Då Levin sprungit halvvägs nedför trappan, fick han höra ett välbekant hostande läte i förstugan, men på grund av ljudet av de egna fotstegen hade han bara en otydlig förnimmelse av detta och hyste hopp om att han tagit fel. Så fick han syn på en välbekant, lång och knotig gestalt och det föreföll honom, som om han inte längre kunde missta sig, men han hoppades fortfarande, att det var ett misstag och att denne långe man, som hostande stod och drog av sig pälsen, inte var hans bror Nikolaj.
Levin hyste tillgivenhet för sin bror, men det var honom alltid en plåga att vara tillsammans med denne. Nu, då Levin under inverkan av den tanke, som kommit över honom, och till följd av Agafja Michajlovnas uppmaning befann sig i ett oklart, förvirrat själstillstånd, framstod ett förestående sammanträffande med brodern som något särskilt svårt. I stället för att möta en munter och frisk, på besök kommande vän, av vilken han kunde hoppas få förströelse i sin mulna sinnesstämning, måste han nu sammanträffa med sin bror, som helt igenom begrep honom och som skulle framkalla hans mest fördolda tankar, få honom att helt yppa sitt inre. Och det hade han inte begär efter.
Vred på sig själv för denna känsla, som han fann gemen, skyndade Levin ned i förstugan. Så fort han på nära håll fått se sin bror, försvann emellertid denna förnimmelse av personlig besvikelse och gav plats åt en känsla av medömkan. Hur förfärlig än brodern Nikolaj redan tidigare varit genom sitt avtärda och sjukliga yttre, hade han nu blivit ännu magrare och mer utmärglad. Han var nu ett skelett överdraget med hud.
Han stod i förstugan sysselsatt med att dra en ylleduk från sin långa, spasmodiskt ryckande hals och hade ett ömkansvärt leende på läpparna. Då Levin såg detta stilla och undergivna leende, fick han en förnimmelse av hopsnörande kramp i halsen.
— Ja, nu har jag kommit till dig, — sade Nikolaj med dov röst utan att en sekund släppa sina ögon från broderns ansikte. — Jag har länge velat resa, men ideligen varit krasslig. Nu har jag blivit mycket bättre, — sade han och gnuggade sitt skägg mellan sina stora magra händer.
— Ja, ja! — svarade Levin. Och han kände sig ännu hemskare till mods, då han kysste brodern och med läpparna kände, hur förtorkad broderns kropp blivit, och på nära håll såg hans stora, underligt lysande ögon.
För några veckor sedan hade Konstantin Levin skrivit till sin bror, att denne, efter att den lilla gemensamma lott, som de ännu haft odelad i gården, blivit försåld, hade att erhålla sin andel, omkring 2,000 rubel.
Nikolaj sade, att han nu kom för att hämta dessa pengar men först och främst för att få vistas en tid i det bo, varifrån han kommit, och få röra vid jorden för att som hjältarna i folksagan skaffa sig kraft till förestående dåd. Trots ökad kutryggighet och sin i förhållande till kroppslängden starkt framträdande magerhet var han som vanligt snabb och häftig i sina rörelser. Levin förde honom in i arbetsrummet.
Brodern klädde om sig med en ovanlig omsorgsfullhet, som aldrig förr varit att iaktta hos honom, kammade sina glesa, släta hårtestar och steg med ett leende på läpparna upp i övre våningen.
Han var vid det mest vänliga och glada lynne, sådan Levin mindes honom från mången gång under barndomsåren. Han kom till och med att tala om Sergej Ivanovitj utan att ge uttryck åt någon bitterhet. Då han träffade Agafja Michajlovna, skämtade han med henne och gjorde en hel del frågor om gamla trotjänare. Underrättelsen om att Parfjon Denisytj dött berörde honom oangenämt. I hans ansikte kom ett uttryck av fasa, men han hämtade sig strax igen.
— Nå, han var ju gammal, — sade han och bytte strax om samtalsämne. — Ja, nu blir jag hos dig en månad eller två och sen far jag till Moskva. Du vet, att Mjachkov lovat mig en plats, och nu ämnar jag ta en anställning. Nu skall jag ordna mitt liv på ett alldeles nytt sätt, — fortfor han. — Ser du, jag har gjort mig kvitt den där kvinnan.
— Menar du Marja Nikolajevna? Hur, hur så?
— Asch, hon är ett gement fruntimmer! Hon har gjort mig en faslig mängd obehag. — Men han sade ingenting om vad det var för obehag. Han kunde inte tala om, att han kört bort henne, därför att hon lagat för svagt te och huvudsakligast för att hon pysslade om honom som en sjuk. — Dessutom vill jag nu över huvud taget alldeles omgestalta mitt liv. Jag har, det förstås, som alla andra gjort dumheter, men förmögenheten får komma i sista hand, jag bryr mig inte om den. Bara jag får vara frisk, och min hälsa har, Gud ske lov, bättrat sig.
Levin hörde på och sökte efter något att säga, men kom inte på något. Troligen kände Nikolaj detta, han började utfråga brodern om hans företag, och Levin var glad att få tala om sig själv, därför att han kunde yttra sig om det utan förställning. Han berättade för sin bror om sina planer och vad han företagit sig.
Brodern hörde på, men fann synbarligen intet intresse däri.
Dessa två människor var genom släktskapens band så nära förbundna med varandra, att den minsta rörelse, ett tonfall i rösten sade båda mer än allt som kunde få uttryck i ord.
Nu fanns det hos båda en tanke, som kvävde allt annat: tanken på Nikolajs sjukdom och hans nära förestående död. Men ingen av dem vågade tala om detta, och därför var vad helst de sade, då det inte gav uttryck åt vad som rörde sig inom dem, en lögn. Aldrig hade Levin varit så glad åt att det blev slut på aftonen och tid att gå till sängs. Aldrig någonsin hade han i sällskap med utomstående, vid något officiellt visittillfälle, varit så onaturlig och oäkta som denna gång. Och medvetandet om denna onaturlighet och förtvivlan över den gjorde att han blev ännu mer onaturlig. Han hade velat gråta över sin käre broders bortgång, och han var nödsakad att lyssna till och underhålla ett samtal om dennes liv.
Då det var fuktigt i huset och bara ett rum var uppeldat, lät Levin sin bror lägga sig bakom en skärm i sitt eget sovrum.
Brodern låg ömsom halvvaken, ömsom sovande och vände och vred på sig som en sjuk brukar och hostade, och då han inte kunde hosta upp ordentligt stötte han ut ett stönande läte. Ibland sade han tungt flämtande: »Ack, min Gud, min Gud!» Ibland, då slemstockning ansatte honom, mumlade han: »O, djävul!» Levin, som låg och lyssnade på honom, kunde på länge inte sova. Hans tankar var av de mest skilda slag, men slutet på allt var bara ett — döden.
Döden, det oundvikliga slutet på allt, stod för första gången fram inför honom med oemotståndlig styrka. Och denna död, som nu dvaldes där hos hans käre broder, vilken låg stönande i sin halvslummer och utan åtskillnad vanemässigt åkallade än Gud, än djävulen, var alls inte så avlägsen som det förr förekommit honom. Den fanns även inom honom själv, — det kände han. Om inte i dag, — så i morgon, om inte i morgon, — så om trettio år, var det då inte sak samma! Och vad för något denna oundvikliga död var, det var han inte bara okunnig om, det hade han inte en gång tänkt på, kunde och vågade han inte tänka på.
»Jag arbetar, jag vill göra något, och jag har glömt bort, att allt skall ta slut, att döden finnes.»
Han satt i mörkret i sin säng, hopkrupen med armarna kring knäna och grubblade med andedräkten tillbakahållen av envis tankeansträngning. Men ju mer han spände sin tanke, desto tydligare blev det honom blott, att det otvivelaktigt förhöll sig så, att han glömt bort, att han förbisett en liten omständighet med livet — att döden kommer och allt tar slut, att det inte varit värt att gripa sig an med något och att det var omöjligt att finna hjälp i det avseendet. Ja, det är förfärligt, men så förhåller det sig.
»Ja, men jag är ju än i livet. Vad har jag nu att göra, vad skall jag göra?» sade han förtvivlad. Han tände ljuset och steg försiktigt upp ur bädden och gick bort till spegeln och började betrakta sina ansiktsdrag och sitt hår. Ja, vid tinningarna fanns det gråa hårstrån. Han öppnade munnen. Kindtänderna hade börjat bli maskätna. Han blottade sina muskulösa armar. Ja, där fanns mycken kraft. Men även Nikolaj, som låg där och andades med de sista resterna av sina lungor, hade haft en stark kropp. Och plötsligt kom han ihåg, hur de som barn brukade samtidigt gå till sängs och hur de då bara väntade på att Fjodor Bogdanytj skulle lämna rummet för att börja kasta kuddar på varandra och skratta, hejdlöst skratta, så att till och med deras rädsla för Fjodor Bogdanytj inte kunde hålla tillbaka denna överdådiga, yra förnimmelse av livslycka. »Och nu detta insjunkna, tomma bröst... och jag själv, som inte vet, vad som skall bli av mig och varför...»
— K-ha! K-ha! Å, djävlar! Vad har du för dig, varför sover du inte? — ljöd mot honom broderns röst.
— Jag vet inte, jag kan inte sova.
— Men jag har sovit bra, jag är inte alls svett. Se efter, känn på skjortan. Där finns ju ingen svett?
Levin kände på brodern, gick tillbaka utanför skärmen och släckte ljuset, men kunde ännu på länge inte sova. Nätt och jämnt hade frågan om hur han skulle leva en smula klarnat för honom, så hade en ny olöst fråga uppenbarat sig — frågan om döden.
»Ja, han är döende, fram mot våren dör han, nå, hur kan jag hjälpa honom? Vad kan jag säga honom? Vad vet jag om detta? Jag hade rent glömt, att detta fanns.»