gav honom en oväntad knuff. Ingenting av samtalet med Svijazjskij, som dock sagt åtskilligt förståndigt, intresserade Levin, godsägarens argument däremot krävde eftertanke. Levin kom ofrivilligt att erinra sig alla hans yttranden och sökte i fantasien att bättra på de svar, som han givit honom.
»Ja, jag hade bort säga honom: ni säger, att vårt jordbruk inte bär sig, därför att bonden hyser hat till alla förbättringar och att man måste införa dessa med våld, men om det vore så, att jordbruk alls inte kunde bära sig utan dessa förbättringar, skulle ni ha rätt, men det bär sig bara på sådana ställen, där arbetaren utvecklar en verksamhet i överensstämmelse med sina vanor, som hos gubben, jag träffade på vägen hit. Ert och vårt gemensamma missnöje med lantbruket visar, att skulden är vår och inte arbetarnas. Sedan gammalt anstränger vi oss på vårt sätt, på europeiskt vis, utan att fråga efter arbetskraftens betingelser. Låt oss försöka att i arbetskraften se inte en ideell arbetande kraft, utan den ryske bonden med hans inneboende instinkter och låt oss söka ordna jordbruket med hänsyn därtill. Tänk er, hade jag bort säga honom, att arbetet hos er skulle kunna föras så som hos den där bondgubben, att ni hade funnit ett medel att intressera arbetarna i arbetets framgång och att ni funnit en medelväg i begagnande av förbättrade metoder, som de kunde gå med på, och ni skulle utan att utsuga marken få två, ja tredubbelt mot förut. Dela i två hälfter, låt arbetarstyrkan få den ena för sin del, det som blir kvar för er skulle ändå ge mer och arbetarna skulle få mera. Men för att detta skulle kunna åstadkommas måste jordbrukets nivå förskjutas och arbetarna göras intresserade av dess framgång. Hur man skall göra detta, är en fråga om detaljer, men det är ställt utom tvivel, att det är möjligt.»
Denna tanke satte Levin i stark själslig rörelse. Halva natten fick han ingen sömn, och låg och funderade på hur hans idé i enskildheter skulle kunna utföras. Han hade inte tänkt fara nästa dag, men nu bestämde han sig för att resa hem tidigt på morgonen. Dessutom framkallade tanken på värdens svägerska i den urringade dräkten hos honom en känsla lik den av skam och ånger över en begången dålig handling. Och först och främst, han måste utan dröjsmål ge sig av: han måste hinna förelägga bönderna det nya förslaget före höstsådden för att kunna utföra den i enlighet med de nya principerna. Han hade beslutat sig för att helt och hållet lägga om sin jordbruksdrift.