Alexej Alexandrovitj hade haft en lysande seger vid kommissionssammanträdet den sjuttonde augusti, men följderna av denna seger åstadkom en rubbning i hans ställning. En ny kommission tillsattes för allsidig undersökning av de främmande befolkningselementens förhållanden och den begav sig med en osedvanlig, av Alexej Alexandrovitj framkallad energisk skyndsamhet till respektive platser. Efter tre månader kom en redogörelse för dess verksamhet. De främmande folkelementens existensvillkor hade blivit undersökta ur politisk, administrativ, ekonomisk, etnografisk, materiell och religiös synpunkt. På alla spörsmål gavs väl utformade svar, och det var svar, som inte kunde underkastas något som helst tvivel, då de inte var åstadkomna genom vanlig mänsklig tankeförmåga, som ju alltid löper fara att begå fel, utan samtliga utgjorde resultatet av ämbetsmannamässig verksamhet. Alla dessa svar stödde sig på officiella fakta, rapporter från guvernörer och biskopar, som stödde sig på rapporter från kronofogdar och prostar, vilka i sin tur stödde sig på rapporter från föreståndare för lantkommuner och församlingspräster, och på grund av detta var samtliga dessa svar otvivelaktigt pålitliga. Alla dessa frågor, så t. ex. spörsmålen om orsakerna till missväxt och till att befolkningen vill hålla fast vid sin trosbekännelse och dylikt, spörsmål, som aldrig utan en ämbetsverksmaskins förträfflighet bli uppklarade och under seklers lopp inte kunna finna en lösning, fick nu ett klart och tvärsäkert avgörande. Och resultatet talade till förmån för Alexej Alexandrovitjs mening. Men Strjomov, som vid den senaste överläggningen hade blivit träffad på en ytterst ömtålig punkt, tillgrep efter tagen kännedom om kommissionens rapport en för Alexej Alexandrovitj högst oväntad taktik. Dragande en del andra ledamöter med sig gick Strjomov plötsligt över på Alexej Alexandrovitjs sida och tog nu inte bara varmt i försvar de åtgärder, som föreslagits av Karenin, utan väckte även förslag om andra ännu mera till ytterlighet gående åtgärder i samma stil. Dessa åtgärder, som sköt bortom målet för Alexej Alexandrovitjs ursprungliga tanke, blev antagna, och efter att detta skett, avslöjades syftet med Strjomovs taktik. Då dessa åtgärder sattes i verket och drevs till ytterlighetens spets, visade de sig så oerhört avvita, att alla, både ämbetsmannakåren och den allmänna meningen, både tänkande damer och tidningar, gjorde ett samfällt anlopp mot dessa åtgärder, ett allmänt misshag riktades mot dem och mot Alexej Alexandrovitj, som gällde för deras upphovsman. Strjomov drog sig tillbaka under sken av att han bara blint förlitat sig på Karenins plan och nu var förvånad och bestört över vad som företagits. Detta åstadkom en rubbning i Alexej Alexandrovitjs ställning. Men trots sitt försämrade hälsotillstånd och sitt äktenskapliga bekymmer gav Alexej Alexandrovitj inte tappt. Inom kommissionen gick meningarna isär. En grupp medlemmar med Strjomov i spetsen urskuldade sig med att de litat på den av Alexej Alexandrovitj ledda revisionskommissionen och den rapport, som denna lämnat, men att denna rapport var rent dravel, bara nedklottrat papper. Alexej Alexandrovitj och ett parti, som följde honom, personer, som såg något skrämmande i en dylik revolutionär vanvördnad för papperet, fortsatte dock att stödja tron på de fakta, som revisionskommissionen framfört. Till följd av detta uppstod ett virrvarr inom de ledande ämbetsmannakretsarna och till och med en förvirring inom den allmänna meningen, och ingen kunde, trots att frågan tilldragit sig allas intresse, få klart för sig, hur det var fatt, om de främmande folkelementen inom Ryssland befann sig i en bedrövlig ställning och hotades med undergång eller tvärtom åtnjöt en blomstrande välmåga. På grund av detta och till en del även som följd av det förakt, han ådragit sig genom sin hustrus otrohet, hade Alexej Alexandrovitj fått en ganska vacklande ställning. Och efter att ha råkat i en sådan belägenhet fattade Alexej Alexandrovitj ett viktigt beslut. Till kommissionens förvåning meddelade han, att han skulle anhålla om tillåtelse att själv bege sig ut på ort och ställe för att undersöka det verkliga sakförhållandet. Och efter att ha utverkat denna tillåtelse begav sig Alexej Alexandrovitj ut på resa till åtskilliga avlägset liggande guvernement.
Alexej Alexandrovitjs avfärd lät mycket tala om sig, desto mer som han, strax innan han gav sig av, i en inlämnad ämbetsinlaga frånsade sig och återbördade de pengar, han erhållit för bestridande av kostnader för tolv skjutshästar vid färden till bestämmelseorterna.
— Jag tycker, att det är mycket ädelt gjort, — sade Betsy till furstinnan Mjachkaja på tal om denna sak. — Varför skall man låtsa, att man använder posthästar då alla vet, att man nu överallt kommer fram med järnväg?
Men furstinnan Mjachkaja tyckte inte detsamma och blev rent av uppbragt över att höra Betsys mening.
— Ja, ni har lätt att säga så, — sade hon, — ni som har, jag vet inte, hur många miljoner. Men jag är mycket glad, då min man far ut på revisionsresor om sommaren. Han mår så bra och har nöje av att resa omkring, och jag har ordnat så, att på de där pengarna kan jag hålla mig med kusk och ekipage.
På sin resa till de avlägsna guvernementen stannade Alexej Alexandrovitj tre dagar i Moskva.
Dagen efter sin ankomst for han för att avlägga visit hos generalguvernören. Vid gatukorsningen i hörnet av Gazetnyj-gatan, där alltid åkdon trängas om varandra, fick Alexej Alexandrovitj höra sitt namn ropas av en så kraftigt och muntert klingande röst, att han måste vända sig om. Iförd en kort modern ytterrock och en låg modern hatt, som satt på sned på huvudet, stod Stepan Arkadjevitj på trottoarkanten glad, ungdomsfrisk och skinande med vita tänder glittrande mellan de leende röda läpparna och ropade enträget och bestämt för att få Alexej Alexandrovitj att stanna. Med ena handen höll han sig fast vid fönstret till ett ekipage, ur vilket ett damansikte under en sammetshatt och två små barnhuvuden tittade fram, och leende vinkade han med andra handen till sin svåger. Damen log ett välvilligt leende och vinkade också till Alexej Alexandrovitj. Det var Dolly och hennes barn.
Alexej Alexandrovitj hade inte lust att träffa någon i Moskva, och minst av allt önskade han råka sin hustrus bror. Han lyfte på hatten och ville fara vidare, men Stepan Arkadjevitj gav hans kusk befallning att stanna och skyndade fram genom snön till sin svåger.
— Nå, det var då skamligt, att du inte låtit oss veta av att du är här! Har du varit här länge? Och jag, som i går var på Dussot och såg att det stod »Karenin» på tavlan, och inte kunde tänka mig, att det var du! — sade Stepan Arkadjevitj och stack in huvudet genom vagnsfönstret. — Annars hade jag tittat in. Det var roligt att få se dig! — sade han och smällde fötterna mot varandra för att skaka av snö, som fastnat vid dem. — Det var då skam, att du inte låtit höra av dig! — upprepade han.
— Jag har inte haft tid, jag är så upptagen, — svarade Alexej Alexandrovitj torrt.
— Kom, så går vi till min fru, hon vill så gärna träffa dig.
Alexej Alexandrovitj vecklade upp den filt, vari hans för köld ömtåliga ben var invirade, steg ut ur ekipaget och begav sig genom snön bort till Darja Alexandrovna.
— Vad vill det här säga, Alexej Alexandrovitj, varför håller ni er så undan från oss? — sade Dolly leende.
Jag har varit så upptagen. Det var roligt att träffa er, — sade han i en ton, som lät förstå, att han just var förargad däröver. — Hur står det till?
— Nå, hur mår vår kära Anna?
Alexej Alexandrovitj mumlade något och ville gå tillbaka. Men Stepan Arkadjevitj hejdade honom.
— Nå, hur skall vi ordna det i morgon? Dolly, du får be honom komma på middag. Och så bjuder vi Koznysjev och Pestsov för att traktera honom med Moskvas intelligensspetsar.
— Ja, var snäll och kom, — sade Dolly, — vi skall vänta er klockan fem, eller sex, om ni vill. Nå, hur står det till med den rara Anna? Det var länge sen...
— Hon är frisk, — muttrade Alexej Alexandrovitj med butter uppsyn. — Tack för bjudningen! — och så stegade han iväg till sitt ekipage.
— Jag tittar till dig i morgon! — ropade Stepan Arkadjevitj efter honom.
Alexej Alexandrovitj satte sig tillrätta i sitt ekipage och kurade så hop sig, att han ingenting behövde se och inte skulle bli sedd av någon.
— Jo, det är ett original! — sade Stepan Arkadjevitj till sin fru och kastade en blick på sin klocka, gjorde med handen en rörelse framför sig, som skulle antyda kärvänlighet mot hustrun och barnen, och satte så med ungdomskäck gång i väg längs trottoaren.
— Stiva! Stiva! — skrek Dolly med en hastigt uppstigande rodnad i ansiktet.
Han vände sig om.
— Jag måste ju köpa ytterkläder till Grisja och Tanja. Ge mig pengar.
— Det behövs inte, säg bara, att jag skall komma och betala! — och han försvann i folkhopen muntert nickande åt en bekant som kom åkande förbi.