Samtidigt som Stepan Arkadjevitj, medtagande hemifrån nästan alla husets kontanter, for till Petersburg för att fullgöra ett synnerligen nödvändigt tjänsteärende, väl begripligt för alla ämbetsinnehavare men oförståeligt för folk utan statsanställning, ett företag, utan vilket de flesta tjänstebefattningar i riket vore omöjliga — nämligen att låta höra av sig i departementet — och under fullgörande av detta ärende glatt och angenämt tillbragte tiden vid kapplöpningar och ute på sina vänners villor, hade Dolly flyttat med barnen ut på landet för att så mycket som möjligt nedbringa familjens utgifter. Hon hade begivit sig till Jergusjovo, ett gods, som ingått i hennes hemgift, samma gods, vars skog på våren blivit försåld och som var beläget femtio verst från Pokrovskoje, Levins egendom.
På Jergusjovo var stora huvudbyggnaden sedan lång tid tillbaka nedriven och i stället hade Dollys far låtit reparera och utvidga en flygelbyggnad. För en tjugo år sedan, då Dolly var ett barn, hade denna flygel varit rymlig och bekväm, fast den likt alla flygelbyggnader stod på sidan av infartsallén och vette mot söder. Men nu var denna byggnad gammal och förfallen. Redan då Stepan Arkadjevitj på våren for för att ombestyra skogsförsäljningen, bad Dolly honom att besiktiga huset och ordna om att vad, som kunde behöva det, blev reparerat. Stepan Arkadjevitj, som i likhet med alla i äktenskaplig trohet felande män ganska mycket sökte vårda sig om sin hustrus bekvämlighet, besåg huset och gav order om att ändra allt, som han tyckte behövde det. Efter hans uppfattning måste alla möbler få nya kretonnöverdrag, gardiner måste hängas upp, trädgården skulle ansas, en bro anläggas vid dammen och blommor skulle planteras. Men han glömde bort mycket annat, som var behövligt, brister, som Darja Alexandravna sedan fick komma underfund med.
Hur Stepan Arkadjevitj än bemödade sig att vara en omtänksam far och make, kunde han aldrig rätt fasthålla i minnet, att han hade hustru och barn. Han hade sina ungkarlsvanor och bara med hänsyn till dem inrättade han sitt liv. Då han kom tillbaka till Moskva, försäkrade han för sin fru med stolthet, att allt blivit förberett, att huset skulle bli ett riktigt förlustelseställe och att han ivrigt kunde tillråda henne att fara dit. För Stepan Arkadjevitj var hustruns utflyttning till landet i många hänseenden önskvärd: det var hälsosamt för barnen och det blev mindre utgifter och själv fick han det friare. Darja Alexandrovna ansåg utflyttningen till landet nödvändig för barnens skull, särskilt för flickan, som haft scharlakansfeber och efter denna inte kunnat helt återfå krafterna, och för henne själv behövlig för att få ro för alla förödmjukelser, för alla småskulder, som plågade henne, räkningarna från vedhandlaren, fiskförsäljaren, skomakaren. Dessutom var platsombytet lockande för henne av den orsak, att hon hoppades att på landet få ta emot Kitty, som i mitten av sommaren skulle vända tillbaka från utlandet och blivit ordinerad kalla bad. Kitty hade från kurorten skrivit till henne, att ingenting så lockande hägrade för henne som att få tillbringa en sommar med Dolly på Jergusjovo, där båda hade så många minnen från barndomen.
Den första tiden av vistelsen på landet var mycket svår för Dolly. Hon hade vid olika tillfällen under sin barndom bott på landet, och hon hade från denna tid kvar ett intryck av, att på landet fanns räddning undan alla stadens obehagligheter, att livet där, om det också saknade lyx och elegans — i det hänseendet hade Dolly lätt att foga sig — i dess ställe var billigt och bekvämt: allt fanns där, allt stod lågt i pris, allt kunde man få, och barnen hade det bra där. Men nu, då hon som husmor flyttat ut på landet, märkte hon, att allt detta inte alls var så som hon tänkt det.
Andra dagen efter deras ankomst störtregnade det, och under natten sipprade vatten in i korridorn och i barnkammaren, så att sängarna måste flyttas ut i förmaket. Ingen köksa fanns anställd för tjänstefolket. Det visade sig, att av nio kor, enligt vad ladugårdspigan påstod, bara några var ordentliga mjölkkor, andra hade just sin första kalv, åter andra var gamla och resten var trögmjölkade. Man kunde inte få smör och det blev inte ens mjölk nog åt barnen. Ägg fanns det icke. Hönor gick det inte att få köpa, man fick steka och koka gamla, seniga tuppar med blåviolett skinn. Det var omöjligt att få skurgummor för rengöring av golven, — alla var ute och kupade potatis. Det var omöjligt att företa utflykter i vagn, emedan den ena hästen var istadig och ryckte och slet i tistelstången. Ingenstans kunde man bada, hela flodstranden var nedtrampad av kreaturen och låg öppen framför vägen. Till och med på vanliga promenader kunde man inte gå ut, ty boskapen kunde komma in i trädgården genom ett trasigt stängsel och det fanns en farlig tjur, som bölade och nog därför ville stångas. Ordentliga klädskåp saknades. De skåp, som fanns, kunde inte stängas, de flögo upp av sig själva, då man bara gick förbi dem. Järngrytor och lerkrukor saknades, bykkittlar likaså, inte ens en strykbräda fanns det.
Darja Alexandrovna, som i stället för att ha kommit till lugn och ro råkat ut för alla dessa i hennes ögon förfärliga obehag, var under första tiden bragt till förtvivlan. Hon ansträngde sig med hushållsbestyr av alla krafter, fann sitt läge tröstlöst och hade var minut svårt att hålla tillbaka tårarna, som ville komma henne i ögonen. Förvaltaren, en f. d. sergeant, som senast varit i tjänst som portier och fått befattningen av Stepan Arkadjevitj, emedan denne fattat tycke för hans ståtliga och vördnadsvärda yttre, tog ingen som helst del i Darja Alexandrovnas bekymmer och yttrade ideligen i aktningsfull ton: »det är alldeles omöjligt, folket är så uselt», han var inte till hjälp i något.
Läget föreföll tröstlöst. Men i Oblonskijs familj fanns det som i så många andra familjer en föga märkbar, men ytterst viktig och nyttig person — Matrjona Filimonovna. Hon lugnade frun och sökte övertyga henne om att allt skulle »ordna sig» (det var hennes speciella uttryck, och från henne hade Matvej lånat det) och utan att brådska och ängslas var hon verksam på egen hand.
Hon bekantade sig strax med rättarens hustru och redan första dagen drack hon te med henne och hennes man under akaciorna och resonerade om allt. Snart hade under akaciorna uppstått Matrjona Filimonovnas klubb och genom förmedling av denna klubb, som bestod av rättarhustrun, arbetsförmannen och kontorsskrivaren, började så småningom existenssvårigheterna att jämna ut sig, och efter en vecka hade det verkligen »ordnat sig». Taket blev lagat, man fick tag i en köksa — en gudmor till ett av arbetsförmannens barn —, höns köptes, korna började ge mjölk, trädgårdsstängslet lagades med störar, en snickare gjorde en mangel, skåpen försågs med hakar, så att de inte längre självsvåldigt öppnade sig, en strykbräda överdragen med tyg från en soldatuniform låg vilande på en länstolskarm och en byråskiva, och i pigkammaren doftade det av hett strykjärn.
— Nå, där är den nu! Och ni, som misströstat så — sade Matrjona och visade på strykbrädan.
Till och med ett badhus förfärdigades med hjälp av skärmar flätade av halm. Lili började bada, och för Darja Alexandrovna hade åtminstone delvis förväntningarna på ett visserligen ej lugnt, men bekvämt lantliv förverkligats. Lugnt kunde det inte vara för Darja Alexandrovna tillsammans med hennes sex barn. Ett var sjukligt, ett annat kunde befaras bli sjukt, ett tredje felades det något, ett fjärde visade tecken på dålig karaktär o. s. v. Sällan, mycket sällan inträdde korta perioder av lugn. Men detta bestyr och denna oro utgjorde den enda lycka, som var möjlig för Darja Alexandrovna. Om detta inte hade funnits, skulle hon ha lämnats ensam med sina tankar kretsande kring mannen, som inte älskade henne. Men dessutom — hur svårt det än var för en mor att dras med skräck för sjukdomar och med sjukdomarna själva och med bedrövelsen inför tecken på dåliga böjelser hos barnen, — gav barnen henne dock ersättning för hennes bekymmer genom de små fröjder, de beredde henne. Dessa fröjder var så små, att de likt guld i sand var knappt märkbara, och i svåra stunder såg hon endast bedrövelse, endast sand, men det kom också goda stunder, då hon såg bara fröjder, bara guld.
Nu i ensligheten på landet började hon allt oftare och oftare fullt medvetet erfara dessa fröjder. Ofta, då hon såg på barnen, gjorde hon alla möjliga ansträngningar att övertyga sig om att hon tog fel, att hon som mor var partisk i fråga om sina egna barn, men i alla fall kunde hon inte låta bli att säga till sig själv, att hon hade förtjusande barn, alla sex, vart och ett visserligen på sitt särskilda sätt men dock alla sådana barn, som sällan förekomma, — och hon var lycklig och kände sig stolt över dem.