Det var ännu tomt på gatorna. Levin gick till familjen Stjerbatskijs hus. Huvudingången var stängd, och allt var försänkt i sömn. Han vandrade tillbaka, gick åter upp på sitt hotellrum och beställde in kaffe. Rumsuppassaren, det var inte Jegor, utan den som hade dagvakten, serverade honom det begärda. Levin hade lust att börja ett samtal med honom, men tjänaren blev bortkallad av en ringning och försvann. Levin försökte dricka av kaffet och stack en semla i munnen, men hans tuggorgan visste inte vad de skulle göra med bakverket. Levin spottade ut semlebiten, tog på sig sin ytterrock och gick åter ut att promenera. Klockan var tio, då han för andra gången kom till Stjerbatskijs’ portgång. Tjänstefolket hade alldeles nyss stigit upp, och kocken var på väg ut för att göra uppköp. Levin hade åtminstone ytterligare två timmars väntan kvar.
Hela denna natt och morgonen därefter hade Levin fört ett alldeles medvetslöst liv och hade känt sig fullkomligt borta från det materiella livets betingelser. Han hade inte ätit på en hel dag, inte sovit på två nätter, tillbragt ett par timmar oklädd i nattkylan och dock kände han sig inte bara pigg och sund som aldrig förr, utan hade en känsla av att vara oberoende av kroppen: han rörde sig utan någon muskelansträngning och kände, att han kunde göra allt. Han var förvissad om att han skulle kunnat flyga upp i luften eller maka undan ett hus, om det varit behövligt. Han vandrade fram och tillbaka på gatorna den tid, han hade kvar, ideligen tittande på klockan och seende sig om åt sidorna.
Och det som han då såg var en syn, som han aldrig mer fick uppleva. Särskilt gripen var han av att iaktta barnen, som gick till skolan, att se på blågrå duvor, som från ett hustak fladdrade ned på trottoaren, och nybakade vetebrödslimpor, som en osynlig hand sköt fram i ett skyltfönster. Dessa vetebrödslimpor, dessa duvor och två pojkar föreföll honom vara inte jordiska väsen. I samma stund tilldrog sig följande: en pojke sprang fram mot en duva och tittade leende upp mot Levin, duvan flaxade till med vingarna och flög undan glittrande i solen mellan dalande lätta snöflingor, som flimrade i luften, och ur ett fönster trängde det ut ånga av nybakat bröd och vetelimpor sköts fram dit. Allt detta tillsammans var något så sällsport härligt, att Levin log och fick tårar i ögonen av glädje. Efter att ha gått en stor sväng utefter Gazetnyjgatan och Kislovka, vände han åter till hotellet, lade klockan framför sig på bordet i sitt rum och satte sig att vänta på att den skulle bli tolv. I rummet bredvid pratade man något om maskiner och bedrägeri, medan man harklade och hostade som om man höll på med att morgna sig obekymrad om att timvisaren nalkades tolv. Så kom den dit. Levin gick ut på trappan till hotellet. Hyrkuskarna hade tydligen reda på allt. De omgav Levin med lycksaligt strålande anleten och under inbördes gräl erbjöd de sina tjänster. Ansträngande sig att inte förorätta de andra kuskarna och därför givande dem löfte att vid tillfälle också fara med dem, tog Levin en av slädarna och for till Stjerbatskijs. Körsvennen gjorde ett behagligt intryck med sin kraftiga röda hals omsluten av en vit skjortkrage, som sköt ut ovanför kappan. Denne hyrkusk hade en hög, smäcker släde, en sådan som Levin aldrig senare kom att fara i, hästen var också präktig och sökte trava undan, men Levin tyckte, att ekipaget knappt kom ur fläcken. Kusken kände väl till Stjerbatskijs’ hus och efter att ha ropat »ptro» med en vördnadsfull gest mot den han körde för höll han vid trappan. Portvakten hos Stjerbatskijs föreföll Levin vara invigd i allt. Det kunde märkas på hans leende glimt i ögonen och på det sätt varpå han sade:
— Nå, det var länge sen, Konstantin Dmitrijevitj!
Men det var inte nog med att han visste allt, han var tydligen stormförtjust och ansträngde sig att inte låta sin glädje för tydligt framträda. Seende in i hans kärvänliga gubbögon kom Levin till och med underfund med en ny sida av sin lycka.
— Är herrskapet uppe?
— Var så god och stig på! Låt den stanna här, — sade han leende, då Levin ville ta sin mössa med sig upp. Det hade något att betyda.
— För vem skall jag anmäla? — frågade betjänten.
Denne betjänt hade, fastän ung och nyanställd, redan hunnit få sprättfasoner, men en god och präktig människa var han, och han tycktes också veta allt.
— För furstinnan... fursten... fröken furstinnan... — sade Levin.
Den första person, han träffade på, var mademoiselle Linon. Hon kom gående genom salen, och det glänste både i hennes hårlockar och i hennes ansikte. Han hade nätt och jämnt börjat ett samtal med henne, då plötsligen bakom dörren hördes fras av en klänning, och mademoiselle Linon försvann ur Levins åsyn. En skräckblandad glädje inför närheten av hans lycka grep Levin. Mademoiselle skyndade sig undan och gick ut ur rummet genom en annan dörr, lämnande Levin ensam. Strax som hon gått hördes flinka och lätta steg trippa fram över parkettgolvet, och hans lycka, hans liv, hans andra bättre jag, det som han sökt och längtat efter så länge, nalkades honom nu med ilande fart. Hon gick inte, hon tycktes som buren av någon osynlig makt föras fram mot honom.
Han såg bara hennes klara, troskyldiga ögon, ängsliga inför samma kärleksglädje, som uppfyllde hans själ. Dessa ögon tindrade allt närmare och närmare honom, bländande honom med sin kärleks glans. Hon stannade alldeles intill honom, snuddande vid honom. Hennes armar höjde sig för att sjunka ned på hans axlar.
Hon gjorde allt som stod i hennes makt: hon ilade fram till honom och gav sig helt hän åt honom, skygg och glad. Han slöt henne i sin famn och tryckte sin mun mot hennes läppar, som sökte hans kyss.
Hon hade inte heller sovit under hela natten och hela morgonen väntat på honom.
Hennes far och mor hade utan invändningar givit sitt bifall och deltog i hennes lycka. Hon hade väntat på honom. Hon ville vara den första att meddela honom deras gemensamma lycka. Hon hade berett sig att ensam vara honom till mötes och glatt sig åt tanken därpå, och hon hade både känt sig rädd och blyg och själv inte vetat, vad hon skulle göra. Hon hade hört hans steg och röst och bakom dörren väntat på att mademoiselle Linon skulle gå. Så gick då mademoiselle Linon. Utan att tänka, utan att fråga sig själv, vad hon skulle göra, hade hon gått fram till Levin och slutit sig intill honom.
— Kom så går vi till mamma! — sade hon och grep om hans arm. På en lång stund kunde han ingenting säga, inte så mycket därför att han var rädd för att genom ett ord förstöra högstämdheten i sin känsla som därför att varje gång, han ville säga något, kände han på sig att han i stället för att få fram ord höll på att bryta ut i gråt av lycka. Han grep hennes hand och kysste den.
— Är det verkligen sant? — sade han till sist med dov röst. — Jag förmår inte fatta, att du älskar mig!
Hon log åt detta »du» och åt den skygghet, varmed han betraktade henne.
— Ja! — sade hon eftertryckligt och långsamt. — Jag är så lycklig!
Utan att släppa hans arm trädde hon in i salongen. Då furstinnan fick syn på dem, kom hon i häftig flämtning och brast plötsligt i gråt, men alldeles strax därpå log hon och ilade med steg fulla av en energi, som Levin inte väntat, fram till dem och slog armarna om Levins huvud, kysste honom och vätte hans kinder med sina tårar.
— Så är allt bestämt. Vad jag är glad! Håll av henne. Jag är så glad... Kitty!
— Det ordnade sig ju raskt! — sade gamle fursten, som lade våld på sig för att synas oberörd, men Levin märkte att hans ögon var fuktiga, då han vände sig mot honom.
— Jag har redan länge, jag har alltid önskat detta! — sade fursten och grep Levin om armen och drog honom intill sig. — Ja, även när den vindböjteln till flickunge...
— Pappa då! — ropade Kitty till och höll händerna för hans mun.
— Nå, jag skall inte... — sade han. — Jag är mycket, mycket... glad... Ack, vad jag bär mig dumt åt...
Han omfamnade Kitty, kysste hennes ansikte, hennes händer, så åter hennes ansikte och gjorde korstecknet framför henne.
Och Levin greps nu av en känsla av kärleksfull tillgivenhet för denne man, som förr varit honom främmande, då han såg, hur Kitty ömt och länge kysste den gamle furstens stora, fasta hand.