Alexej Alexandrovitj hade, då han beredde sig för mötet med sin sjuka hustru, begått felet att inte taga med i räkningen den tänkbara möjligheten, att hennes ånger vore uppriktig, att han kunde komma att förlåta henne och att hon sedan skulle kunna överleva krisen. Detta fel framstod för honom två månader efter hans återkomst från Moskva i hela sin klarhet. Men det fel han begått berodde inte bara därpå, att han inte på förhand tänkt på den sedan inträffade eventualiteten, utan även därpå, att han ända till den dag, då han sammanträffade med sin dödssjuka hustru, inte haft kännedom om sitt eget hjärta. Vid sin hustrus sjukbädd hade han för första gången i livet överlämnat sig åt den rörda medlidsamhet, vilken andra människors kval framkallade hos honom och som han förr blygts över som hade det varit en svaghet, vilken var av ondo. Och medlidande med henne och ånger över att han önskat hennes död och framför allt själva glädjen över att förlåta hade gjort, att han plötsligt hade känt inte bara en lättnad i sina egna lidanden utan även ett själslugn, som han aldrig förr erfarit. Han förnam plötsligt, att detsamma, som varit källan till hans lidanden, blivit en källa till hans inre glädje. Det som hade tyckts olösligt, då han fördömde, förebrådde och hatade, hade blivit något enkelt och klart, då han förlät och älskade.
Han hade förlåtit sin hustru och fattat medlidande med henne seende hennes lidanden och ånger. Han hade förlåtit Vronskij och hyste medlidande med honom särskilt sedan rykten om hans förtvivlade handling nått honom. Han hade även större medkänsla för sin son än förut. Och han gjorde sig nu förebråelser över att han för litet sysselsatt sig med denne. Men för den lilla nyfödda flickan hade han en egendomlig känsla inte bara av medömkan utan även av ömhet. Till en början var det bara en känsla av medlidande, som kom honom att ta sig an den nyfödda späda lilla flickan, som inte var hans dotter och som under moderns sjukdom var så gott som övergiven och sannolikt skulle ha dött om han inte bekymrat sig om att hon fick vård — och utan att själv märka det fick han henne kär. Några gånger varje dag brukade han komma in i barnkammaren och stanna där långa stunder, så att barnjungfrun och amman, som till en början var rädda för honom, blev förtrogna med honom. Ibland satt han tigande en hel halvtimme i sträck och såg på det sovande barnets gulröda, svullna och veckiga ansikte och iakttog rörelserna av den rynkade pannan och de små knubbiga händerna med de utspretande fingrarna, som allt emellanåt gnuggade de små ögonen och näsroten. Och under dessa stunder kände Alexej Alexandrovitj sig fullkomligt lugn och överens med sig själv och såg ingenting från det sedvanliga avvikande i sin belägenhet, ingenting, som borde vara på annat sätt.
Men ju mer tiden gick, desto tydligare såg han, att hur naturlig än för tillfället denna belägenhet föreföll honom, det dock inte skulle förunnas honom att bli kvar i den. Han hade en känsla av, att förutom denna saliggörande andliga kraft, som nu i dessa stunder hade ledningen över hans själ, fanns det en annan, en brutal, lika mäktig, om inte mäktigare kraft, som hade ledningen över hans yttre liv, och att denna kraft inte skulle tillstädja honom den fridfulla ro, han traktade efter. Han kände, att alla såg på honom med frågande förundran, att de inte förstod honom och att de väntade något av honom. Särskilt starkt hade han en förnimmelse av det ovissa och onaturliga i förhållandet till hustrun.
Då den själsliga uppmjukning, som dödens närhet hade framkallat hos henne, hade givit vika, började Alexej Alexandrovitj märka, att Anna ängsligt skydde honom, var besvärad av hans närvaro och inte kunde se honom rakt i ögonen. Det var som om hon ville något och nu bara väntade på något från hans sida, kännande på sig, att det förhållande, vari de kommit till varandra, inte kunde fortsätta.
I slutet av februari blev Annas nyfödda dotter, som också fått namnet Anna, sjuk. Alexej Alexandrovitj hade på morgonen varit inne i barnkammaren och hade innan han for till sitt departement, givit order om att en läkare skulle tillkallas. Efter att ha fullgjort sina tjänsteåligganden vände han hem strax efter tre. Då han kom in i tamburen fick han syn på en ståtlig galonerad lakej i kappa med björnskinnskrage, som stod och höll en dampäls av ljust präriehundsskinn.
— Vem är här? — frågade Alexej Alexandrovitj.
— Furstinnan Jelizaveta Fjodorovna Tverskaja, — svarade lakejen och Alexej Alexandrovitj tyckte, att han log, då han gav sitt svar.
Under hela denna brydsamma tid hade Alexej Alexandrovitj lagt märke till, att hans bekanta ur den högre societeten, särskilt damerna, visat ett sällsport deltagande för honom och hans hustru. Han hade hos alla dessa bekanta tyckt sig iaktta en med möda dold glädje över något, samma glädje, som han sett i advokatens blick och nu nyss i lakejens. Alla var som i hänförelse, alldeles som om de höll på med att gifta bort en ungmö. Då de mötte honom, frågade de med knappt återhållen glättighet, så tycktes det honom, efter hustruns hälsa.
Furstinnan Tverskajas närvaro var oangenäm för Alexej Alexandrovitj både till följd av de minnen, som för honom var förknippade med henne, och på grund av att han över huvud taget inte kunde med henne, och han gick direkt in i barnens rum. I det första satt Serjozja med bröstet tryckt mot bordskanten och benen uppdragna i en stol och tecknade någonting, medan han samtidigt muntert pratade för sig själv. En engelsk sällskapsdam, som under Annas sjukdom kommit i stället för fransyskan, satt bredvid gossen sysselsatt med en stickning. Hon reste sig skyndsamt, neg och drog Serjozja i rocken.
Alexej Alexandrovitj strök med sin hand över sonens huvud, svarade på guvernantens fråga om hustruns befinnande och frågade så i sin tur, vad doktorn hade sagt om babyn.
— Doktorn sade, att det inte är någonting farligt, han ordinerade badning, sir.
— Men hon har ju ont än, — sade Alexej Alexandrovitj, hörande barnets skrik från rummet bredvid.
— Jag tror, att amman inte är bra, — sade engelskan i bestämd ton.
— Varför tror ni det? — frågade han dröjande kvar i rummet.
— Jo, så var det hos grevinnan Pohl. Man hade barnet under läkarbehandling, och så kom man underfund med att barnet bara var hungrigt: amman hade inte mjölk.
Alexej Alexandrovitj stod några sekunder med fundersam min och gick så in i rummet bredvid. Flickan låg med huvudet tillbakakastat krampaktigt hopkurad i armarna på amman och ville varken ta det erbjudna fylliga bröstet eller upphöra att skrika trots barnjungfruns och ammans förenade nynnanden.
— Är det fortfarande inte bättre? — sade Alexej Alexandrovitj.
— Hon är mycket orolig, — svarade barnjungfrun viskande.
— Miss Edward säger, att kanske amman är utan mjölk, — sade han.
— Jag tror det själv, Alexej Alexandrovitj.
— Men varför säger ni det då inte?
— Vem skulle jag säga det till? Anna Arkadjevna är alltjämt sjuk, — sade barnjungfrun i motvillig ton.
Barnjungfrun var en gammal trotjänare i huset. Och i dessa enkla ord från henne tyckte sig Alexej Alexandrovitj märka en hänsyftning på sin belägenhet.
Barnet skrek allt högre, kippade efter andan och gav från sig rosslande läten. Barnjungfrun slog ifrån sig med armen, gick bort till barnet, tog det ur ammans armar och började gå omkring och vyssja det.
— Doktorn måste anmodas om att besiktiga amman, — sade Alexej Alexandrovitj.
Den till synes friska, med ett prydligt yttre begåvade amman, som blev rädd att förlora sin plats mumlade någonting för sig själv och stoppande in sitt stora bröst log hon försmädligt åt att man kunde tvivla på hennes mjölktillgång. I detta leende tycktes det Alexej Alexandrovitj även ligga ett hån mot hans belägenhet.
— Stackars barn! — sade barnjungfrun och fortfor att nynnande gå omkring med den lilla.
Alexej Alexandrovitj satte sig ned på en stol och betraktade med dystert ansikte och lidande blick barnjungfrun, som gick av och an i rummet.
Då den äntligen tystnade babyn blivit nedstoppad djupt i sin lilla säng och barnjungfrun lagt kudden tillrätta och gått sin väg, reste sig Alexej Alexandrovitj och gick fram mot barnet ansträngande sig att gå på tåspetsarna.
En minut blev han stående tyst och orörlig och såg på barnet med samma dystra min i sitt ansikte, men plötsligt kom ett leende i det, som kom hårfästet och huden på pannan att röra sig, och så lämnade han tyst som han kommit rummet.
I matsalen ringde han och gav den inträdande betjänten befallning att åter kalla dit doktorn. Han var förtretad på sin hustru för att hon inte tog sig an detta förtjusande barn, och i denna uppbragta sinnesstämning mot henne ville han inte gå in till henne och inte heller träffa furstinnan Betsy. Men hans hustru kunde undra över, att han inte efter sin vana kom in till henne, och därför gjorde han tvång på sig och gick in i sovrummet. Stigande över den mjuka mattan framför dörren kom han att ofrivilligt lyssna till ett samtal, som han inte velat höra.
— Om han inte stod i begrepp att resa sin väg, skulle jag kunna förstå er vägran och även motstånd från er mans sida. Men er man borde då stå höjd över detta, — sade Betsy.
— Jag vill så inte för min mans skull utan för min egen. Tala inte om detta! — hördes Annas upprörda stämma svara.
— Ja, men ni kan ändå inte ha något emot att ta farväl av en man, som för er skull velat skjuta sig...
— Just därför vill jag inte.
Alexej Alexandrovitj hejdade sig med ett förskräckt och skuldmedvetet uttryck i ansiktet och ville oförmärkt dra sig tillbaka. Men betänkande, att det inte skulle överensstämma med hans värdighet, vände han åter tillbaka, hostade ett tag och gick så mot sovrummet. Rösterna tystnade, och han steg in.
Med det kortklippta, återväxande svarta håret borstigt och tätt på det runda huvudet satt Anna klädd i en grå nattrock på en liten divan. Såsom alltid vid åsynen av hennes man försvann det livliga uttrycket med ens ur hennes ansikte, — hon sänkte huvudet och såg oroligt på Betsy. Klädd efter allra sista modet, i en hatt, som satt på hennes huvud som en skärm över en lampa, och en blågrå klänning med en skarpt framträdande bandgarnering som på ena sidan löpte längs livet, på den andra sidan över kjolen, satt Betsy bredvid Anna energiskt hållande upp sin höga och platta figur och med tillbakakastat huvud mötte hon Alexej Alexandrovitj med ett försmädligt leende.
— A! sade hon liksom förvånad. — Det gläder mig, att ni är hemma. Ni visar er ju aldrig ute, och jag har inte sett er under Annas sjukdom. Jag har hört allt — jag vet, vilken omsorg ni visat. Ja, ni är en beundransvärd make! — sade hon med en menande och vänlig uppsyn, som om hon hade att belöna honom med ett storsinnets hederstecken för hans beteende mot hustrun.
Alexej Alexandrovitj bugade sig kyligt och sedan han kysst sin hustrus hand, frågade ban om hennes befinnande.
— Jag tycker, att det är liksom bättre, — sade hon undvikande att möta hans blick.
— Men det är som om ansiktet hade feberfärg, — sade han, läggande eftertryck på feber.
— Vi båda har pratat litet för mycket, — sade Betsy, — jag känner på mig, att det är egoism från min sida, och jag skall ge mig av.
Hon reste sig, men Anna grep rodnande hastigt tag i hennes hand.
— Nej, var snäll och stanna litet till. Jag måste säga er..., nej, er, — vände hon sig till Alexej Alexandrovitj, och rodnaden for även över hennes hals och panna. — Jag kan inte ha något dolt för er, — sade hon.
Alexej Alexandrovitj knäppte till med sina fingerknogar och sänkte huvudet.
— Betsy har sagt, att greve Vronskij vill besöka oss för att ta avsked före sin avresa till Tasjkent. — Hon såg inte på sin man och hade synbarligen brått att få säga allt, hur svårt det än var henne. — Jag har sagt, att jag inte kan ta emot honom.
— Ni sade, min vän, att det kom att bero på Alexej Alexandrovitj, — rättade henne Betsy.
— Jo, nej, jag kan inte ta emot honom, och det tjänar ingenting till... Hon hejdade sig plötsligt och såg bedjande på sin man, som inte såg på henne. — Med ett ord, jag vill inte...
Alexej Alexandrovitj böjde sig fram och ville gripa hennes hand.
Först gjorde hon en rörelse för att dra sin arm tillbaka från hans fuktiga hand med de stora svällda ådrorna, men efter att tydligt ha lagt band på sig, tryckte hon den hand, som sökte hennes.
— Jag är er mycket tacksam för ert förtroende, men... — sade han förvirrad och kände med förtrytelse, att det som han lätt och klart kunde avgöra med sig själv, kunde han inte rätt bedöma i närvaro av furstinnan Tverskaja, som för honom framstod som sinnebilden av den brutala kraft, som hade att leda hans liv i världens ögon och som hindrade honom från att ge sig hän åt sina känslor av kärlek och förlåtelse. Han hejdade sig och såg på furstinnan Tverskaja.
— Nå, farväl då, min skatt, — sade Betsy och reste sig. Hon kysste Anna och gick ut ur rummet. Alexej Alexandrovitj ledsagade henne.
— Alexej Alexandrovitj, jag känner er som en i sanning storsinnad man, — sade Betsy stannande i lilla salongen och tryckte än en gång med särskilt eftertryck hans hand. — Jag är en person, som står utanför, men jag hyser så mycken kärlek för henne och högaktning för er, att jag tillåter mig att komma med ett råd. Tag emot honom. Alexej Vronskij är hedern själv, och han far nu bort till Tasjkent.
— Jag tackar er, furstinna, för ert deltagande och era råd. Men frågan, huruvida min hustru kan eller inte kan motta någon, får hon själv avgöra.
Han sade detta efter gammal vana med värdig min höjande på ögonbrynen, och i detsamma kom han att tänka på, att vilka orden än vore, kunde det inte finnas någon värdighet i den belägenhet, han befann sig i. Det såg han även på det tillbakahållna, elaka och försmädliga leende, med vilket Betsy betraktade honom, då han uttalat denna fras.