Pestsov tyckte om att föra en diskussion ända till slutet och ansåg, att den fråga som kommit på tal, inte blivit uttömd med Sergej Ivanovitjs yttrande, desto mer som han hade en förnimmelse av det inte fullt riktiga i den åsikt han gjort till sin.
— Jag har aldrig, — sade han vid soppan vänd till Alexej Alexandrovitj, — avsett uteslutande befolkningstätheten utan denna i förening med dess grundbetingelser, men med uteslutande av andra principer.
— Mig förefaller det, — svarade Alexej Alexandrovitj senfärdigt och trögt, — som vore det en och samma sak. Enligt min mening kan bara det folk verka på ett annat, som har en högre utveckling, som...
— Ja, men däri ligger just frågan, — avbröt med sin basröst Pestsov, som alltid hade brått att få tala och tycktes lägga ned hela sin själ i vad han sade, — vad skall räknas som den högre utvecklingen? Engelsmän, fransmän, tyskar — vem står på det högre utvecklingsstadiet? Vem bör nationalisera den andre? Vi vet, att Rhen har förfranskats, men tyskarna står visst inte lägre! — yttrade han med höjd stämma. — Här gäller en annan lag.
— Mig förefaller det, att förmåga av inflytande alltid tillkommer den verkliga bildningen, — sade Alexej Alexandrovitj med en lätt höjning på ögonbrynen.
— Men vari har vi att se tecknen till den verkliga bildningen? — sade Pestsov.
— Jag har anledning förmoda, att dessa tecken bör vara välbekanta, — sade Alexej Alexandrovitj.
— Är de då så fullständigt välbekanta? — blandade sig Sergej Ivanovitj med ett stillsamt leende i diskussionen. Omdömesgillt folk anser nu för tiden, att en verklig bildning bara kan vara en rent klassisk. Men vi ser i alla fall ursinniga tvister mellan två riktningar, och man kan inte neka till, att även motsidan har starka argument, som talar för dess åsikt.
— Ni är klassiker, Sergej Ivanovitj. Skall det då inte vara litet rödvin? — sade Stepan Arkadjevitj.
— Jag har inte sagt min mening om det ena eller andra slaget av bildning, — sade Sergej Ivanovitj med ett nedlåtande leende som till ett barn och räckte fram sitt glas, — jag säger bara, att man på båda sidor förfogar över starka argument, — fortsatte han vändande sig till Alexej Alexandrovitj. — Till min bildning är jag klassiker, men i denna strid kan jag för min personliga del inte ta ståndpunkt. Jag kan inte se några klara bevis för att man måste ge de klassiska kunskaperna företräde framför de reala.
— Naturvetenskapliga studier har lika stort pedagogiskt-utvecklande inflytande, — inföll Pestsov. — Tänk bara på astronomin, eller tag till exempel botaniken, zoologin med deras system av allmänna lagar!
— Jag kan inte fullt gå med på det, — svarade Alexej Alexandrovitj. — Det syns mig, att man inte kan förneka, att själva studiegången vid inlärandet av de språkliga formerna verkar välgörande på den andliga utvecklingen. Dessutom måste man ovillkorligen erkänna, att inflytandet av de klassiska skriftställarna är i högsta grad sedelärande, då däremot, sorgligt nog, uti undervisningen i naturvetenskap inmänger sig de skadliga och falska läror, jag anser för ett kräftsår på vår tidsålder.
Sergej Ivanovitj ville säga något, men Pestsov förekom honom med sin djupa basröst. Han började hetsigt att framlägga det oriktiga i den nyss uttalande åsikten. Sergej Ivanovitj satt lugn och segerviss och inväntade ordet, tydligen med en redan färdigformad vändning.
— Men, — sade Sergej Ivanovitj stillsamt leende mot Karenin, — man kan inte underlåta att gå med på, att det är svårt att fullt riktigt avväga alla fördelar och olägenheter av den ena och den andra vetenskapsgruppen och att frågan om vilkendera, som bör föredragas, inte skulle så snabbt och så bestämt bli avgjord, om inte hos den klassiska bildningen fanns det företrädet, som ni nyss antydde: det sedliga, — disons le mot — antinihilistiska inflytandet.
— Utan tvivel.
— Om inte detta företräde, detta antinihilistiska inflytande, vore att finna hos de klassiska studierna, skulle vi grubbla mera, möda oss att mycket noga avväga bägge sidornas argument, — sade Sergej Ivanovitj med ett nytt stillsamt leende på läpparna, — vi skulle ge fullt rum åt både den ena och den andra riktningen. Men nu vet vi, att i dessa den klassiska bildningens piller ligger antinihilismens helande kraft, och vi erbjuder dem förtröstansfullt åt våra patienter... Men tänk, om det nu inte finns någon helande kraft i dem? — avslutade han sitt anförande med en nypa av det attiska saltet.
Då Sergej Ivanovitj började tala om piller, brast alla i skratt, och särskilt skrattade Turovtsyn högljutt och muntert över att till slut ha fått höra denna lustighet, som han suttit och väntat på, medan han lyssnade på anförandet.
Stepan Arkadjevitj hade inte missräknat sig, då han inbjöd Pestsov. När Pestsov var med, kunde ett intellektuellt samtal inte stanna av ens för en minut. Nätt och jämnt hade Sergej Ivanovitj med sitt skämt gjort slut på ett samtalsämne, så framkastade strax Pestsov ett nytt.
— Man kan inte ens gå med på, — sade han, — att regeringen har detta syfte. Regeringen låter uppenbarligen leda sig av allmänna synpunkter och ställer sig indifferent till det inflytande, som de företagna åtgärderna kan ha. Så till exempel borde frågan om kvinnobildning anses för skadlig, men regeringen öppnar kurser för kvinnor även vid universiteten.
Och med detsamma hoppade samtalet över till ett nytt tema, kvinnans bildning.
Alexej Alexandrovitj gav uttryck åt sin uppfattning, att kvinnans bildning vanligen sammanblandas med frågan om kvinnans frihet och bara på den grund kan betraktas såsom skadlig.
— Jag anser tvärtom, att dessa båda frågor står i oupplösligt samband, — sade Pestsov, — det är en fatal cirkelgång. Kvinnan saknar rättigheter, därför att hon saknar bildning, och bristen på bildning beror på att hon saknar rättigheter. Man får inte glömma, att kuvandet av kvinnorna är något så gammalt och så genomfört, att vi ofta inte vill inse den avgrund, som skiljer oss från dem.
— Ni sade rättigheter, — sade Sergej Ivanovitj, som väntat på, att Pestsov skulle sluta, — rättigheter att inneha anställning såsom jurymedlem, stadsfullmäktig, landstingsordförande, att vara tjänsteman överhuvud, att vara parlamentsledamot...
— Naturligtvis.
— Men om kvinnor i några sällsynta undantagsfall också kan inneha sådana platser, tycks det mig, att ni med orätt använder uttrycket »rättigheter». Det vore riktigare att säga skyldigheter. Var och en går med på, att om vi har att fullgöra något slags tjänsteåliggande: såsom en jurymans, en stadsfullmäktigs, en telegraftjänstemans, så känner vi oss fullgöra en skyldighet. Och därför är det riktigare att uttrycka sig så, att kvinnorna eftertraktar skyldigheter och det med rätta. Och man kan endast känna sympati för denna deras önskan att vara till hjälp i männens allmänna verksamhet.
— Alldeles riktigt, — instämde Alexej Alexandrovitj. — Frågan är bara, så vitt jag kan se, den, om de är skickade för dessa skyldigheter.
— Sannolikt kommer de att bli i hög grad skickade till det, — inföll Stepan Arkadjevitj, — när bildningen fått spridning bland dem. Vi ser ju...
— Men vad säger ordspråket? — sade gamle fursten, som redan länge suttit och lyssnat till samtalet med en glimt i sina små skälmaktiga ögon, — mina döttrar får inte ta illa upp: långt hår och...
— Precis så tänkte man om negrerna före deras frigörelse! — sade Pestsov vresigt.
— Jag tycker bara, att det är egendomligt, att kvinnorna traktar efter nya skyldigheter, — sade Sergej Ivanovitj, — då däremot, såsom vi tyvärr har erfarenhet av, männen vanligen undflyr sådana.
— Skyldigheterna är förbundna med rättigheter: makt, pengar, ära — det är det, som kvinnorna söker, — sade Pestsov.
— Det är sak samma, som om jag sökte rättigheter som amma och skulle känna mig förnärmad över, att man ger sådan anställning åt kvinnor och inte vill ha mig, — sade gamle fursten.
Turovtsyn brast ut i ett högljutt skratt, och Sergej Ivanovitj kände avund över att det inte var han, som sagt detta. Till och med Alexej Alexandrovitj log.
— Ja, men en man kan inte ge di, — sade Pestsov, — men en kvinna...
— Nej, den där engelsmannen gav ju sådan näring åt sitt barn på ett fartyg, — sade gamle fursten, som i närvaro av sina döttrar tog sig vissa friheter i konversationen.
— Lika många män, som funnits sådana som den där engelsmannen, lika många kvinnor blir det ämbetsmän av, — sade Sergej Ivanovitj.
— Ja, men vad skall en ogift flicka göra, som står utan familj? — grep Stepan Arkadjevitj in, tänkande på Tjibisova, som han hela tiden haft i tankarna, och lämnade sitt stöd åt Pestsov, som han sympatiserade med.
— Om man ordentligt undersökte en sådan flickas historia, så skulle man finna, att hon övergett en familj, sin egen eller sin systers, där hon kunde ha kvinnlig sysselsättning, — föll helt oväntat Darja Alexandrovna in i samtalet med retlig ton, som om hon anade, vilken flicka Stepan Arkadjevitj syftat på.
— Men vi håller på principen, på idealet! — invände Pestsov med sin högljudda bas. — Kvinnan önskar rätt att vara oavhängig, äga bildning. Hon känner sig förtryckt och förkvävd av medvetandet om att så mycket är omöjligt.
— Och jag känner mig förtryckt och förkvävd av att man inte vill anta mig som amma på barnhuset, — inföll åter gamle fursten till stor glädje för Turovtsyn, som skrattade så, att han släppte en sparris med rotändan före ned i såsen.