Levin hade för länge sedan gjort den iakttagelsen, att när det är obehagligt att vara tillsammans med folk på grund av deras alltför stora undfallenhet och undergivenhet, brukar det sedan mycket snart bli outhärdligt med dem till följd av alltför stor anspråksfullhet och gnatighet från deras sida. Han kände på sig, att så också skulle bli fallet med hans bror. Och det visade sig också, att Nikolajs blida lynne inte varade länge. Redan andra morgonen efter sin ankomst började han bli retlig och han sökte med flit gräl med sin bror och vidrörde punkter, där denne var som mest ömtålig.
Levin kände det som om han själv hade någon skuld däri och kunde inte finna bot däremot. Han hade en känsla av, att om de båda inte förställde sig, utan talade ut vad man kallar för sin innersta mening, det vill säga, just det som de tänkte och kände, så skulle de bara se varandra in i ögonen, och Konstantin skulle bara säga: »du skall dö, dö!» och Nikolaj skulle bara ge till svar: »jag vet, att jag skall dö, jag är så rädd, så rädd!» Och de skulle inte säga något mera, om de bara yppade vad som var deras innersta mening. Men det var en omöjlighet att leva på det viset, och därför bemödade sig Konstantin att göra vad han hela sitt liv försökt göra och inte förstått sig på, det som han iakttagit att många så väl förstod och förutan vilket det ej gick att leva: han ansträngde sig att säga vad han inte tänkte och hade ett ständigt intryck av att det lät falskt och att hans bror förstod det och blev uppretad därav.
På tredje dagen av deras samvaro fick Nikolaj sin bror Konstantin att åter utlägga sin plan för honom och visade den nu inte bara ogillande utan gav sig till att med full avsikt förlöjliga tanken och förblandade den med kommunistiska idéer.
— Du har bara fått tag i andras tanke och du har förvrängt den och vill tillämpa den på något, där den inte låter anpassa sig.
— Men jag säger dig, att de här sakerna inte har något gemensamt. Kommunisterna förnekar, att det finns något rättmätigt i äganderätt, kapital, arvsföljd, men jag, som ingalunda förnekar denna viktiga stimulus — det misshagade Levin själv att han använde sådana ord, men sedan detta företag lagt beslag på honom, hade han allt oftare och oftare börjat använda främmande ord —, jag vill bara reglera arbetet.
— Ja-ha, det är så, att du tillägnat dig andras tanke, skurit bort från den allt, som utgör dess styrka, och nu vill övertyga en om att det är något nytt, — sade Nikolaj och drog ilsket i sin halsduk.
— Ja, men min tanke har inget gemensamt med...
— Där, hos dem — sade Nikolaj Levin med en elak glimt i ögonen och ett ironiskt leende på läpparna, — där finns det åtminstone en så att säga geometrisk elegans — klarhet, säkerhet. Det är möjligt, att det är en utopi. Men låt oss anta, att man kunde göra tabula rasa med allt som tidigare varit: finns det ingen äganderätt, ingen familj, så ordnar sig också arbetet. Men hos dig är det ingenting...
— Varför blandar du samman det som inte hör hop? Jag har aldrig varit någon kommunist.
— Men jag har varit, och jag anser, att den som är det är före sin tid, men idén är förståndsmässig och har framtiden för sig liksom kristendomen under sina första århundraden.
— Men jag anser bara, att man måste betrakta arbetskraften ur naturforskarsynpunkt, det vill säga, man måste studera den, lära känna dess egenskaper och...
— Å, det är bara förspilld möda. Denna kraft finner av sig själv under utvecklingens lopp en viss verksamhetsform. Överallt har det funnits slavar, sedan metayers. Och hos oss finns det hälftenbruk, det finns arrende, det finns daglönearbete, — vad söker du då efter?
Levin greps vid dessa ord av en plötslig förbittring, därför att han i djupet av sin själ var ängslig för att däri låg något sant — att det var sant, att han ville balansera mellan kommunism och vissa bestämda arbetsformer och att detta knappast var möjligt.
— Jag söker medel för produktivt lönande arbete, både för mig själv och för arbetaren. Jag vill ordna... — svarade han i hetsig ton.
— Du vill visst inte ordna någonting. Det är bara så — sådan har du varit, — att du vill vara originell, visa, att du inte rätt och slätt exploaterar bönderna utan därvid följer en idé.
— Nå, så tänker du, låt nu bara mig vara i fred! — svarade Levin, som kände, att hans vänstra kindmuskel kommit i våldsam ryckning.
Du har inte och har aldrig haft någon övertygelse, utan du har bara velat förnöja din egenkärlek.
— Nå, låt gå för det, lämna mig bara i ro!
— Ja, det skall jag! Det har länge varit på tiden, dra för djävulen i våld — var det! Jag beklagar högligen, att jag kommit hit!
Hur Levin än därefter bemödade sig att lugna sin bror, ville Nikolaj inte höra på honom, utan sade, att det var bäst att skiljas, och Konstantin såg, att livet hade blivit brodern rent outhärdligt.
Nikolaj hade redan börjat att ordna för sin avresa, då Konstantin kom till honom och med en känsla av förkonstling bad honom förlåta, om han i något avseende sårat honom.
— O, storsinthet! — sade Nikolaj och log. — Om du vill vara den, som har rätten på sin sida, så kan jag skänka dig det nöjet. Du har rätt, men jag far i alla fall min väg!
Strax före avfärden, då bröderna kysste varandra till avsked, såg Nikolaj plötsligt med en underligt allvarlig blick på sin bror och sade:
— Tänk i alla fall inte illa om mig, Kost’ja! — och hans röst darrade till.
Det var de enda ord, som i uppriktighet sagts mellan dem. Levin begrep, vad som låg under dessa ord: »du ser och vet, att det är illa med mig, och kanske återses vi aldrig mer.» Så förstod Levin dem, och tårar bröt fram ur hans ögon. Han gav sin bror ännu en kyss, men kunde och hade ingenting att säga honom.
Tredje dagen efter broderns avfärd reste Levin utomlands. På tåget träffade han samman med Stjerbatskij, Kittys kusin, och förvånade denne genom sin dystra uppsyn.
— Vad är det med dig? — frågade Stjerbatskij.
— Ingenting särskilt, det är ju så litet att glädja sig åt här i världen.
— Jaså, är det så litet? Far du bara med mig till Paris i stället för till det där Mülhausen. Du skall få se, hur trevligt det kan vara.
— Nej, det är slut för mig. Snart dör jag.
— Så du pratar! — sade Stjerbatskij leende. — Jag har nätt och jämnt blivit färdig att börja.
— Ja, så tänkte också jag för inte länge sen, men nu vet jag, att jag snart kommer att dö.
Levin sade vad han uppriktigt tänkt på den sista tiden. I allt såg han bara döden och dess annalkande. Men det verk han gripit sig an med upptog desto mer hans tankar. Han måste på något sätt leva livet till slut, innan döden kom. Ett mörker skymde undan allt för honom, men just på grund av detta mörker hade han en förnimmelse av att den enda ledtråden i dunklet var hans verk, och med sina sista krafter grep han tag om det och höll sig fast vid det.