Utförandet av Levins plan erbjöd många svårigheter, men han ansträngde sig av alla krafter och uppnådde visserligen inte vad han velat men dock det, att han utan att bedra sig själv kunde tro på, att det han gjorde var mödan värt. En av de huvudsakliga svårigheterna låg däri, att lantbruket redan kommit i farten och att det var en omöjlighet att stanna allt och begynna med det hela från början, utan att man fick söka att företa omändringar med maskineriet, medan det var i gång.
Då han samma afton som han kom hem meddelade rättaren sina planer, gick denne med synbar tillfredsställelse med på den del av Levins anförande, som sökte påvisa, att allt som dittills företagits varit dumt och ofördelaktigt. Rättaren yttrade, att han för länge sedan hade sagt detta, men att han inte blivit hörd. Men i fråga om allt, som rörde det förslag Levin tänkt ut — att med arbetarna som meddelägare sköta alla jordbruksangelägenheter — gav rättaren endast uttryck åt stor modlöshet och framförde ingen bestämd mening, utan började strax att tala om nödvändigheten av att under morgondagen forsla in den ännu utestående rågen och att man måste sätta i gång med andra höslåttern, så att Levin fick intryck av att han nu inte hade tid att ge sig in på saken.
Då han överlade med bönderna om detsamma och till dem framställde förslag om att lämna dem jord på de nya villkoren, stötte han även på den svårigheten, att de var så upptagna av arbetsdagens löpande göromål, att de inte hade tid att tänka över fördelar och olägenheter vid företaget.
En naiv bonde, ladugårdskarlen Ivan, tycktes fullt fatta Levins förslag — att han och hans familj skulle ha del i intäkterna från ladugården — och han var helt och hållet med på företaget. Men då Levin sökte närmare åskådliggöra för honom de fördelar, man kunde ha i framtiden, antog Ivans ansikte ett uttryck av ängslan och bekymmer över, att han inte kunde följa med i allt som sades, och han fick brått att gripa sig an med något bestyr, som inte tålde dröjsmål, började att med en tjuga hiva upp hö ur en fålla eller hälla på vatten eller maka dynga tillrätta.
En annan svårighet låg i böndernas envetna misstro, att de hade svårt att förstå, att godsägarens syfte kunde bestå i något annat än att trakta efter att skinna dem så mycket som möjligt. De var fast övertygade om, att hans verkliga syfte, vad han än måtte säga till dem, alltid skulle vara att söka i något, som han inte sade dem. Och själva brukade de, då de yttrade sig, säga mycket, men aldrig komma fram med det, som var deras egentliga syfte. Dessutom — och här insåg Levin, att den vresige godsägaren, han träffat hos Svijazjskij, hade rätt — ställde bönderna som ett första orubbligt villkor för att gå med på något som helst, att de inte skulle bli nödgade till några nya metoder i jordbruksarbetet och användande av nya redskap. De kunde medgiva, att stålplogen var bättre än träplogen och att man med snabbplöjningsmaskinen gjorde hastigare framsteg i arbetet, men de visste att finna tusen anledningar, varför de omöjligen kunde använda sig än av det ena och än av det andra, och trots det att Levin var övertygad om, att en sänkning av jordbruksarbetets nivå var ofrånkomlig, gjorde det honom ont att behöva avstå från användning av förbättrade redskap, vilkas nytta låg i öppen dag. Men trots alla dessa svårigheter genomdrev han dock sin idé, och fram mot hösten var saken i gång eller tycktes honom i varje fall vara det.
Först hade Levin tänkt på att överlämna hela lantbruket, som det var, åt bönderna, arbetarna och rättaren på de nya kamratliga villkoren, men snart kom han till den övertygelsen, att det var en omöjlighet, och beslöt sig för att göra en uppdelning av godset. Ladugården, fruktträdgården, grönsaksodlingarna, ängsmarkerna, åkrarna, fördelade på olika lotter, skulle utgöra skilda gebit. Den naive ladugårdskarlen Ivan, som bäst av alla i Levins tycke fattat saken, hade skaffat sig ett arbetslag, till större delen bestående av hans anförvanter, och blivit medintressent i ladugårdsskötseln. En långt från gården befintlig åkerlott, som åtta år legat i träde, övertogs under medverkan av en förståndig snickare Fjodor Rezunov av sju bondefamiljer på de nya gemensamhetsvillkoren, och bonden Sjurajev övertog på enahanda villkor alla grönsaksodlingarna. Det övriga fick förbli som förr, men dessa tre avskilda gebit var begynnelsen till den nya ordningen och upptog på det livligaste Levins intresse.
Det var visserligen sant, att i fråga om ladugårdens skötsel gick det inte alls bättre än förut, Ivan satte sig kraftigt emot att korna skulle ha det varmt och att man framställde smör av färsk grädde, påstående, att en ko, då det var kallt, behövde mindre foder och att det blev mer smör av sur grädde, och han fortsatte med att som förut begära betalning och tog ingen notis om, att de pengar han erhöll inte var lön utan förskott på kommande vinstandel.
Det var också sant, att Fjodor Rezunovs arbetslag inte brydde sig om att efter avtal plöja två gånger före sådden, urskuldande sig med att tiden var för knapp. Och fast bönderna i detta lag förbundit sig att bedriva arbetet efter de nya villkoren, kallade de jorden inte för allmänning utan för hälftenbruk, och medlemmarna i detta arbetslag, även Rezunov själv, brukade allt emellanåt säga till Levin: »ni borde ta mot pengar för jorden, det vore både lugnare för er, och mindre betungande för oss.» Dessutom sköt dessa bönder, under olika förevändningar, upp med att på denna jordlott enligt avtal uppföra en ladugård och en loge och drog ut därmed fram mot vintern.
Det förhöll sig ävenledes så, att Sjurajev ville lämna från sig de av honom övertagna grönsaksodlingarna i smålotter till alla möjliga bönder. Han fattade tydligen alldeles förvänt och efter vad det tycktes med avsikt förvänt de villkor, på vilka marken överlåtits åt honom.
Sant var det slutligen, att Levin, då han samtalade med bönderna och för dem sökte åskådliggöra det fördelaktiga i företaget, fick intrycket, att bönderna därvid bara lyssnade till trallen av hans röst och kände sig tvärsäkra på att vad han än sade skulle de inte låta lura sig av honom. Särskilt tydlig var hans förnimmelse av detta, då han talade med den förståndigaste bland bönderna, Rezunov. Han kunde i dennes ögon se en glimt, som tydligt återspeglade drift med Levin och tvärsäker övertygelse om, att skulle någon bli dragen vid näsan, så inte skulle det bli han, Rezunov.
Men trots allt detta hyste Levin dock den åsikten, att företaget gick framåt och att han strängt hållande på räkenskaperna och sin egen rätt i det kommande skulle visa dem fördelen med en sådan anordning och att saken då skulle gå av sig själv.
Dessa bestyr i förening med det lantbruk, han behållit helt för egen skötsel, och samtidigt därmed sysselsättningen inne på arbetsrummet med bokens författande upptog så helt Levins sommar, att han knappt kom att ge sig ut på jakt. I slutet av augusti fick han genom en man, som kom och lämnade tillbaka damsadeln, reda på att Oblonskijs hade vänt tillbaka till Moskva. Hans känsla sade honom nu att han genom sin försummelse att svara på Darja Alexandrovnas brev, en oartighet, varpå han inte kunde tänka utan att rodna av skamsenhet, hade bränt sina skepp och att han aldrig mer skulle kunna besöka familjen. Alldeles likadant hade han betett sig mot Svijazjskij, som han lämnat utan att ta farväl. Han skulle inte heller mer besöka den familjen. Detta var honom emellertid nu alldeles likgiltigt. Arbetet med att införa en ny ordning i lantbruksskötseln tog nu så starkt som aldrig förr i livet hans intresse i anspråk. Han läste de böcker han fått låna av Svijazjskij och skaffande sig den litteratur han inte hade tillgänglig, studerade nationalekonomiska och socialistiska böcker i frågan, men som han befarat fann han intet, som kunde hänföra sig till det verk han tagit sig före. I de nationalekonomiska böckerna, t. ex. hos Mill, som han med stor iver först gav sig till att studera varje minut väntande att hos denne stöta på en lösning av de frågor, som intresserade honom, stiftade han bekantskap med lagar härledda ur det europeiska ekonomiska livet, men kunde inte inse, varför dessa lagar, som inte var tillämpliga på Ryssland, skulle vara allmängiltiga. Samma iakttagelse gjorde han i de socialistiska böckerna. Antingen var det vackra, men outförbara fantasier, som han hänförts av redan då han var student, eller också var det förbättringsförsök, lappningsförslag gjorda med hänsyn till sakläget i Europa, med vilket jordbruksförhållandena i Ryssland inte hade något gemensamt. Nationalekonomin sade, att de lagar, efter vilka Europas välstånd utvecklats och utvecklar sig, är allmängiltiga och otvivelaktiga. Den socialistiska läran sade, att en utveckling efter dessa lagar ledde till undergång. Och varken det ena eller det andra gav ett svar eller ens minsta antydan om vad han, Levin, och alla ryska bönder och egendomsägare hade att göra med sina millioner des’jatiner jord och millioner arbetsföra armar, så att de skulle kunna vara till största produktiva nytta för det allmänna välståndet.
Då han nu en gång gripit sig an med denna sak, läste och studerade han samvetsgrant allt, som rörde denna fråga, och hade för avsikt att till hösten resa utomlands för att på ort och ställe ta reda på saken, så att det inte åter skulle hända honom vad han fått erfara vid sysslandet med varjehanda andra frågor. Så fort han vid ett samtal börjat fatta en annans tanke och utlägga sin egen, hade han plötsligt fått höra: »Men Kaufmann och Jones och Dubois och Miceli? Dem har ni inte läst. Läs dem: de har gått till grunden med denna fråga.»
Han såg nu tydligt, att Kaufmann och Miceli inte hade något att säga honom. Han visste vad han ville. Han såg, att det i Ryssland fanns präktiga jordområden, präktiga arbetare och att i några fall, såsom hos bonden på vägen till Svijazjskij, jorden och arbetet frambragte mycket, men att i de flesta fall, när kapital lades ned på europeiskt sätt, utbytet blev ringa, och att produktionen blev sådan, därför att arbetarna ville arbeta — och bara arbetade väl — på det sätt de vant sig vid, och att det motstånd, som kom från detta håll, inte var något tillfälligt, utan något konstant, som ägde sin grund i folkkaraktären. Han tänkte, att det ryska folket, som ägde kallelse att kolonisera och bearbeta väldiga, förut obesatta områden, hittills, så länge alla dessa områden ännu inte blivit tagna i bruk, liksom med flit höll fast vid de metoder, som behövdes för detta verk, och att dessa metoder alls inte var så dåliga, som man vanligen trodde. Och han ville nu bevisa detta både teoretiskt, i en bok, och praktiskt, i sitt jordbruk.