I slutet av maj, då allt mer eller mindre kommit i ordning, fick hon svar från sin man på sina klagomål över oredan på landet. Han skrev till henne och bad om förlåtelse för att han inte tagit allt med i räkningen och lovade att komma ut vid första lägliga tillfälle. Men detta lägliga tillfälle infann sig inte, och ända till början av juni bodde Darja Alexandrovna ensam ute på landet.
Vid Petersfastan for Darja Alexandrovna en söndag med alla sina barn till mässan för att gå till nattvarden. Darja Alexandrovna hade under samtal om livets grundspörsmål med sin syster, sin mor och med sina vänner ofta förvånat dessa genom sitt fria tänkesätt i fråga om religionen. Hon hade sin egendomliga själavandringsreligion, som hon fast trodde på utan att bekymra sig mycket om kyrkans dogmer. Men i sin familj iakttog hon strängt alla kyrkliga fordringar — och detta inte bara för att ge ett exempel utan av uppriktigt hjärta — och den omständigheten, att hennes barn ungefär ett år inte gått till nattvarden, oroade henne mycket, och med Matrjona Filimonovnas fulla gillande och sympati hade hon beslutat att låta detta ske nu under sommaren.
Några dagar i förväg tänkte Darja Alexandrovna över, hur hon skulle klä alla barnen. Dräkter syddes, ändrades och tvättades, reservveck och kjolfållar släpptes ut, knappar syddes i och band gjordes i ordning. En för Tanja avsedd klänning, som den engelska sällskapsdamen åtagit sig att sy, berövade Darja Alexandrovna mycket av hennes självbehärskning. Engelskan, som skulle sy om klänningen, hade skurit till den illa och släppt ned ärmarna för mycket, så att hon nästan hade förstört dräkten. Den satt så trångt på Tanjas axlar, att det var bedrövligt att se det. Men Matrjona Filimonovna hittade på att det gick att sätta in kilar och göra en pelerin. Misstaget blev sålunda rättat, men Dolly hade nästan kommit i gräl med engelskan. På morgonen var allt i ordning, och något före klockan tio — den tid man bett prästen framskjuta mässan till — stod barnen fint klädda och strålande av glädje nedanför trappan bredvid landån och väntade på sin mor.
Framför landån hade man i stället för den istadiga Vorona tack vare Matrjona Filimonovna spänt rättarns Buryj[1]. Efter att en tid ha varit kvardröjd, upptagen av bestyr med sin toalett, kom Darja Alexandrovna ut och satte sig i vagnen iförd en vit muslinsklänning.
[1] Voròna = Svarten, Bùryj = Brunte. (Övers. anm.)
Darja Alexandrovna hade kammat och klätt sig med omsorg och med en känsla av spänning. Förr hade hon klätt sig för sin egen skull för att vara vacker och behaga. Längre fram, ju äldre hon blev, desto obehagligare började det bli för henne att klä sig, hon såg, hur hon blev allt fulare. Men nu klädde hon sig åter med en känsla av nöje och spänning. Nu klädde hon sig inte för sin egen skull, inte för sin skönhet, utan för att hon, modern till dessa förtjusande barn, inte skulle förstöra det allmänna intrycket. Och då hon nu för sista gången kastat en blick i spegeln, kunde hon vara nöjd med sig själv. Hon gjorde ett behagligt intryck. Visserligen var hon inte så behaglig eller intagande som hon förr i tiden velat vara, då hon farit på baler, men hon var i allo prydlig nog för det syfte, det nu var fråga om.
I kyrkan fanns det inga andra än bönder och uppsyningsman och deras hustrur. Men Darja Alexandrovna märkte eller tyckte sig märka ett uttryck av beundran framkallat av henne och barnen. Hennes barn var inte bara i och för sig näpna i sina helgdagskläder, utan var också intagande genom sitt uppträdande. Aljosja stod visserligen inte riktigt stilla utan sökte se baksidan av sin jacka, men han var i alla fall alldeles särskilt älsklig. Tanja stod där som om hon varit en vuxen person och såg efter de yngre syskonen. Och den yngsta flickan, Lili, var hänförande i sin naiva förundran inför allt, och det var svårt att avhålla sig från ett leende, då hon efter att ha fått nattvarden sade: »please, some more».
Då barnen vände hemåt, kände de på sig, att något högtidligt ägt rum, och var mycket stillsamma.
Där hemma gick allting också bra. Men vid frukosten började Grisja vissla och, vad som var ännu värre, han ville inte lyda engelskans tillsägelser och fick lämna bordet utan att ha fått ta för sig av efterrättskakan. Darja Alexandrovna skulle inte på en sådan dag låtit saken gå till en bestraffning, om hon varit med vid bordet, men hon var tvungen att bekräfta engelskans en gång fattade beslut och Grisja fick därför bli utan del i kakan. Detta förstörde en smula den allmänna glädjen.
Grisja grät och sade, att Nikolenjka visslat, men han hade inte blivit straffad, och han sade, att han visst inte grät för kakans skull — den brydde han sig inte om —, utan därför att man varit orättvis mot honom. Det var nu alltför bedrövligt, och Darja Alexandrovna beslöt sig för att Grisja skulle få förlåtelse sedan hon talat med sin engelska sällskapsdam och gick för att uppsöka denna. Men då hon gick genom salen, fick hon se en scen, som fyllde hennes hjärta med en sådan glädje, att tårarna kom henne i ögonen, och hon gav själv förlåtelse åt syndaren.
Den straffade satt vid ett hörnbord i salen, och bredvid honom stod Tanja med en tallrik. Under förevändning att vilja anordna middag för dockorna hade hon begärt engelskans tillåtelse att bära sin ranson av kakan in i barnkammaren och i stället för att bege sig dit med den hade hon skänkt den åt brodern. Fortfarande gråtande över orättvisan i det lidna straffet satt han och åt av kakan och framstammade mellan sina snyftningar: »ät själv, vi skall äta tillsammans av den... tillsammans».
Till en början hade medlidandet med Grisja uppfyllt Tanja, sedan känslan av den egna goda handlingen, och även hon hade tårar i ögonen. Men hon åt dock sin andel av efterrätten utan att tillbakavisa erbjudandet.
Då de fick syn på modern, blev de förskräckta, men då de lagt märke till hennes ansiktsuttryck, förstod de, att det de gjorde ej var något dåligt, skrattade och med munnarna ännu fulla av kakbitar började de torka sina leende läppar med händerna och smorde helt och hållet ned sina glädjestrålande ansikten med tårar och sylt.
— Herre Gud! Den nya vita klänningen! Tanja! Grisja! — ropade modern och försökte rädda klänningen, men log samtidigt med tårade ögon ett saligt leende av hänförelse.
De nya dräkterna togs av, flickorna fick klä på sig sina vardagsblusar och gossarna sina gamla jackor och så gavs befallning om att vursten skulle spännas för, med Buryj även denna gång som en av parhästarna till förargelse för rättaren. Man skulle fara ut på svampplockning och till badhuset. I barnkammaren hördes larm och tjut av förtjusning, som inte tystnade förr än man anträdde avfärden till badhuset.
Man samlade en hel korg full med svamp, till och med Lili fann en honungsskivling. Tidigare hade det varit så att miss Hull brukade visa henne på det hon fann. Men denna gång hittade hon alldeles själv en stor honungsskivling, och det blev ett allmänt skrik av förtjusning: »Lili har funnit en honungsskivling!»
Därefter for man till floden, ställde hästarna i en björkdunge och begav sig till badhuset. Sedan kusken Terentij vid ett träd bundit fast hästarna, som med viftande svansar sökte hålla flugor och bromsar ifrån sig, lade han sig i det höga gräset under en björk och rökte pipa. Barnens outtröttliga glada stoj nådde fram ända till honom.
Fast det var besvärligt att se efter alla barnen och hålla styr på dem i deras upptåg och dessutom hålla reda på alla dessa strumpor, byxor och skor och knyta och knäppa först upp och så igen alla band och knappar, var det ingenting Darja Alexandrovna kunde finna större nöje i än detta badande tillsammans med alla barnen, frånsett att hon själv tyckte om att bada och att hon ansåg det vara hälsosamt för de små. Att hjälpa barnen av och på med strumporna, få vidröra alla dessa små knubbiga ben, att ta dessa små nakna kroppar i sina armar och doppa dem i vattnet och höra deras än glada, än ängsliga pip, att se dessa små flämtande munnar och dessa ansikten med uppspärrade, muntra eller förskräckta ögon, då de små keruberna plaskade i vattnet, var för henne en stor njutning.
Då hälften av barnen åter fått på sig kläderna, kom några söndagsklädda bondkvinnor, som gått ut för att plocka kvaller och törel, fram mot badstället och stannade skyggt på något avstånd. Matrjona Filimonovna ropade en av dem till sig för att hon skulle komma till dem och hjälpa dem att hänga upp på tork ett lakan och en skjorta, som råkat falla i vattnet, och Darja Alexandrovna inlät sig i samtal med kvinnorna. Dessa stod först och fnissade förstulet och begrep inte de frågor, som riktades till dem, men snart fattade de mod och började prata och vann strax Darja Alexandrovnas hjärta genom den beundran för barnen, som de oförställt gav uttryck åt.
— Å, du lilla raring, vit och fin som socker, — sade en av dem hänryckt om Tanja, och så ruskade hon på huvudet — Men mager är hon...
— Ja, hon har varit sjuk.
— Och du, har de badat dig med, — sade en annan till lillen.
— Nej, han är bara tre månader, — svarade Darja Alexandrovna med stolthet.
— Nej, men tänk!
— Och har du några barn?
— Jag har haft fyra, två lever än: en gosse och en flicka. Hon blev avvand före fastan i år.
— Och hur gammal är hon?
— Hon är på andra året.
— Varför har du ammat henne så länge?
— Det är bruk här: tre fastor får gå...
Och de kom in på ett samtal, som synnerligen intresserade Darja Alexandrovna: om hur kvinnan haft det, då hon födde, om de sjukdomar, som barnet haft, om var hennes man befann sig och om han ofta vistades hemma.
Darja Alexandrovna hade riktigt svårt att skiljas från bondkvinnorna, så underhållande tyckte hon det var att samtala med dem, så mycket hade hon av gemensamt intresse med dem. Och allra angenämast var det för Darja Alexandrovna, att hon tydligt kunde märka, att dessa kvinnor framför allt skänkte sin beundran åt att hon hade så många barn och att de var så rara. Bondkvinnorna narrade också Darja Alexandrovna att skratta och förargade den engelska sällskapsdamen, som gav anledning till ett för henne själv obegripligt fnitter. Efter att ha beskådat engelskan, som sist av alla fullbordade sin klädsel, kunde en av de yngre bland bondkvinnorna ej avhålla sig från att fälla en högljudd anmärkning, då hon såg utländskan dra på sig sin tredje kjol. »Isch, vad du vrider och vränger, du blir visst aldrig färdig!» sade hon, och alla brast ut i skratt.