I det påbörjade samtalet om kvinnans rättigheter var frågorna om den juridiska olikställigheten inom äktenskapet ömtåliga att vidröra i damers närvaro. Pestsov hade under middagens lopp några gånger varit nära att komma in på detta spörsmål, men Sergej Ivanovitj och Stepan Arkadjevitj hade på ett aktsamt sätt fått honom att glida förbi saken.
Då man stigit upp från bordet och damerna gått ut i ett annat rum vände sig Pestsov som stannat kvar, till Alexej Alexandrovitj och började framlägga sin åsikt om den huvudsakliga orsaken till denna olikställighet. Enligt hans mening var makarnas olika juridiska ställning beroende på, att en hustrus och en mans otrohet straffas olika både av lagen och av allmänna meningen.
Stepan Arkadjevitj gick skyndsamt fram till Alexej Alexandrovitj och bjöd honom röka.
— Nej tack, jag röker inte, — svarade Alexej Alexandrovitj i oberörd ton och liksom han med avsikt ville visa, att han inte var rädd för detta samtal, vände han sig med ett kyligt leende mot Pestsov.
— Jag tror, att orsakerna till ett dylikt betraktelsesätt ligger i sakläget självt, — sade han och ville bege sig bort till salongen. Men i detsamma yttrade plötsligt Turovtsyn vänd till Alexej Alexandrovitj.
— Ni har måhända hört om Prjatjnikov? — sade Turovtsyn, som var upplivad av den inmundigade champagnen och länge gått och väntat på ett tillfälle att bryta en tystnad som besvärat honom. — Vas’ja Prjatjnikov, — sade han med sitt godmodiga leende lekande på de fuktiga, röda läpparna och vände sig mot Alexej Alexandrovitj såsom varande den förnämste bland gästerna, — har efter vad jag idag fått höra i Tver duellerat med Kvitskij och dödat honom.
Liksom det ibland kan tyckas, att man som av tvång just stöter på ett ömtåligt ställe, föreföll det nu Stepan Arkadjevitj, som om olyckan ville att samtalet ideligen skulle råka in på Alexej Alexandrovitjs ömma punkt. Han ville än en gång föra sin svåger åt sidan, men Alexej Alexandrovitj frågade själv med väckt nyfikenhet:
— Varför har Prjatjnikov duellerat?
— För sin hustru. Han har betett sig som en karl! Han utmanade och lät den andre plikta med sitt liv!
— Jaså! — sade Alexej Alexandrovitj i likgiltig ton med en höjning på ögonbrynen och begav sig in i salongen.
— Vad jag är glad, att ni har kommit, — sade Dolly, som med ett ängsligt leende trädde fram till honom i ett genomgångsrum till salongen: — jag måste tala med er. Låt oss sätta oss här.
Alexej Alexandrovitj, som alltjämt bevarade det uttryck av oberördhet, som de höjda ögonbrynen förlänade honom, log ett tvunget leende och tog plats bredvid Darja Alexandrovna.
— Desto lägligare även för mig, — sade han, — som jag vill framföra min ursäkt och genast ta avsked. Jag måste fara i morgon.
Darja Alexandrovna var fast övertygad om Annas oskuld och hon kände nu, hur hon bleknade och att läpparna darrade på henne av vrede över denne kylige, känslolöse man, som så lugnt bar på tanken att bereda hennes oskyldiga väninnas ofärd.
— Alexej Alexandrovitj, — sade hon och såg honom med förtvivlans beslutsamhet in i ögonen, — jag frågade er, hur det var med Anna, men ni svarade mig inte. Hur står det till med henne?
— Hon är, efter vad det tycks, frisk, Darja Alexandrovna, — svarade Alexej Alexandrovitj utan att se på henne.
— Alexej Alexandrovitj, förlåt mig, jag äger ju ingen rätt... men jag älskar och högaktar Anna som en syster. Jag ber, jag bönfaller er att säga mig vad som kommit mellan er. Vad har ni att förebrå henne?
Alexej Alexandrovitj rynkade pannan, slöt nästan ögonen och böjde ned huvudet.
— Jag antar, att er man har delgivit er de orsaker, varför jag anser det nödvändigt att ändra det förhållande, vari jag stått till Anna Arkadjevna, — sade han utan att se henne i ögonen och tittade bort mot unge Stjerbatskij, som gick tvärs över salongsgolvet.
— Jag tror inte, jag tror inte, jag kan inte tro på detta — utbrast Dolly vridande framför sig sina magra händer i en gest full av energi. Hon reste sig plötsligt och lade sin hand på Alexej Alexandrovitjs arm. — Vi blir störda här. Låt oss gå hit in, om jag får be.
Dollys upprördhet inverkade på Alexej Alexandrovitj. Han reste sig och följde undergivet efter henne in i barnens skolrum. De slog sig ned vid ett bord överdraget med vaxduk full med skåror efter pennknivar.
— Jag tror inte, jag tror inte på detta! — yttrade Dolly ansträngande sig att fånga hans blick, som undvek hennes.
— Det är omöjligt att inte tro på fakta, Darja Alexandrovna, — sade han med eftertryck på »fakta».
— Men vad har hon då gjort? — frågade Darja Alexandrovna. Vad är det hon har gjort?
— Hon har föraktat sina skyldigheter och bedragit sin man. Det är, vad hon har gjort, — sade han.
— Nej, nej, det är inte möjligt! För Guds skull, nej, ni har tagit fel, — sade Dolly och lyfte händerna mot tinningarna och slöt ögonen.
Alexej Alexandrovitj log kyligt, så att bara läpparna svagt rördes, för att övertyga henne och sig själv om fastheten i den övertygelse, vartill han kommit. Men det varma försvar, som mötte honom, slet upp ett sår hos honom, om det också inte kunde göra honom tveksam. Han började tala med större livlighet.
— Det är synnerligen svårt att kunna ta fel, när ens hustru själv meddelar sin man saken. Tillstår, att åtta år av samliv mellan makar, som har en son, helt varit ett misstag och att hon vill leva igen från början, — sade han uppbragt i snörvlande näston.
— Anna och en brottslighet — jag kan inte förbinda dem med varandra, jag kan inte tro detta.
— Darja Alexandrovna! — sade han, denna gång seende rakt in i Dollys goda, upprörda ansikte, och kände, hur oberoende av hans vilja hans tungas band började lossna, — jag skulle ge oerhört mycket för att ett tvivel ännu vore möjligt. Då jag tvivlade hade jag det svårt, men det var lättare än nu. Då jag tvivlade, fanns det ännu hopp. Men nu finns det inget hopp, och ändå söker jag tvivla på allt. Jag är så full av tvivel på allt, att jag avskyr min son och ibland inte tror, att det är min son. Jag är mycket olycklig.
Han hade inte behövt säga detta. Darja Alexandrovna förstod det, så fort han såg in i ögonen på henne, och det gjorde henne ont om honom och hennes tro på väninnans oskuld vacklade.
— Ack, det är förfärligt, förfärligt! Men är det verkligen sant, att ni beslutit er för skilsmässa?
— Jag har beslutit mig för de yttersta åtgärderna. Jag har ingenting annat att göra.
— Är ingenting att göra, ingenting... — framstötte hon med tårar i ögonen. — Nej, det får inte vara så, att ingenting är att göra, — sade hon.
— Ja, det ar just det förfärliga i detta slags olycka, att det inte här som i allt annat elände — vid en svår förlust, vid ett dödsfall — bara gäller att bära sitt kors, utan man måste handla, — sade han liksom gissande sig till vad hon tänkte. — Man måste komma ut ur den förnedrande belägenhet, man kommit i, det går inte att leva på tre man hand.
— Jag förstår, ack, vad jag förstår det, — sade Dolly och sänkte huvudet. Hon teg en stund, tänkande på sig själv, på sin äktenskapliga olycka, och så höjde hon plötsligt med en energisk rörelse på huvudet och lade samman sina händer i en bönfallande åtbörd. — Men vänta! Ni är kristen. Tänk på henne! Vad skall det bli av henne, om ni förskjuter henne?
— Jag har tänkt, Darja Alexandrovna, och jag har tänkt mycket, — sade Alexej Alexandrovitj. Hans ansikte täcktes av en fläckig rodnad och hans grumliga ögon såg rakt mot henne. Darja Alexandrovna hyste redan av hela sin själ medömkan med honom. — Jag gjorde just detta efter att hon själv meddelat mig min skam, jag lät allt bli vid det gamla. Jag gav möjlighet till bättring, jag ansträngde mig att rädda henne. Och vad blev följden? Hon uppfyllde inte ens de mest blygsamma fordringar — iakttagande av anständighet, — sade han i hetsig ton. — Det finns möjlighet att rädda en människa, som inte vill gå under, men om en karaktär alltigenom är så fördärvad, så förfallen, att själva fördärvet tycks den vara en räddning, så vad står i ens makt att göra?
— Allt, bara inte skilsmässa! — svarade Darja Alexandrovna.
— Men vad för något är detta allt?
— Nej, det är förfärligt. Hon blev ingens hustru, hon skulle gå under!
— Vad kan jag göra? — sade Alexej Alexandrovitj med en ryckning på axlar och ögonbryn. Minnet av hans hustrus senaste handlingssätt retade upp honom till den grad, att han åter blev lika kyligt avmätt som vid början av samtalet.
— Nej, vänta! Ni får inte låta henne gå under. Vänta, jag skall berätta er om mig själv. I vrede, i svartsjuka ville jag överge allt och ville själv... Men jag besinnade mig och vem berodde det på? Det var Anna, som räddade mig. Och jag lever mitt liv. Barnen växer upp, min man har vänt åter till familjelivet och inser sin orätt, han blir renare, bättre, och jag kan leva... Jag har förlåtit, även ni måste förlåta!
Alexej Alexandrovitj hörde på, men hennes ord utövade inte längre någon verkan på honom. I hans själ hade åter flammat upp hela den vrede, som glödde hos honom den dag, han beslöt sig för skilsmässa. Han skakade på huvudet och framstötte med genomträngande, gäll röst:
— Förlåta kan jag inte, vill inte, jag anser, att det skulle vara orätt. Jag har för denna kvinna gjort allt, och hon har trampat allt i smutsen, i den smuts, där hon hör hemma. Jag är ingen elak människa, jag har aldrig någonsin förr hatat någon, men henne hatar jag av all min själ och jag kan inte förlåta henne, därför att jag alltför mycket avskyr henne för allt det onda, hon gjort mig! — yttrade han med av vrede gråtfärdig röst.
— Älsken dem, som hata eder... — viskade Darja Alexandrovna i undergiven ton.
Alexej Alexandrovitj log föraktligt. Det var något, som han sedan länge vetat, men det var inte möjligt att tillämpa i föreliggande fall.
— Älsken dem, som hata eder, — men att älska dem, som man hatar, är en omöjlighet. Förlåt att jag upprört er. Var och en har nog av sin egen plåga! — Och efter att ha återvunnit sin självbehärskning tog Alexej Alexandrovitj lugnt avsked och lämnade sällskapet.