I slutet av september blev timmer forslat fram för byggande av en ladugård på den mark, som avståtts åt ett av arbetslagen, och det smör, som korna givit, blev försålt och vinsten delad. I praktiken, i lantbruket, gick allt förträffligt — åtminstone tyckte Levin så. För att teoretiskt klarlägga hela saken och avsluta avhandlingen, som i Levins fantasi inte bara borde komma att framkalla en omvälvning inom nationalekonomin utan rent av tillintetgöra denna vetenskap och lägga grund för en ny, behandlande folkets förhållande till jorden, behövde Levin bara resa utomlands och på ort och ställe studera allt, som blivit gjort i denna riktning, och finna övertygande bevis för att allt, som där utförts, inte var det, som krävdes. Levin väntade bara på att veteleveransen skulle bli klar för att få in pengar och så bege sig utomlands. Men det kom en regnperiod, som hindrade bärgningen av utestående säd och potatis och försinkade alla arbeten, även veteleveransen. Vägarna hade blivit till en enda sörja, där det var omöjligt att komma fram, två kvarnar skadades genom översvämning, och vädret blev allt sämre och sämre.
Den trettionde september tittade solen fram på morgonen, och i hopp om vackert väder grep Levin sig på allvar an med förberedelserna för sin resa. Han gav befallning om att vetet skulle hällas på säckar och skickade rättaren till köpmannen för att hämta pengar och själv gav han sig ut på en ridtur kring godset för att ge sina sista tillsägelser före avresan.
Efter att ha uträttat alla ärenden återvände Levin vid kvällstiden hem, genomblöt av vattenströmmar, som från skinnrocken runnit ned på halsen på honom eller droppat in i stövelskaften, men vid det mest upplivade och muntra lynne. Ovädret hade fram mot aftonen blivit allt värre, en finkornig hagelskur hade så piskat den dyblöta, med huvud och öron skakande hästen, att den fått lov att gå på sned. Men Levin hade haft det bra i sin uppslagna regnkapuschong och han hade glatt sett sig omkring än på de grumsiga bäckarna, som bildats i hjulspåren, än på de droppar som hängde ned från varje kal liten gren, än på de vita fläckarna av än ej smälta hagelkorn, som stannat kvar på broarnas bräder, än på de saftiga, ännu fylliga almbladen, som i ett tjockt lager dalat ned runt om de kalnade träden. Trots den omgivande naturens dysterhet kände han sig vara i mer än vanligt upplivad sinnesstämning. Av samtal med bönderna i en avlägset liggande by framgick det, att de började vänja sig vid sina nya förhållanden. En som gårdsdräng anställd gammal man, som Levin tog in hos för att bli torr, gillade uppenbarligen hans plan och föreslog sig själv till inträde i ett kompanjonskap för kreatursuppköp.
»Det gäller bara att ihärdigt gå fram mot sitt mål, och jag skall genomdriva vad jag vill», — tänkte Levin, — »det finns något att arbeta och sträva för. Denna sak rör inte bara mig personligen, det är en fråga om det allmännas välfärd. Allt lantbruk, hela folkets huvudnäring måste fullständigt omändras. I stället för fattigdom skall det komma allmänt välstånd och belåtenhet, i stället för fiendskap skall enighet och intressegemenskap bli rådande. Med ett ord, det skall bli en oblodig revolution, men den mest storslagna av revolutioner, till en början i ett litet hörn av vårt distrikt, sedan i hela guvernementet, så i hela Ryssland, i hela världen. Det måste ske, därför att en rättfärdig tanke inte kan vara fruktlös. Ja, det är ett mål, som det är värt att arbeta för. Och det, att den, som gör det, är jag, Kost’ja Levin, som har rest på bal i svart frackhalsduk och som fått en korg av fröken Stjerbatskaja och som finner sig själv vara en intig stackare, — det har ingenting att säga. Jag är övertygad om, att Franklin mången gång kände sig lika intig och hade lika liten tilltro till sig själv, när han tänkte på vem han var. Sådant betyder ingenting. Och helt säkert hade han också sin Agafja Michajlovna, som han brukade anförtro sina hemligheter.»
Med sådana tankar i huvudet kom Levin ridande hem, då det redan blivit skumt.
Rättaren, som farit till köpmannen, hade kommit tillbaka och medfört en del av betalningen för vetet. Kontrakt med gårdsdrängen sattes upp. Under vägen hade rättaren erfarit, att säden över allt ännu stod ute, så att de hundrasextio sädesskylar, man inte än fått in, var ett ingenting i jämförelse med hur andra hade det.
Efter middagen satte sig Levin som vanligt med en bok i en länstol och medan han läste fortsatte han att tänka på sin förestående resa. Nu framstod för honom med särskild klarhet hela betydelsen av hans verk och som av sig själv steg upp inom honom hela perioder av satser, som gav uttryck åt huvudinnebörden av hans tankar. »Detta måste jag skriva ned», tänkte han. »Detta måste stå som en kort inledning, något som jag förr ansett obehövligt.» Han reste sig för att gå bort till skrivbordet, och Laska, som legat vid hans fötter, sträckte på sig, reste sig också och såg på honom, som om hon frågade, vart det skulle bära av. Men det blev ingen tid för skrivande, därför att hans arbetsförmän kom för att motta order, och Levin gick ut till dem i förstugan.
Sedan han utdelat order, förhållningsregler i fråga om morgondagens arbeten, och tagit emot alla bönder, som hade ärenden till honom, gick Levin in i sitt arbetsrum och satte sig ned vid sitt arbete. Laska lade sig under bordet och Agafja Michajlovna med sin stickstrumpa intog sin vanliga plats.
Då han suttit och skrivit en stund, erinrade sig Levin med ens livligare än någonsin Kitty, hur hon avböjt hans frieri och hur han senast råkat möta henne. Han steg upp och började gå fram och tillbaka i rummet.
— Varför skall ni ha tråkigt, — sade Agafja Michajlovna till honom. — Varför sitter ni då hemma? Ni borde ta och fara till så’na där varma bad, eftersom ni nu ämnar er i väg.
— Jag skall ju fara i övermorgon, Agafja Michajlovna. Jag måste bara slutföra min sak.
— Ack, er sak! Har ni inte redan gjort välgärningar nog mot bönderna! Och så säger de: husbonden kommer i nåd hos tsaren för det. Det är då underligt: varför bekymrar ni er så om bönderna?
— Jag bekymrar mig inte om dem, jag är verksam för egen skull.
Agafja Michajlovna kände till alla Levins lantbruksplaner in i enskildheter. Levin hade ofta för henne utförligt brukat utlägga sina tankar och mer än en gång kommit i tvist med henne, då han inte gillat hennes syn på tingen. Men denna gång fattade hon det han sade till henne på ett helt annat sätt än annars.
— På sin egen själ, det är ju en allbekant sak, måste man först och främst tänka, — sade hon med en suck. Se, Parfjon Denisytj, fast han nu inte var läskunnig, så har han ändå dött så som Gud give envar finge göra det, — sade hon om en nyligen avliden gårdsdräng. — Han fick sakramenten och den sista smörjelsen.
— Det är inte det jag menar — sade Levin. — Jag säger, att jag har en verksamhet, som åsyftar egen fördel. Det är fördelaktigare för mig, om böndernas arbete går bättre.
— Ja, hur ni än ställer med det, om arbetaren är en latmåns, kommer han i alla fall att slarva. Om samvetet finns, blir det ordentligt arbete, finns det inte, så blir det ingenting av.
— Nå, men ni har ju själv sagt, att Ivan har börjat att se till ladugården bättre.
— Jag skall bara säga ett, — svarade Agafja Michajlovna, tydligen inte tillfälligt utan som en sträng slutledning av det hon tänkt på: — ni borde gifta er, det är vad som behövs!
Agafja Michajlovnas påminnelse om just det han nyss tänkt på retade och sårade Levin. Hans uppsyn mulnade, och utan att ge henne något svar satte han sig åter ned vid sitt arbete och genomgick än en gång för sig själv vad han tänkt om dess betydelse. Då och då kom han att ge akt på det slamrande ljudet från Agafja Michajlovnas strumpstickor och erinrad om det, som han inte ville komma ihåg, fick han åter en mörk uppsyn.
Vid niotiden hördes bjällerklang och det dova släpet av en vagn i det sörjiga väglaget.
— Nå, nu så kommer det främmande, nu skall ni inte ha tråkigt längre, — sade Agafja Michajlovna och reste sig och gick mot dörren. Levin skyndade efter henne. Hans arbete kom inte längre någon vart, och han var glad att träffa någon, vem än den besökande kunde vara.