Vronskijs sår var farligt, fastän kulan inte träffat hjärtat, och några dagar svävade han mellan liv och död. Då han för första gången återfick talförmågan, befann sig endast Varja, hans brors hustru, i rummet.
— Varja, — sade han och såg henne allvarsamt i ögonen, — jag kom av våda att skjuta mig. Tala aldrig med mig om den saken och säg alla, att det förhöll sig på det viset. Vore det inte så, vore det för dåraktigt.
Utan att svara något böjde Varja sig ned över honom och såg glatt leende in i hans ansikte. Hans ögon lyste med en klarhet, som var fri från feberglans, men de hade ett allvarsamt uttryck.
— Nå, Gud vare lov! — sade hon. — Du har väl inga smärtor?
— Det värker litet här. — Han visade på bröstet.
— Låt mig lägga om förbandet.
Han tryckte tigande samman sina kraftiga käkar och såg på henne, medan hon ordnade med förbandet. Då hon var färdig, sade han:
— Jag yrar inte. Var snäll och laga så, att det inte uppstår prat om, att jag avsiktligt skjutit mig.
— Det är ingen alls, som pratar. Jag hoppas bara, att du aldrig mer skall råka ut för vådaskott, — sade hon och log med ett frågande uttryck.
— Det kommer jag nog inte, men det hade varit bättre...
Och han log dystert.
Oaktat dessa ord och detta leende, som skrämde Varja så, kände han, då febern var över och han började återfå krafterna, att han fullständigt blivit fri från en del av sitt själskval. Han kunde lugnt tänka på Alexej Alexandrovitj. Han gav helt sitt erkännande åt hans storsinthet och kände sig inte längre förödmjukad. Dessutom gled han åter in i samma bana, som hans liv tidigare följt. Han märkte, att han utan skam kunde se människor i ögonen och att han kunde föra sitt liv i enlighet med sina gamla vanor. Det enda, som han inte kunde slita ur sitt hjärta, oaktat han ständigt bekämpade denna känsla, var hans till förtvivlan gränsande bittra saknad över att för evigt ha förlorat henne. Att han nu, då han lösköpt sig från sin skuld inför hennes man, var skyldig att avstå från henne och aldrig fick ställa sig mellan henne med hennes ånger och hennes man, det hade han i sitt inre fast beslutat. Men han kunde inte slita ut ur sitt hjärta den bittra saknaden över förlusten av hennes kärlek, han kunde inte ur sitt minne utplåna de stunder av lycka, han vetat sig haft med henne, som då så föga uppskattats av honom och som nu förföljde hans tanke teende sig för honom i all sin tjusning.
Serpuchovskoj hade ordnat en anställning för honom i Tasjkent, och Vronskij gick utan minsta tvekan in på detta förslag. Men ju mer tiden för avresan närmade sig, desto tyngre syntes honom det offer, han hade att bringa det, som han ansåg för sin plikt.
Hans sår var läkt och han stod redan i begrepp att ge sig av sysselsatt med förberedelserna för färden till Tasjkent.
»En enda gång se henne och så låta sig begravas, dö», tänkte han, och vid en avskedsvisit hos Betsy uttalade han för henne denna tanke. Med detta budskap från honom hade Betsy begivit sig till Anna och återvänt med nekande svar.
»Desto bättre», — tänkte Vronskij, då han mottog denna underrättelse. — »Det var en svaghet, som skulle ha förstört mina sista krafter.»
På morgonen dagen därpå kom Betsy själv farande till honom och omtalade, att hon av Oblonskij fått säkert meddelande om, att Alexej Alexandrovitj skulle gå med på skilsmässa, och att Vronskij därför kunde träffa Anna.
Utan att bry sig om att följa Betsy, glömsk av alla fattade beslut, utan att tänka på om det var passande tid, om mannen var hemma, gav Vronskij sig strax av, tog en vagn och for till Karenins. Han ilade uppför trappan utan att se någon, utan att lägga märke till något, och med snabba steg, nästan halvspringande störtade han in i Annas rum. Och utan att tänka sig för, utan att ge akt på, om det fanns någon annan eller inte i rummet, slog han armarna om henne och började betäcka hennes ansikte, hals och händer med kyssar.
Anna hade berett sig på detta möte, hade tänkt på vad hon skulle säga honom, men hon hann inte säga något av vad hon tänkt: hans lidelse grep henne. Hon ville dämpa honom, sansa sig själv, men det var för sent. Hans känsla överfördes på henne. Hennes läppar darrade så, att hon på länge inte kunde säga något.
— Ja, du har makten över mig, jag är din, — yttrade hon slutligen tryckande hans händer mot sitt bröst.
— Det måste så vara! — sade han. — Så länge vi båda finns till, måste det vara så. Jag vet det nu.
— Det är sant, — sade hon, och en blekhet spred sig över hennes ansikte. Så slog hon armarna om hans huvud: — Det är i alla fall något förfärligt i detta, efter allt som varit.
— Allt går över, allt, allt, vi skall bli så lyckliga! Vår kärlek har, om den kunnat bli starkare, blivit starkare därigenom, att det finns något förfärligt hos den, — sade han, lyfte huvudet och blottade i ett leende sina kraftiga tänder.
Och hon måste ge ett leende till svar, inte på hans ord utan på glittret i hans förälskade ögon. Hon grep hans hand och strök smekande med den över sina svala kinder och det kortklippta håret.
— Jag känner knappt igen dig i kortklippt hår. Du har blivit ännu vackrare. Du påminner om en gosse. Men vad du är blek!
— Ja, jag är mycket klen, — sade hon med ett leende. Och hennes läppar kom åter i darrning.
— Vi skall fara till Italien, du skall återvinna hälsan, — sade han.
— Är det verkligen möjligt, att vi skulle kunna vara samman som man och hustru, du och jag? — sade hon och såg honom tätt in i ögonen.
— Det är bara förunderligt för mig, att det en gång har kunnat vara annorlunda.
— Stiva säger, att han gått med på allt, men jag kan inte motta hans storsinthet, — sade hon tankfullt seende förbi Vronskijs ansikte. — Jag vill inte ha någon skilsmässa, nu är allt det likgiltigt för mig. Jag vet bara inte, vad han fattar för beslut om Serjozja.
Han kunde inte alls förstå, hur hon i detta ögonblick kunde erinra sig sin son, tänka på skilsmässan. Var inte allt likgiltigt?
— Tala inte om det, tänk inte på det, — sade han, vridande hennes hand i sin och bemödande sig om att dra till sig hennes uppmärksamhet, men hon såg fortfarande inte på honom.
— Ack, varför fick jag inte dö, det hade varit bättre, — sade hon, och stilla tårar runno ned utefter hennes båda kinder, men hon sökte le för att inte göra honom ledsen.
Att avstå från den ärofulla och farliga anställningen i Tasjkent skulle, efter Vronskijs tidigare begrepp, varit något skamligt och omöjligt. Men nu beslöt han sig för att avböja den utan en minuts tvekan, och då han till följd av detta på högre ort märkte ogillande över sitt beteende, tog han omedelbart därpå avsked.
En månad därefter var Alexej Alexandrovitj lämnad ensam med sin son i hemmet i Petersburg. Anna for utomlands med Vronskij utan att ha erhållit laglig skilsmässa, besluten att avstå därifrån.