Stepan Arkadjevitj steg in i Alexej Alexandrovitjs arbetsrum med det en smula högtidliga uttryck i ansiktet, han brukade ha, då han slog sig ned i presidentstolen på sin domstolslokal. Alexej Alexandrovitj gick fram och tillbaka på golvet hållande händerna bakom ryggen och tänkande på samma sak, varom Stepan Arkadjevitj talat med hans hustru.
— Jag stör dig väl inte? — sade Stepan Arkadjevitj, som vid anblicken av sin svåger plötsligt kände en för sig alldeles ovan känsla av oro. För att bemantla denna känsla fick han upp ett cigarrettetui, som han nyss köpt sig, luktade på lädret och tog ut en cigarrett ur etuiet, som hade en ny sorts anordning för att öppnas och stängas.
— Nej. Har du något ärende? — svarade Alexej Alexandrovitj i ovillig ton.
— Ja, jag skulle vilja... jag måste ta... ja, jag måste tala med dig, — sade Stepan Arkadjevitj, till sin förvåning kännande en ängslighet, som han alls inte var van vid.
Denna känsla var så egendomlig och hade så oväntat kommit över honom, att Stepan Arkadjevitj inte ville sätta tro till, att det var samvetets röst, som sade honom, att det, som han ämnade göra, var av ondo. Stepan Arkadjevitj lade band på sig och blev herre över den ängslighet, som kommit på honom.
— Jag hoppas, att du sätter lit till den kärlek jag hyser för min syster och till den uppriktiga tillgivenhet och aktning, jag känner för dig, — sade han rodnande.
Alexej Alexandrovitj stannade med ens utan att svara, men hans ansiktsuttryck av undergiven offervillighet etsade sig in i Stepan Arkadjevitjs medvetande.
— Jag tänkte, jag ville tala med dig om min syster och ert ömsesidiga förhållande, — sade Stepan Arkadjevitj, alltjämt kämpande med den för honom ovana skygghetskänslan.
Alexej Alexandrovitj log sorgmodigt, såg en stund på sin svåger, gick så utan att svara fram till skrivbordet och tog därifrån ett påbörjat brev och räckte honom det.
— Jag tänker ständigt på detta. Se här, vad jag börjat skriva. Jag antar, att jag skriftligen bättre kan uttrycka mig och att vid ett muntligt framförande min närvaro skulle irritera henne, — sade han och lämnade från sig papperet.
Stepan Arkadjevitj tog brevet. I villrådig undran betraktade han en stund den andres grumliga ögon, som orörligt stirrade mot honom, och började läsa:
»Jag ser, att min närvaro besvärar er. Hur svårt det än har varit för mig att komma till visshet härom, inser jag dock, att så är fallet och att det inte kan vara på annat sätt. Jag gör er inga förebråelser, och Gud är mitt vittne, att jag då jag sammanträffade med er under er sjukdom, av all min själ fattade beslutet att glömma allt, som förefallit mellan oss, och begynna ett nytt liv. Jag ångrar inte och kommer aldrig att ångra vad jag gjort, men jag har eftertraktat ett enda — ert väl, er själs välfärd, och nu ser jag, att jag inte uppnått det. Säg mig själv, vad som kan ge er verklig lycka och lugn för er själ. Jag ställer mig helt till er viljas förfogande och anförtror mig åt er känsla för det rätta.»
Stepan Arkadjevitj lämnade tillbaka brevet och fortfor att betrakta sin svåger med samma uttryck av villrådighet, tvehågsen om vad han skulle säga. Denna tystnad blev bägge så plågsamt obehaglig, att det kom en abnorm ryckning i läpparna på Stepan Arkadjevitj, medan han utan att tala stirrade Karenin i ansiktet.
— Se där, vad jag velat säga henne, — sade Alexej Alexandrovitj och vände bort huvudet.
— Ja, ja... — sade Stepan Arkadjevitj, som var ur stånd att svara, därför att gråten satt i halsen på honom. — Ja, ja. Jag förstår er båda, — fick han slutligen fram.
— Jag skulle önska få veta, vad hon vill, — sade Alexej Alexandrovitj.
— Jag är rädd för att hon inte själv förstår sin belägenhet. Hon kan inte döma om det, — sade Stepan Arkadjevitj med återvunnen fattning. — Hon är tillintetgjord, rent av tillintetgjord av din storsinthet. Om hon får läsa detta brev, kommer hon att sakna kraft att lämna något svar, hon kommer bara att ännu djupare sänka sitt huvud.
— Ja, men vad skall man företa sig i ett sådant fall?... hur vinna förståelse... hur få reda på vad hon vill?
— Om det tillåtes mig att säga min mening, så är det min tanke, att det tillkommer dig att hänvisa på de mått och steg, som du finner behövliga för att få ett slut på denna belägenhet.
— Alltså, anser du, att man bör göra slut på den? — avbröt honom Alexej Alexandrovitj. — Men hur? — tillade han och gjorde en rörelse med händerna framför ögonen, en gest, som ej tillhörde hans vanliga, — jag ser ingen möjlig utväg.
— Det finns utvägar ur allt, — sade Stepan Arkadjevitj och reste sig med återvändande livlighet. — Det var en tid, då du ville upplösa... Om du nu kommit till den övertygelsen, att ni inte kan finna gemensam lycka...
— Man kan förstå begreppet lycka på olika sätt. Men låt oss förutsätta, att jag är med på allt, att jag inte har någon egen vilja. Vad finns det för utväg ur vår belägenhet?
— Om du vill veta min mening, — sade Stepan Arkadjevitj med samma mjuka, mandelljuva leende som då han nyss talade med Anna. Detta godlynta leende var så övertygande, att Alexej Alexandrovitj i känslan av sin motståndslöshet gav vika för det och viljelöst var redo att sätta sin lit till vad Stepan Arkadjevitj skulle komma att säga. — Hon säger det aldrig. Men endast ett är möjligt, endast ett önskar hon, — fortfor Stepan Arkadjevitj, — det är upphörandet av förbindelsen mellan er och frihet från trycket av alla minnen, som hänföra sig till den. Enligt mitt förmenande behövs det i den belägenhet, som nu föreligger, en uppgörelse om ett nytt förhållande er emellan. Och detta förhållande kan bara vara att finna i bägge parternas frihet.
— Skilsmässa, — avbröt Alexej Alexandrovitj med ett uttryck av vedervilja.
— Ja, jag förmodar, att skilsmässa, ja-ha, skilsmässa..., — upprepade Stepan Arkadjevitj rodnande. — Det är i alla fall den förståndigaste utvägen ur den belägenhet, vari två makar som ni kommit. Vad är att göra, om två makar funnit, att det är omöjligt att leva tillsammans? Sådant sker ju ofta nog.
Alexej Alexandrovitj suckade tungt och slöt ögonen.
— Här gäller det bara att ta en omständighet med i räkningen, frågan om en av makarna önskar ingå nytt äktenskap. Om så inte är förhållandet, så är saken mycket enkel, — sade Stepan Arkadjevitj, som allt mer och mer kände sig frigjord från det, som lagt band på honom.
Alexej Alexandrovitj, som av sinnesrörelse fått djupa fåror i pannan, mumlade något för sig själv och svarade ingenting. Allt det, som för Stepan Arkadjevitj föreföll mycket enkelt, hade Alexej Alexandrovitj tusentals gånger genomtänkt. Och allt detta tedde sig för honom inte bara långt ifrån mycket enkelt, utan fullkomligt omöjligt. Skilsmässan, vars tänkbara enskildheter han redan satt sig in i, syntes honom numer omöjlig av den orsak, att hans känsla för egen värdighet och hans aktning för religionen inte tillstadde honom att ta på sig skulden för ett fingerat äktenskapsbrott och ännu mindre att tillåta, att hans hustru, som han förlåtit och höll av, skulle bli överbevisad om brottslighet och höljd med skam. Och en skilsmässa syntes honom omöjlig även av andra, långt viktigare skäl.
Vad skulle det bli av hans son i händelse av en skilsmässa? Att lämna honom hos modern var omöjligt. Den frånskilda modern kom att få sin av lagen inte erkända familj, inom vilken ett styvbarns ställning och uppväxtförhållanden helt säkert måste bli allt annat än goda. Skulle han behålla honom hos sig? Han visste, att det skulle bli liktydigt med en hämndeakt från hans sida, och det ville han icke. Men frånsett detta syntes en skilsmässa allra omöjligast för Alexej Alexandrovitj därför, att om han gick med på att skiljas, skulle han därmed bereda Annas undergång. Darja Alexandrovnas yttrande i Moskva, att han, då han beslöt sig för skilsmässa, tänkte på sig själv, men inte på det, att han kom att ohjälpligt bringa Anna i fördärvet, hade bitit sig fast i hans medvetande. Och förbindande detta yttrande med sin försoningskänsla och sin tillgivenhet för barnen fattade han dessa ord på sitt säregna sätt. Att gå med på en skilsmässa, att skänka henne friheten, betydde enligt hans uppfattning att beröva sig själv det sista, som band honom vid livet, — barnen, som han älskade, och att beröva henne det sista stödet på vägen till det goda, att störta henne i fördärvet. Om hon kom att bli en frånskild hustru, visste han, att hon kom att förena sig med Vronskij och att denna förbindelse skulle sakna lagens erkännande såsom varande brottslig, emedan en frånskild hustru enligt kyrkolagen inte kan träda i äktenskap, medan hennes man är i livet. »Hon kommer att sluta sig till honom, och om ett par år kommer så antingen han att överge henne eller hon att knyta en ny förbindelse, — hade Alexej Alexandrovitj tänkt. — Och jag, som givit mitt tillstånd till en olaglig skilsmässa, kommer att bli skuld till hennes fördärv.» Han hade övertänkt detta hundratals gånger och hade kommit till den övertygelsen, att en skilsmässa inte bara var allt annat än mycket enkel, som hans svåger yttrat sig, utan fullständigt omöjlig. Han trodde inte på ett enda ord av Stepan Arkadjevitj, mot vart och ett hade han tusen invändningar redo, men han lyssnade till dem i känslan av att däri den mäktiga kraft, som ledde hans liv och som han måste foga sig efter, tog sig ett uttryck.
— Frågan är bara hur, på vilka betingelser du går med på en skilsmässa. Hon vill ingenting, hon vågar inte bedja dig, hon lämnar allt åt din storsinthet.
»Herre Gud! Herre Gud! varför detta?» tänkte Alexej Alexandrovitj, erinrande sig en skilsmässoprocess, där mannen tagit skulden på sig, och med samma gest som den, varmed Vronskij gömt sitt ansikte, dolde han i skamsenhet sitt eget mellan händerna.
— Du är upprörd, jag förstår detta. Men om du tänker på saken...
»Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till, om någon vill beröva dig livklädnaden, så låt honom få manteln med», tänkte Alexej Alexandrovitj.
— Ja, ja! — skrek han med pipande gäll röst, — jag tar skammen på mig, jag skall avstå från min son, men... men är det inte bättre att låta det vara som det är? Förövrigt, gör som du vill...
Och han vände sig bort från svågern, så att denne inte skulle se honom, och satte sig på en stol vid fönstret. Han kände sig fylld av bitterhet och skam, men samtidigt med denna bitterhet och denna skam kände han glädje och salvelsefullhet över det upphöjda i den seger, hans ödmjukhet vunnit.
Stepan Arkadjevitj var rörd. Han teg en stund.
— Alexej Alexandrovitj, tro mig, hon skall veta att uppskatta din storsinthet, — sade han. — Men det har tydligen varit Guds vilja, — tillade han, och då han sagt detta, insåg han, att det var dumt sagt, och hade svårt att låta bli att le åt sin dumhet.
Alexej Alexandrovitj ville svara något, men tårarna hindrade honom från att tala.
— Det är en olycklig ödets skickelse, och man måste foga sig efter den. Jag ser i detta öde ett fullbordat faktum och skall göra allt för att hjälpa både henne och dig, — sade Stepan Arkadjevitj.
Då Stepan Arkadjevitj trädde ut från sin svågers rum, var han rörd, men det hindrade honom inte från att känna sig tillfredsställd över att han dock bragt saken i hamn, ty han var övertygad om att Alexej Alexandrovitj inte skulle svika sitt ord. Hans känsla av tillfredsställelse ökades ytterligare av detta att han kom att tänka på, att då saken blivit klar, skulle han till sin hustru och sina intima vänner kunna ställa följande kuggfråga: »Vad är det för skillnad mellan mig och en snickare, som gjort möbler åt ett nygift par? — Jo, snickaren har gjort säng och säte till trevnad för två, men jag har skaffat skillnad till säng och säte till båtnad för tre[1]... Eller vad är det för likhet mellan mig och... Ja, jag kan nog få det ännu lustigare», sade han leende till sig själv.
[1] Originalet har en snarlik ordlek, som det dock av språkliga skäl ej är möjligt att återge på svenska. Övers. anm.