— Mötte du honom? — frågade hon, då de satt sig ned vid en bordslampa. — Där fick du straffet för att du kom så sent.
— Ja, men hur kom det sig? Han skulle ju vara på konselj?
— Han var det, men kom tillbaka och for åter ut i något ärende. Men det betyder ingenting. Låt oss inte tala om det. Var har du varit? Har du hela tiden varit upptagen av prinsen?
Hon kände till hans livs alla enskildheter. Han hade velat säga, att han inte sovit under hela natten och att han somnat in, men då han såg på hennes av sinnesrörelse upplivade, lyckliga ansikte, bar det honom emot att säga det. Han sade, att han hade varit tvungen att fara och avge rapport om prinsens avresa.
— Men nu är det slut. Han har ju rest?
— Gud ske lov, det är över. Du kan inte tänka dig, hur outhärdligt det varit för mig.
— Varför det? Det är ju vardagsliv för er alla unga män, — sade hon med en rynkning av ögonbrynen och grep ett virkningsarbete, som låg på bordet, och började utan att höja blicken mot Vronskij söka lösgöra nålen.
— Jag har för länge sedan övergivit detta liv, — sade han med undran märkande förändringen i hennes ansiktsuttryck och ansträngande sig att utforska dess betydelse. — Jag erkänner, — fortsatte han med ett leende, som blottade hans kraftiga vita tänder, — att jag den här veckan, då jag iakttagit detta liv, liksom sett mig i en spegel, och det har verkat obehagligt på mig.
Hon höll sitt arbete i handen hållande upp med virkningen och såg på honom med en underlig, glänsande, hård blick.
— I dag på förmiddagen kom Liza till mig, — man har inte än blivit rädd för att besöka mig trots Lidija Ivanovna, — sade Anna, — och hon berättade för mig om er atenska afton. Så vidrigt!
— Jag ville bara säga, att...
Hon avbröt honom:
— Den där Thérèse, som du förr varit bekant med, var ju där?
— Jag ville säga...
— Vad ni, män, är avskyvärda! Att ni inte kan tänka er, att en kvinna inte kan glömma sådant, — fortsatte hon hetsande upp sig allt mer och mer och därigenom blottande för honom orsaken till sin retlighet. — Särskilt en kvinna, som inte kan ha kännedom om ditt liv. Vad vet jag? vad har jag vetat? — sade hon, — endast det som du velat säga mig. Och hur vet jag, om du säger mig sanningen?
— Anna! du förolämpar mig. Har du då inte tilltro till mig? Har jag då inte sagt dig, att jag inte har en tanke, som jag inte yppat för dig?
— Ja, ja, — sade hon tydligen bemödande sig att jaga bort de svartsjuka tankarna. — Om du bara visste, hur svårt jag har det!... Jag tror dig, jag tror på dig... Vad var det du skulle säga?
Men han kunde inte komma på vad han velat säga. Dessa svartsjukeanfall, som på sista tiden allt oftare och oftare ansatt henne, förskräckte honom, och hur han än mödade sig att dölja det, avkylde de hans känslor för henne, oaktat han visste, att orsaken till svartsjukan var hennes kärlek till honom. Hur ofta hade han inte sagt sig, att ägandet av hennes kärlek var lyckan. Och nu älskade hon honom så som bara en kvinna kan älska, för vilken kärleken går före allt livets goda, — och han befann sig nu betydligt längre borta från lyckan, än då han reste efter henne från Moskva. Då ansåg han sig själv olycklig, men trodde lyckan ligga framför sig. Nu kände han redan, att den bästa lyckan låg bakom honom. Hon var nu alls inte den, han första gången sett i henne. Både moraliskt och fysiskt hade hon förändrats till det sämre. Hennes gestalt hade fått mera bredd, och i hennes ansikte kom det, då hon talade om aktrisen, något styggt, som vanställde uttrycket däri. Han såg på henne som någon ser på en vissnad blomma, som han själv plockat, och i vilken han med svårighet kan igenkänna den skönhet, för vars skull han brutit och fördärvat den. Och oaktat detta kände han, att han på den tid, då hans kärlek var starkare, om han häftigt önskat det, hade kunnat rycka denna kärlek loss ur sitt hjärta, men att nu, när han, såsom det i detta ögonblick förekom honom, inte kände någon kärlek för henne, hans förbindelse med henne inte kunde slitas.
— Nå, vad var det du ville säga mig om prinsen? Jag har drivit undan den onde anden, — tillade hon. De kallade sinsemellan svartsjukan för den onde anden. — Ja, vad var det du började säga om prinsen. Varför fann du det så betungande?
— Ack, det var outhärdligt! — sade han ansträngande sig att gripa den förlorade tanketråden. — Han vinner inte på närmare bekantskap. Om man skulle definiera honom, så är det ett förträffligt välnärt djur, sådana som få första prismedalj på utställningar, men förövrigt var det ingenting, — sade han med ett harmset tonfall, som väckte hennes intresse.
— Nej, hur så? — inföll hon. — Han har i alla fall sett mycket och förvärvat bildning?
— Det är ett helt annat slag av bildning — sådant folks bildning. Han har, tycks det, bara fått bildning för att ha rätt att förakta bildningen såsom de förakta allt utom rent djuriska nöjen.
— Ja, men ni tycker ju alla om dessa djuriska nöjen, — sade hon, och han lade åter märke till en mörk blick, som undvek hans.
— Varför tar du honom så i försvar? — sade han med ett leende.
— Jag tar honom inte i försvar, det är mig sak samma, men jag tror, att om du inte själv tyckte om sådana nöjen, skulle du kunna avstå från dem. Men du kan finna nöje i att se Thérèse i Evakostym...
— Där har vi den onde anden igen! — sade Vronskij och grep hennes hand, som hon låtit vila mot bordskanten, och kysste den.
— Ack, jag kan inte annat! Du vet inte, vad jag har plågats, medan jag väntade på dig! Jag tror, att jag inte är svartsjuk. Jag är inte svartsjuk, jag tror på dig, då du är här, då jag har dig i närheten, men när du skild från mig, någonstans jag vet inte var, tillbringar ditt liv, som jag inte förstår mig på...
Hon böjde sig undan honom och efter att till slut ha fått loss virknålen började hon snabbt med användande av pekfingret att kasta upp den ena maskan efter den andra av det vita, i lampljuset glänsande ullgarnet, medan hennes fina handled med nervös hastighet rörde sig innanför den broderade klänningsärmen.
— Nå, hur var det? Var mötte du Alexej Alexandrovitj? — ljöd plötsligt hennes röst med en onaturlig klang.
— Jag stötte hop med honom i dörren.
— Och hälsade han också på dig?
Hon sänkte hakan och slöt ögonen till hälften, så att ansiktsuttrycket plötsligt blev ett annat, och lade hop händerna. Och i hennes vackra ansikte blev Vronskij med ens varse samma uttryck, som Alexej Alexandrovitj haft, då han hälsade på honom. Han log, och hon brast ut i ett av dessa hjärtliga, djupa skratt, som förlänade henne en särskild tjusning.
— Jag kan verkligen inte begripa mig på honom, — sade Vronskij. — Om han efter den förklaring du gav honom i somras hade brutit med dig, om han utmanat mig på duell, det vore förklarligt. Men obegripligt är mig — hur kan han uthärda ett sådant tillstånd? Han lider av det, det är tydligt.
— Han? — sade hon med ett hånfullt tonfall. — Han är fullkomligt belåten.
— Varför plågas vi alla, då allt kunde bli så bra?
— Bara inte han. Skulle jag då inte känna honom och den lögn, som han är helt genomträngd av?... Skulle det vara möjligt för en man, som hade några som helst känslor, att leva på det vis, som han lever med mig? Han förstår ingenting och känner ingenting. Hur kan då en man, som har ett spår till känsla, bo i samma hus som sin brottsliga hustru? Hur kan han tala med henne. Säga du till henne?
Och åter kom hon ofrivilligt att härma hans sätt: »Du, ma chère, du, Anna!»
— Det är inte en man, inte en människa, det är en mannekäng. Ingen annan vet det, men jag vet det. O, om jag varit i hans ställe, skulle jag ha dödat, slitit i stycken denna hustru, en sådan som jag, och inte ha sagt: du, ma chère, Anna. Det är inte en människa, det är en departementsmaskin. Han förstår inte, att jag är din hustru, att han är en främmande, en som inte hör hit... Men låt oss inte tala därom!...
— Du har orätt, orätt, min vän! — sade Vronskij bemödande sig att lugna henne. — Men lika gott, vi skall inte tala om honom. Tala om för mig, vad du gjort. Hur är det med dig? Vad är det för sjukdom och vad sade doktorn?
Hon såg på honom med en hånfull glättighet. Hon hade tydligen funnit nya löjliga och förvända karaktärsdrag hos sin man och väntat på ett tillfälle att få berätta om dem.
Men han fortsatte:
— Jag kan gissa, att det inte är någon sjukdom, utan att det rör sig om ditt tillstånd. När blir det?
Den hånfulla glansen i hennes ögon slocknade, men ett nytt leende — ett tecken på att hon hade reda på något, som han inte visste, ett stilla svårmod — gav hennes ansikte ett nytt uttryck.
— Snart, snart. Du har sagt, att vår belägenhet är plågsam, att vi måste komma till en upplösning. Om du visste, vad den tynger ner mig, vad jag skulle ge för att fritt och djärvt få älska dig! Jag skulle inte plågas och jag skulle inte plåga dig med min svartsjuka... Och det kommer att ske snart, men inte så som vi tänkt oss det.
Och vid tanken på vad som skulle ske greps hon av en sådan känsla av sitt betryck, att tårarna brast fram i hennes ögon och hon inte kunde fortsätta i sitt tal. Hennes mjällvita hand, vars ringar gnistrade i lampljuset, lade sig på hans arm.
— Det kommer inte att bli så som vi tänkt. Jag har inte velat säga dig det, men du får mig att göra det. Snart, snart kommer upplösningen av allt, vi får alla, alla ro och vi skall inte plågas mer.
— Jag förstår inte, — sade han begynnande att förstå henne.
— Du frågar — när? Det blir snart. Och jag kommer inte att överleva det. Avbryt mig inte! — Och hon skyndade på med att tala. — Jag vet det, och jag vet det säkert. Jag kommer att dö, och jag är mycket glad, att jag dör och skaffar befrielse åt mig själv och er.
Tårarna droppade ned från hennes ögon. Han böjde sig ned mot hennes hand och började kyssa den, bemödande sig att dölja sin upprördhet, som han visste vara ogrundad, men dock inte kunde kuva.
— Se så, det är bäst så, — sade hon och tryckte hårt hans arm. — Se det är det enda, enda, som återstår oss.
Han kom till besinning och lyfte sitt huvud.
— Sådant prat! Vad talar du för meningslösheter!
— Nej, det är sant.
— Vad, vad är sant?
— Att jag kommer att dö. Jag har haft en dröm.
— En dröm? — upprepade Vronskij, som i samma ögonblick erinrade sig bonden i sin egen dröm.
— Ja, en dröm, — sade hon. — Jag har redan för länge sedan haft denna dröm. Jag tyckte, att jag sprang in i mitt sovrum, där jag behövde hämta något, se efter något: du vet, hur det brukar vara i drömmar, — sade hon med ett uttryck av fasa spärrande upp ögonen, i ett hörn i sovrummet står det någonting...
— Ack, prat! Inte kan man tro...
Men hon lät sig inte avbrytas. Det som hon höll på att säga var av alltför stor vikt för henne.
— Och detta något vände på sig, och jag ser, att det är en bonde med rufsigt skägg, en liten otäck karl. Jag ville springa min väg, men han böjde sig ner över en säck och trevade med händerna i den efter någonting...
Hennes armar rörde sig för att visa, hur han trevade i säcken. Och Vronskij, som tänkte på sin dröm, greps av samma fasa, som fyllde hennes själ.
— Han gräver i säcken och säger samtidigt ytterst hastigt, kan du tänka dig, på skorrande franska: Il faut le battre le fer, le broyer, le pétrir... Och i min skräck ville jag vakna, jag vaknade... men jag vaknade till en ny dröm. Och jag frågade mig själv, vad betyder detta? Och jag hör vår betjänt Kornej säga: i barnsäng, mor lilla, i barnsäng skall ni dö... Och så vaknade jag...
— Sådana griller, sådana griller! — sade Vronskij, men han hade själv en förnimmelse av, att det inte fanns någon övertygande klang i hans röst.
— Men låt oss inte tala härom. Ring, jag skall säga till om te. Vänta litet, det är inte långt kvar, jag...
Men plötsligt avbröt hon sig. Uttrycket i hennes ansikte blev med ens ett annat. Ångesten och oron i det försvann för ett saligt uttryck av stilla, allvarligt förnimmande. Han kunde ej förstå, vad denna förändring hade att betyda. Inom sig förnam hon rörelsen hos ett nytt liv.