Alla, utom Kitty och Levin, tog del i det allmänna samtalet. I början, då det var tal om det inflytande, som ett folk kan äga över ett annat, kom Levin ofrivilligt att tänka på åtskilligt som han hade att säga rörande detta ämne. Men dessa tankar, som förr hade förefallit honom så viktiga, gled nu bara som i en dröm genom hans huvud och hade nu för honom inte det ringaste intresse. Det tycktes honom till och med egendomligt, att man brydde sig om att tala om sådant, som ingen hade något behov av. För Kitty borde det även ha legat intresse i vad man sade om kvinnans rättigheter och bildning. Hur många gånger hade hon inte tänkt på detta, erinrande sig sin väninna från utomlandsvistelsen, Varenjka, och hennes tunga beroende, hur många gånger hade hon inte tänkt på vad det skulle bli av henne själv, om hon inte kom att gifta sig, och hur ofta hade hon inte varit i dispyt med sin syster om detta! Men nu intresserade detta henne inte det ringaste. Hon och Levin hade sitt samtal för sig eller rättare sagt inte ett samtal, utan ett slags hemlighetsfull gemenskap, vilken med varje minut förde dem allt närmare varandra och hos båda framkallade en känsla av glad ängslan inför det obekanta, som låg framför dem.
Först hade Levin till svar på Kittys fråga, hur han förra året hade kunnat se henne i vagnen, berättat om hur han efter slåtterarbetet hade vandrat stora landsvägen fram och mött henne.
— Det var tidigt, tidigt på morgonen. Ni hade helt säkert alldeles nyss vaknat. Er mor sov i sitt hörn. Det var en underbar morgon. Jag vandrar fram och tänker: vad kan det vara för vagn med fyrspann? Fyra präktiga hästar med bjällror ilade förbi, och för ett ögonblick skymtar ni fram, och jag tittar in genom fönstret, och ni sitter där och håller med bägge händerna i banden på en huva och tycks grubbla så över något, — sade han med ett leende.
— Vad jag gärna skulle vilja veta, vad ni då tänkte på. Var det något viktigt?
»Jag var bestämt rysligt rufsig i håret?» tänkte Kitty, men seende det hänförda leende, som minnet av dessa enskildheter framkallade hos honom, fick hon en känsla av att det intryck hon gjort tvärtom varit mycket gott. Hon rodnade och skrattade muntert.
— Jag minns verkligen inte.
— Vad Turovtsyn kan skratta, — sade Levin, som road betraktade hans fuktiga ögon och skakande kropp.
— Är ni gammal bekant med honom? — frågade Kitty.
— Ja, vem känner inte honom!
— Och jag märker, att ni tycker, att han är en dålig människa.
— Inte dålig, men obetydlig.
— Å, det är inte sant! Tänk inte så längre! — sade Kitty. — Jag hade också en mycket låg tanke om honom, men det är, det är — en förtjusande och ovanligt hygglig människa. Han har ett hjärta av guld.
— Hur har ni kunnat lära känna hans hjärtelag?
— Jo, vi är de bästa vänner. Jag känner honom mycket väl. Förra vintern, strax efter det... ni var hos oss, — sade hon med ett skuldmedvetet och samtidigt tillitsfullt leende, — hade Dolly alla barnen sjuka i scharlakansfeber, och han kom av någon anledning på besök. Och ni kan inte tänka er, — sade hon och sänkte rösten till en viskning, — han tyckte så synd om henne, att han stannade kvar och åtog sig att hjälpa henne att sköta om barnen. Ja, han stannade hos dem i tre veckor och pysslade om de små som en sköterska skulle ha gjort.
— Jag berättar för Konstantin Dmitrijev om Turovtsyn under scharlakansfeberstiden, — sade hon och böjde sig mot systern.
— Ja, det var förunderligt, förtjusande! — sade Dolly milt leende med en blick på Turovtsyn, som hade en känsla av att man talade om honom. Levin såg än en gång på Turovtsyn och förvånade sig över, att han inte förr förstått allt det goda hos denna människa.
— Förlåt, förlåt, jag skall aldrig mer tänka illa om människor! — sade han glatt, uppriktigt uttalande, vad han i detta ögonblick kände.