Omgiven av alla sina nybadade barn, barhuvade och blöta i lockarna, satt Darja Alexandrovna med en duk lindad om håret i vagnen på väg hem, dit man bara hade ett litet stycke kvar, då kusken sade till henne: »Det kommer en herre gåendes, jag tror det är en från Pokrovskoje.»
Darja Alexandrovna tittade framåt vägen och till sin glädje igenkände hon Levins välbekanta gestalt, som kom emot dem iförd grå hatt och grå ytterrock. Hon hade alltid tyckt, att det var roligt att råka honom, men nu var det en särskild glädje för henne, att han skulle få se henne i hela hennes moderliga stolthet. Ingen kunde bättre än Levin förstå, vad som var värt beundran hos henne.
Då han fick syn på Darja Alexandrovna var det också, som om han plötsligt kommit att stå inför en levande tavla av vad han tänkt sig i fantasierna om ett framtida familjeliv.
— En sån skara kycklingar ni har, Darja Alexandrovna!
— Å, vad jag är glad att se er! — sade hon och räckte honom handen.
— Är ni glad åt det och har ändå inte låtit mig veta om att ni fanns här? Jag har min bror boende hos mig. Jag fick först nyss genom ett brev från Stiva veta, att ni var här.
— Från Stiva? — frågade förvånad Darja Alexandrovna.
— Ja, han skriver, att ni flyttat ut och antar, att ni skulle låta mig hjälpa er med ett och annat, — sade Levin, och då han sagt detta, blev han förvirrad och stannade mitt i talet och gick så tyst bredvid vagnen ryckande av lindkvistar, som han bet i. Hans förvirring berodde på, att han kom att besinna, att det kunde vara obehagligt för Darja Alexandrovna att ta emot hjälp av en utomstående i en sak, som borde varit hennes mans åliggande. Darja Alexandrovnas misshag uppväcktes också av detta Stepan Arkadjevitjs tilltag att överlåta sina familjeförpliktelser på en främmande. Och hon begrep strax, att Levin förstod detta. Hon skattade just Levin för denna hans förmåga av finkänsligt förstående.
— Jag har naturligtvis fattat saken så, — sade Levin, — att därmed menas, att ni ville se mig hos er, och jag gläder mig mycket däråt. Men jag föreställer mig, att en dam, som bara är van vid att sköta hushåll i en stad, måste känna sig bortkommen här, och om så skulle behövas, står jag till tjänst.
— Å, visst inte! — sade Dolly. — Första tiden var det besvärligt, men nu har allt så bra kommit i ordning, tack vare min gamla barnjungfru, — sade hon med en blick mot Matrjona Filimonovna, som glatt och vänligt log mot Levin, då hon förstod, att det var om henne man talade. Hon kände Levin och visste, att med honom kunde det bli ett gott parti för Kitty, och hyste förhoppningar, att det skulle ordna sig med den saken.
— Var så god och sitt upp, vi kan tränga hop oss, — sade hon till honom.
— Nej, jag går hellre. Barn, vem gör sällskap med mig och kappas med hästarna?
Barnen kände Levin bara obetydligt och mindes inte riktigt, när de tidigare träffat honom, men de visade ingalunda inför honom den underliga blandning av skygghetskänsla och motvilja, som barn vanligen få inför vuxna personer, som söka göra sig till för dem, och varför de ofta få motta tillrättavisningar av föräldrarna. Tillgjordhet i vad det vara må kan bedra den mest förståndige och uppmärksamme bland fullvuxna människor, men det mest inskränkta barn märker tillgjordhet, den må vara aldrig så skickligt maskerad, och det visar sin avsky för den. Vilka fel Levin än kunde ha, av tillgjordhet fanns ej ett tecken hos honom, och därför visade barnen honom samma välvilja, som de lade märke till i sin mors ansikte. Vid hans uppmaning hoppade strax de två äldsta av och började springa bredvid honom lika naturligt, som om det var med barnjungfrun eller miss Hull eller med modern de kappades. Lili bad också att få komma till honom, och modern räckte henne till Levin. Han satte henne på axlarna och sprang med henne.
— Var inte orolig, Darja Alexandrovna! — sade han och log muntert mot modern, — det skall inte hända, att hon stöter sig eller ramlar.
Och betraktande hans smidiga, starka, försiktigt avvägda men nästan alltför energiska rörelser, lugnade sig barnets mor och såg på honom med ett glatt och gillande leende.
Här i den lantliga miljön i sällskap med barnen och den för honom sympatiska Darja Alexandrovna kom Levin i en barnsligt munter sinnesstämning, som allt emellanåt kunde komma över honom och som Darja Alexandrovna tyckte särskilt om hos honom. Medan han sprang med barnen, lärde han dem gymnastiska rörelser, uppväckte miss Hulls löje med sitt dåliga engelska uttal och berättade för Darja Alexandrovna om sina sysselsättningar på landet.
Efter middagen, då Darja Alexandrovna tagit plats med honom på balkongen, ledde hon in samtalet på Kitty.
— Vet ni, att Kitty skall komma hit och tillbringa sommarn hos mig?
— Verkligen? — sade han häftigt rodnande och inföll så för att byta om samtalsämne: — Skall jag sända två kor till er? Om ni nödvändigt vill betala, kan ni ge mig fem rubel i månaden per ko, om det passar er.
— Nej, tack. Det går som det är.
— Nå, men då skall jag se om era kor, och om ni tillåter, ge anvisning på, hur de skall utfodras. Allt beror på den föda, de får.
Och bara för att leda samtalet åt annat håll började Levin hålla en föreläsning för Darja Alexandrovna i mejeriteori, om att kon bara var en maskin för att omsätta foder till mjölk och annat i den stilen.
Han hade dock under det han talade om det en våldsam lust att få höra något närmare om Kitty och samtidigt kände han fruktan för det. Han greps av ängslan för att det lugn, som han med sådan möda tillkämpat sig, skulle bli förstört.
— Ja, men det är ju nödvändigt att någon ständigt ser efter allt sådant, och vem skulle göra det? — svarade Darja Alexandrovna missnöjd.
Hon hade nu tack vare Matrjona Filimonovna fått sina hushållsangelägenheter ordnade på ett sådant sätt, att hon inte hade lust att företa någon ändring i dem, och dessutom hade hon ingen tilltro till Levins kunskaper i lanthushållning. Resonemanget om att kon var en maskin för åstadkommande av mjölk väckte hennes misstro. Det syntes henne, som om dylika resonemang bara skulle verka störande på skötseln av ett lanthushåll. Då var det i hennes tycke betydligt enklare, att efter Matrjona Filimonovnas anvisning ge Pestrucha och Bjelopacha mer foder och sörpa och se till att inte kocken bar bort alla skulorna ur köket för att ge den åt tvätterskans ko. Det var klara linjer. Resonemang om mjölföda eller gräsföda var något som syntes henne dimmigt och tvivelaktigt. Och först och främst — hon hade nu lust att prata om Kitty.