Masjkas kulle var avmejad, de sista längorna hade slagits. Man tog på sig sina rockar och begav sig glatt hemåt. Levin steg till häst, tog med en känsla av saknad, farväl av bönderna och red hem. Uppkommen på en backe såg han sig tillbaka: kvällsdimman, som stigit upp i dalsänkan, dolde folket för hans blickar, han kunde bara höra grova, muntert samtalande stämmor, skratt och klirr av liar, som stötte hop.
Sergej Ivanovitj hade för länge sedan ätit middag och satt nu och drack citronvatten med is i sitt rum och ögnade igenom tidningar och tidskrifter, som nyss anlänt med posten, då Levin med håret i oordning och kring pannan hopklibbat av svett och i kläder med mörka, blöta fläckar på rygg och bröst, lysten efter en munter pratstund stormade in i rummet.
— Vi har stökat undan slåttern på hela ängen! Å, vad det har varit förunderligt trevligt! Nå, hur står det till med dig? — sade Levin, som alldeles förlorat minnet av gårdagens obehagliga samtal.
— Å, du milde, så du ser ut! — sade Sergej Ivanovitj, som i första häpenheten kom att ge sin bror en missnöjd blick. — Och dörrn, stäng då dörrn! — skrek han. — Nu har du nog släppt in ett helt dussin flugor.
Sergej Ivanovitj kunde inte fördra flugor och brukade endast om natten öppna fönstren i sitt rum och stängde alltid noga dörren.
— Nej, min själ, inte en enda. Och om jag släppt in någon, så skall jag fånga den. Du kan inte tro, vilken njutning det varit! Hur har du tillbragt din dag?
— Med mig är det gott och väl. Men har du verkligen varit med i slåtterarbetet hela dagen? Nu är du väl hungrig som en varg, kan jag tänka. Kuzma har lagat i ordning allt åt dig.
— Nej, jag har ingen lust att äta. Jag har fått mat därute. Men nu får jag gå och tvätta mig.
— Nå, så gå då, jag kommer strax till dig, — sade Sergej Ivanovitj och betraktade brodern med en lätt skakning på huvudet. — Gå du, låt oss gå strax, — tillade han med ett leende och lade ihop sina böcker för att gå ut. Han hade plötsligt även han blivit vid gott humör och ville nu inte skiljas från brodern. — Nå, och under regnet, var var du då?
— Vad var det för regn? Det droppade ju bara litet. Jag kommer strax tillbaka. Jaså, du har haft det trevligt i dag. Nå, det var utmärkt. — Och Levin gick för att klä om sig.
Efter fem minuter möttes bröderna åter i matsalen. Fast Levin tyckt, att han inte alls hade något behov av mat och bara för att inte såra Kuzma hade satt sig att inta sin middag, fann han i alla fall denna oerhört aptitretande, då han väl börjat äta. Sergej Ivanovitj betraktade honom med ett leende.
— Ack, det var sant, det är ett brev till dig, — sade han. — Kuzma, hämta hit det. Men se till att du stänger dörrn ordentligt.
Brevet var från Oblonskij. Levin läste det högt. Oblonskij skrev till honom från Petersburg: »Jag har fått brev från Dolly, hon vistas på Jergusjovo, och allt går inte för henne som det skulle. Var snäll och far till henne och hjälp henne med dina råd, du förstår dig på allt. Hon blir så glad att få träffa dig. Hon är alldeles ensam, den stackarn. Min svärmor är ännu i utlandet med alla de andra.»
— Det var ju utmärkt! Naturligtvis skall jag fara dit, — sade Levin. — Förövrigt kan vi ju göra sällskap. Hon är så präktig. Vi skall väl fara?
— Är det långt dit?
— En tretti verst. Kanske fyrti. Men vägen är utmärkt. Det blir en härlig åktur.
— Det blir mig ett nöje, — sade Sergej Ivanovitj, alltjämt leende.
Han försattes i gott lynne genom blotta anblicken av sin yngre bror.
— Å, du har ju aptit! — sade han och betraktade denne, som med ansikte och hals brunrödbrända satt lutad över en tallrik.
— Utmärkt! Du kan inte tro, vad den här regimen är nyttig mot alla slag av olater. Jag skulle vilja rikta medicinen med en ny term: »Arbeitskur».
— Men det tycks, som om du inte skulle behöva den.
— Nej, men alla möjliga nervsjuka.
— Ja, det bör försökas. Jag hade lust att gå ut till slåtterfolket och beskåda dig, men hettan var så outhärdlig, att jag inte kom längre än till skogen. Jag satt en stund och promenerade så genom skogen bort till byn, jag mötte Agafja Michajlovna och hörde mig för hos henne i fråga om böndernas uppfattning av dig. Så vitt jag förstod, gillade de inte det här. Hon sade: »det är inte herremansgöra». Det tycks mig på det hela taget, att det i folkuppfattningen finns mycket bestämda fordringar på vad som det tillkommer en herreman att göra. Och man vill inte tillåta, att herrskapet går utanför vissa bestämda gränser, som dessa begrepp utstakat.
— Mycket möjligt. Men det är dock ett sådant nöje, som jag aldrig förr i mitt liv upplevt. Och det är ingenting dåligt däri. Inte sant? — svarade Levin. — Vad är väl att göra, om det nu inte behagar dem? För resten, så tror jag, att det kan gå för sig. Eller hur?
— Allt som allt, — fortsatte Sergej Ivanovitj, — tycks du vara nöjd med din dag.
— Ja, mycket belåten. Vi har slagit hela ängen. Och en sådan trevlig gubbe jag blivit buss med! Du kan inte föreställa dig vilket praktexemplar.
— Nå, du är nöjd med din dag, och jag också med min. Först och främst har jag löst två schackproblem, och det ena av dem är riktigt fint, första draget göres med en bonde. Jag skall visa dig. Och så — har jag tänkt på vårt samtal i går.
— Vad? På samtalet i går? — sade Levin, som med förnöjt plirande ögon satt och vilade efter väl avslutad middag och rakt inte var i stånd att erinra sig, vad det hade varit för samtal.
— Jag finner, att du delvis har rätt. Skiljaktigheten oss emellan ligger däri, att du uppställer det personliga intresset som drivande kraft, då jag håller före, att ett intresse för det allmänna bästa måste finnas hos varje människa, som kommit upp i ett visst bildningsstadium. Kanske du också har rätt däri, att mera önskvärt vore, om det förefunnes en av livligt intresse uppburen materiell verksamhet. Du är på det hela taget en natur, som man med fransmännen skulle kunna kalla prime-sautière. Du begär en lidelsefull, energisk verksamhet eller också ingenting alls.
Levin hörde på sin bror och förstod inte det ringaste och hade ingen som helst lust att förstå. Han satt bara och var ängslig för att hans bror skulle fråga honom om något, som kunde få honom att röja, att han inte alls hört på.
— Ja, så är det, min vän, — sade Sergej Ivanovitj och rörde vid hans axel.
— Ja, det förstås. Nå, än sen! Jag håller inte på mitt, — svarade Levin med ett barnsligt, skuldmedvetet leende. »Vad är det jag varit i dispyt om?» — tänkte han. — »Naturligtvis har både jag rätt och han rätt, och det hela är förträffligt. Och jag behöver nu bara gå in på kontoret och ge tillsägelser.» Han reste sig, sträckte på sig och log.
Sergej Ivanovitj log också.
— Du vill gå någonstans, låt oss göra sällskap, — sade han. Han hade tydligen inte lust att skiljas från brodern, från vilken han kände en frisk fläkt av käckhet. — Kom så går vi, vi kan ju titta in på kontoret, om du har ärende dit.
— Ack, herre Gud! — utropade med ens Levin så högljutt, att Sergej Ivanovitj blev förskräckt.
— Vad nu, vad går åt dig?
— Hur är det med Agafja Michajlovnas hand? — sade Levin och slog sig för huvudet. — Jag hade alldeles glömt bort den.
— Den är betydligt bättre.
— Ja, men jag får allt titta till henne som hastigast. Du hinner inte få på dig hatten, förr än jag är tillbaka.
Och så hördes han med smällande klackar sätta av nedför trappan.