XXI.

Betsy hade inte hunnit ut ur salen, då hon i dörren stötte samman med Stepan Arkadjevitj, som kom direkt från Jelisejev, där man just fått in färska ostron. 

— Nej, se furstinnan! Det var ett angenämt möte! — utbrast han. Jag har just varit hemma hos er. 

— Ett möte på en minut, jag måste ge mig av, — sade Betsy med ett leende och började dra på sig handskarna. 

— Vänta med att ta på handsken och låt mig kyssa er hand först. Det finns ingen återupplivad gammal sed jag är mer tacksam för än bruket att kyssa på hand. Han kysste Betsys hand. — När får vi råkas? 

— Det är ni inte värd, — svarade Betsy leende. 

— Jo, jag är i högsta grad värdig, det är nämligen så att jag blivit en synnerligen allvarlig person. Det är inte bara mina egna familjeangelägenheter jag kan ordna utan också andras, — sade han med en betydelsefull min. 

— Å, det gläder mig! svarade Betsy, genast fattande, att det var Anna han syftade på. De vände tillbaka in i salen och blev stående i ett hörn. — Han håller på att ta livet av henne, — viskade Betsy med en menande min. — Det är outhärdligt, outhärdligt... 

— Det gläder mig, att ni är av den åsikten, — sade Stepan Arkadjevitj och ruskade huvudet med ett allvarligt och bekymrat uttryck av medlidande i sitt ansikte, — jag har för den sakens skull kommit till Petersburg. 

— Hela staden talar om det här, — sade hon. — Det är en omöjlig belägenhet. Hon tynar alltjämt av. Han förstår inte, att hon är en bland de kvinnor, som inte kan gyckla med sina känslor. Ett av de två: antingen får han föra henne ut ur detta, lägga in energi i sitt handlande, eller också får han ordna med skilsmässa. Men det här verkar förkvävande på henne. 

— Ja, ja... just det... — sade Oblonskij med en suck. — Det är därför som jag kommit. Det vill säga inte direkt därför... Jag har blivit utnämnd till kammarherre, och man måste ju framföra sin tacksägelse. Men först och främst gäller det att ordna denna sak. 

— Ja, måtte Gud stå er bi! — sade Betsy. 

Sedan Stepan Arkadjevitj följt furstinnan Betsy ut i tamburen och än en gång tryckt en kyss på hennes handled, strax ovanför handsken, just där pulsen slår, och pratat ur sig en massa skämtsamma anstötligheter, så att hon inte visste, om hon skulle visa sig förnärmad eller skratta, gick han in till sin syster. Han fann henne badande i tårar. 

Trots det uppsluppna muntra humör, vari han alldeles nyss befunnit sig, gled Stepan Arkadjevitj omedelbart och på ett fullt naturligt sätt över i en varmt hängiven, poetiskt rörd känsloton, anpassad efter systerns sinnesstämning. 

— Illa, mycket illa. Dag efter dag har det varit så och blir så, — sade hon. 

— Det tycks mig, som om du gav efter för melankolin. Man måste ruska upp sig, det gäller att se livet rakt i ögonen. Jag vet, att det är svårt, men...

— Jag har hört, att det finns kvinnor, som håller av män till och med för deras laster, — begynte Anna med ens, — men jag hyser avsky för honom för hans dygd. Jag kan inte leva tillsammans med honom. Tänk dig, hans åsyn verkar fysiskt så på mig, att jag blir utom mig. Jag kan inte, kan inte leva tillsammans med honom. Vad skall jag göra? Jag var olycklig och trodde, att det var omöjligt att vara olyckligare, men jag kunde inte föreställa mig det förfärliga tillstånd, jag nu får uthärda. Kan du tänka, att jag, fast jag vet, att han är en god, en förträfflig människa, att jag själv inte är värd så mycket som hans fingernagel, i alla fall avskyr honom. Jag avskyr honom för hans ädelmod. Och det återstår ingenting annat för mig än... 

Hon hade velat säga »döden», men Stepan Arkadjevitj lät henne inte tala till slut. 

— Du är sjuk och uppjagad, — sade han, — tro mig, du överdriver förfärligt. Det finns ju ingenting att hysa sådan fasa för. 

Och Stepan Arkadjevitj log. Ingen i samma belägenhet som han, ingen som stått ställd inför en sådan förtvivlan, skulle ha kunnat tillstädja sig att le — ett leende skulle ha verkat rått —, men i Stepan Arkadjevitjs leende var det så mycken hjärtegodhet och en nästan kvinnlig ömsinthet, att hans leende inte kunde förtryta någon, utan bara verkade blidkande och rogivande. Hans stillsamma, lugnande tal och hans leende var lenande och rogivande till sin verkan som mandelolja. Och snart kände Anna detta. 

— Nej, Stiva, — sade hon. — Jag är förlorad, förlorad! Det är värre än så. Jag är inte förlorad än, jag kan inte säga, att allt är över, tvärtom, jag känner, att än återstår det något. Jag är som en spänd sträng, som måste brista. Men än är slutet inte kommet... slutet blir förfärligt. 

— Visst inte, det går att försiktigt släppa efter på strängen. Det finns inte någon belägenhet, varifrån det inte också finns någon utväg. 

— Jag har tänkt och tänkt. bara en enda... 

Han förstod åter av hennes skrämda blick, att denna enda utgång enligt hennes förmenande var döden, och han lät henne inte tala till slut. 

— Visst inte, — sade han, — låt mig säga något. Du kan inte överblicka din belägenhet så som jag. Tillåt mig att öppet säga min mening. — Åter log han försiktigt med sitt mandelljuva leende. — Jag börjar från början: Du gifte dig med en man, som var tjugo år äldre än du. Du gifte dig utan kärlek eller utan att förstå dig på kärlek. Det var ett fel, låt oss ta det för givet. 

— Ett förfärligt fel! — sade Anna. 

— Men jag upprepar: det är ett fullbordat faktum. Sedan har du haft, låt oss säga, olyckan att få kär en annan man än din make. Det är en olycka, men det är också ett fullbordat faktum. Och din man har fogat sig däri och förlåtit det. — Han gjorde ett uppehåll efter varje sats väntande en invändning från henne, men hon svarade ingenting. — Så förhåller det sig. Nu är frågan den: kan du fortfara att leva med din man? önskar du det? önskar han det? 

— Jag vet ingenting, ingenting. 

— Men du har själv sagt, att du inte kan fördra honom. 

— Nej, det har jag inte sagt. Det har jag inte. Jag vet ingenting och förstår ingenting. 

— Ja, men låt mig... 

— Du kan inte begripa. Jag har en känsla av att störta med huvudet före ner i en avgrund, men jag får inte bjuda till att rädda mig. Och jag kan inte. 

— Det betyder ingenting, vi skall sätta skydd under och få fatt i dig. Jag förstår dig, jag förstår, att du inte mäktar säga ut, vad du önskar och känner. 

— Jag önskar ingenting, ingenting... blott, att allt vore slut. 

— Men han ser detta, han vet det. Och tror du då, att han är mindre plågad av det än du? Du plågas, han plågas, och vad gott kan komma av det? Då däremot en skilsmässa löser allt, — sade Stepan Arkadjevitj inte utan ansträngning och fick så uttalat, vad han egentligen hade på hjärtat, och såg menande på henne.

Hon svarade ingenting och ruskade avböjande på sitt kortklippta huvud. Men på uttrycket i hennes ansikte, som plötsligt sken upp i sin forna skönhet, förstod han, att hon motsatte sig detta bara därför att det syntes henne vara en omöjlig lycka. 

— Det gör mig så förfärligt ont om er! Och hur lycklig skulle jag inte vara, om jag kunde få detta ordnat! — sade Stepan Arkadjevitj med ett leende, som redan blivit litet djärvare. — Säg ingenting, säg ingenting alls. Om Gud bara läte mig säga honom det så som jag känner det. Jag går och talar med honom. 

Anna såg på honom med tankfullt glimmande ögon och sade ingenting.