Efter sitt samtal med Alexej Alexandrovitj steg Vronskij ut på trappavsatsen framför Karenins hus och stannade där en stund med svårighet erinrande sig, var han var och varthän han hade att bege sig. Han kände sig skamsen, förnedrad, skuldmedveten och berövad möjligheten att avtvätta sin nesa. Han kände sig driven ut ur de hjulspår, vari hans färd hittills gått så stolt och lätt. Alla hans levnads maximer och invanda föreställningar, som hittills tyckts så säkra, hade med ens visat sig vara falska och oanvändbara. Annas bedragne make, som hittills tett sig som en eländig varelse, ett tillfälligt och en smula komiskt hinder för hans lycka, hade plötsligt av henne själv förts fram i förgrunden, setts stiga till en höjd, inför vilken känslor av underlägsenhet uppstigit, och i denna upphöjda ställning hade denne man inte visat sig varken elak, falsk eller löjlig, utan god, enkel och storslagen. Vronskij kunde inte underlåta att känna detta. Rollerna hade plötsligt blivit omkastade. Vronskij hade en förnimmelse av den andres överlägsenhet och sin egen ringhet, av den andres rättskaffenhet och sin egen skuld. Han kände, att den bedragne mannen var storsinnad i sin smärta och han själv låg, futtig i sitt bedrägeri. Men hans medvetande om sin egen förnedring inför den man, som han med orätt föraktat, utgjorde bara en liten del av hans elände. Han kände sig nu outsägligt olycklig därigenom att hans lidelse för Anna, som efter vad han tyckt på sista tiden hållit på att svalna, nu, då han trodde sig veta, att han för alltid förlorat henne, hade blivit starkare än någonsin. Under tiden för hennes sjukdom hade han helt fått se henne, lärt känna hennes själ, och det tycktes honom, som om han aldrig förr än nu älskat henne. Och nu, då han lärt känna henne, fått henne kär så som han var skyldig att älska henne, hade han inför henne blivit förnedrad, hade förlorat henne för alltid, endast lämnande kvar av sig själv hos henne ett skamfullt minne. Förfärligast av allt var den löjliga, skamliga belägenhet, han befann sig i, då Alexej Alexandrovitj drog hans händer från det blygselrodnande ansiktet. Han stod på trappavsatsen framför Karenins hus alldeles bortkommen och visste inte, vad han skulle företa sig.
— Önskas en vagn? — frågade dörrvakten.
— Ja, skaffa mig en droska.
Återkommen hem efter tre sömnlösa nätter, lade Vronskij sig utan att ta av sig kläderna med ansiktet nedåt på en soffa och vilade pannan mot sina hoplagda händer. Han kände en tyngd i huvudet. De mest egendomliga föreställningar, minnen och tankar avlöste varandra undan för undan med ovanlig snabbhet och klarhet: än var det minnet av en medicindosis som han hällt upp åt den sjuka och varav han gjutit i så mycket, att skeden runnit över, än såg han barnmorskans vita armar, än Alexej Alexandrovitj i en egendomlig ställning på golvet framför sängen.
»Somna, glöm!» sade han till sig själv med den lugna övertygelsen hos en sund man om att han, då han är trött och vill sova, också strax skall somna in. Och verkligen, i samma ögonblick blev allt ett virrvarr i hans huvud, och han gled hän mot glömskans avgrund. Det omedvetna livets vågor höll på att slå samman över hans huvud, då med ens det var som om en den allra kraftigaste elektriska stöt for genom honom. Han skälvde till så häftigt, att hela hans kropp lyfte sig från soffan och med förfäran reste han sig på knä tagande stöd med händerna framför sig. Hans ögon var vidöppna, som om han alls inte sovit. Tyngden i huvudet och slappheten i lemmarna, som han för en stund sedan känt, hade plötsligt försvunnit.
»Ni kan trampa mig i smutsen», hörde han Alexej Alexandrovitj yttra och såg honom framför sig och han såg Annas ansikte, med feberheta kinder och glänsande ögon ömt vänt inte mot honom utan mot Alexej Alexandrovitj.
Han förnam sitt eget, så tyckte han, dumma och löjliga uttryck, då Alexej Alexandrovitj drog händerna från hans ansikte. Han sträckte åter ut benen och kastade sig ned på soffan i samma ställning, han förut intagit, och slöt ögonen.
»Somna, somna!» upprepade han för sig själv. Men med sina slutna ögon såg han ännu tydligare Annas ansikte sådant som han sett det den oförglömliga kvällen efter kapplöpningen.
— Det finns inte mer, det kommer inte att finnas. Hon önskar utplåna det ur sitt minne. Men jag kan inte leva utan detta. Hur skall det bli försoning mellan oss, hur, hur? — sade han högt och började medvetslöst upprepa dessa ord. Detta upprepande av ord hejdade en stund framfarten av nya bilder och minnen, av vilka han kände sitt huvud vimla. Men detta medel höll dock inte länge hans inbillning tillbaka. Åter började efter vartannat för hans åskådning dyka upp minnen från hans bästa stunder och i följe med dem erinringen av den nesa, han nyss erfarit. »Tag bort händerna», hör han Annas röst säga. Han tar bort sina händer och får en förnimmelse av sitt ansiktes dumma och skamsna uttryck.
Han förblev liggande och ansträngde sig att somna in, fast han kände, att det inte fanns det ringaste hopp om att det skulle lyckas, och ständigt upprepade han med viskande röst några godtyckliga ord i någon mening, som föll honom in, i avsikt att därigenom hejda uppkomsten av nya föreställningar. Han lyssnade — och hörde dessa ord upprepas med en underlig, vansinnigt ljudande viskning: »jag har inte förstått att uppskatta, inte förstått att rätt använda, inte förstått att uppskatta, inte förstått att rätt använda.»
»Vad är det? Har jag då blivit vansinnig?» — sade han till sig själv. — »Det är möjligt. Hur kommer det sig, att man blir vansinnig, vad beror det på att man skjuter sig?» yttrade han till sig själv och öppnande ögonen varseblev han med förvåning bredvid sitt huvud en kudde, som broderats av Varja, hans brors hustru. Han rörde vid en av kuddens tofsar och försökte tänka på Varja, sådan hon var den gången, han sist sett henne. Men det var plågsamt svårt att tänka på något, som låg på sidan av det, som upptog honom. »Nej, jag måste somna!» Han makade på kudden och tryckte huvudet mot den, men han måste göra våld på sig för att hålla ögonen slutna. Han reste sig häftigt och satte sig upp. »Det är slut för mig, — sade han sig. — Jag måste tänka över vad jag har att göra. Vad återstår för mig?» Hans tanke gled snabbt över den del av hans liv, som låg utanför hans kärleksförhållande till Anna.
»Ärelystnaden? Serpuchovskoj! societetslivet? hovet?» hos ingenting fann han en fast punkt. Allt detta hade haft betydelse förr, men nu fanns det inte ett spår därav. Han reste sig upp från soffan, tog av sig rocken, lossade på sin svångrem och blottande sitt hårbevuxna bröst för att andas lättare började han vandra fram och tillbaka i rummet. »Det är så man blir vansinnig», — upprepade han, — »det är så man kommer till att skjuta sig... för att undgå skammen», tillade han sakta.
Han gick bort till dörren och stängde den. Därpå steg han med stelt stirrande blick och hårt sammantryckta tänder fram till skrivbordet, grep en revolver, mönstrade den, vred in en patron framför pipan och stod så en stund försjunken i tankar. Ett par minuter stod han orörlig och höll revolvern i hand med ett uttryck av spänd tankeenergi i ansiktet. »Förvisso», sade han till sig själv, som om en fortlöpande, klar logisk process hade fört honom till en otvivelaktigt säker slutsats. I själva verket var detta »förvisso», som hade sådan övertygelsekraft för honom, bara resultatet av ett upprepande av alldeles samma kretsgång av minnen och föreställningar, som hans medvetande redan några tiotal gånger genomforts av under den närmast föregående timmen. Det var samma minnen av en för alltid förlorad lycka, samma föreställning om meningslösheten i allt, han hade att vidare vänta i livet, samma medvetande om egen förödmjukelse. Dessa föreställningar och känslor kretsade städse i samma ordningsföljd.
»Förvisso», sade han åter, då för tredje gången hans medvetande gled fram i samma förhäxade kretsgång av minnesbilder och tankar, och sättande revolvern mot vänstra brösthalvan och hårt fattande om den med hela handen, som ville han pressa samman den i sin näve, vidrörde han trycket. Han hörde inte knallen av skottet, men en häftig stöt i bröstet kom honom att förlora fotfästet. Han ville gripa tag i ett hörn av bordet, tappade revolvern, vacklade ikull och blev sittande på golvet förvånad seende sig omkring. Han kände inte igen sitt rum, nedifrån betraktande de svängda bordsbenen, papperskorgen och tigerhuden. Snabba knarrande steg av betjänten, som kom gående genom förmaket, bragte honom till besinning. Han gjorde en tankeansträngning och förstod, att han befann sig på golvet, och seende blod på tigerhuden och på sin hand, förstod han, att han skjutit sig.
»Dumt! Bom!», stötte han fram och trevade med handen efter revolvern. Den låg alldeles intill honom, och han sökte längre bort. Han fortsatte att leta, han sträckte ut handen åt andra sidan, förlorade av mattighet jämvikten och föll blödande omkull.
Den elegante polisongprydde betjänten, som mer än en gång inför sina bekanta klagat över sina svaga nerver, blev så förskräckt, då han fick se sin herre kullfallen på golvet, att han lät honom ligga kvar där och blöda och sprang i väg efter hjälp. Efter en timme anlände Varja, broderns hustru, och lade den sjuke till sängs med hjälp av tre läkare, som hon skickat efter från alla håll och som samtidigt anlänt till platsen. Hon stannade därefter kvar för att övervaka sjukvården.