Följande dag var en söndag. Stepan Arkadjevitj for till Stora teatern på en balettrepetition och överlämnade till Masja Tjibisova, en vacker danserska, som han nyligen tagit under sitt hägn, ett korallhalsband, som han dagen förut gett henne löfte om, och medhann därvid att bakom en kuliss i den skymning, som om dagen härskar på en teater, kyssa hennes näpna lilla ansikte, som strålat upp med anledning av presenten. Han talade om för henne, att han kom att bli förhindrad att närvara vid början av baletten, men lovade att komma till sista akten och sedan fara ut och supera med henne. Från teatern for Stepan Arkadjevitj till salutorget och valde själv ut fisk och sparris för middagen och redan klockan 12 var han vid hotell Dussot, där han hade att söka upp tre olika personer, som genom en för honom lycklig tillfällighet tagit in på samma ställe. Det var Levin, som gjort ett uppehåll i staden efter att nyligen ha återvänt från utlandet, vidare Stepan Arkadjevitjs nye chef, som nyss tillträtt sitt ämbete och nu höll revision i Moskva, och så svågern Karenin, som skulle besökas för att ombedjas att ovillkorligen infinna sig till middagen.
Stepan Arkadjevitj tyckte om att vara ute på middagar, men ännu mer att själv ge en middag, inte någon stor, men en, som var utsökt i fråga om val av mat, dryck och gäster. Programmet för den middag, han nu planerat, tilltalade honom mycket: det skulle bli färska abborrar, köpta levande, sparris och därefter la pièce de résistance — en härlig, men enkel rostbiff, och så därtill passande viner. Detta vad som rörde mat och dryck. Och följande gäster skulle komma: Kitty och Levin, och för att detta möte inte skulle falla för mycket i ögonen, skulle ytterligare en kvinnlig kusin och unge Stjerbatskij inbjudas, och la pièce de résistance bland gästerna — Sergej Koznysjev och Alexej Alexandrovitj. Sergej Ivanovitj — Moskvabo och filosof, Alexej Alexandrovitj — Petersburgare och praktiskt verksam man, och så skulle han ytterligare låta invitera den originelle och entusiastiske Pestsov, en liberal, pratmakare, musiker, historiker, den allra älskligaste femtioårige yngling, som skulle bli sås eller garnering till Koznysjev och Karenin. Dem skulle han hetsa till inbördes diskussion.
De pengar, man fått vid andra terminens inbetalning av köpmannen för den sålda skogen, var inte ännu slut, Dolly hade på sista tiden varit särskilt snäll och vänlig, och tanken på den förestående middagen var en glädje för Stepan Arkadjevitj i alla avseenden. Han befann sig i den allra förnöjdaste sinnesstämning. Två omständigheter, som var en smula obehagliga, fanns det dock, men båda dessa drunknade i det hav av översvallande hjärtegodhet, som rörde sig inom Stepan Arkadjevitj. Dessa två omständigheter voro: den första, att då han i går på gatan råkade Alexej Alexandrovitj, hade han märkt, att denne bemött honom torrt och avmätt, och sammanställande det uttryck, han iakttagit i Alexej Alexandrovitjs ansikte, och det egendomliga i att han inte besökt dem eller låtit höra av sig med de rykten, han fått höra om Anna och Vronskij, kunde Stepan Arkadjevitj gissa sig till, att det kommit en fnurra på tråden mellan man och hustru.
Det var det ena, som var obehagligt. Det andra, som också var en smula otrevligt, var, att den nye chefen likt alla nya överordnade hade rykte om sig att vara en förfärlig karl, som steg upp klockan 6 på morgonen, arbetade som en häst och fordrade samma arbetsförmåga av sina underlydande. Dessutom gällde den nye chefen för att vara en grobian i umgängeslivet och rykten visste förtälja, att han var en man som omfattade åsikter, som var helt motsatta dem, som den förre chefen hyllat och som Stepan Arkadjevitj hittills hållit sig till. I går hade Stepan Arkadjevitj infunnit sig å tjänstens vägnar i uniform, och den nye chefen hade varit mycket älskvärd och talat med Oblonskij som med en bekant, därför ansåg Stepan Arkadjevitj det vara sin skyldighet att avlägga en visit hos honom iförd civil sällskapsdräkt. En tanke på, att den nye chefen kanske skulle uppta detta illa, var den andra oangenäma omständigheten. Men Stepan Arkadjevitj hade en instinktiv känsla av att allt nog skulle »ordna sig». »Alla är vi ju människor, alla har vi våra fel och brister — vad skall man då vara ilsk och bråka för?» tänkte han, då han steg in på hotellet.
— God dag, Vasilij, — sade han med hatten på sned inkommen i korridoren till en uppassare, som han kände, — har du lagt dig till med polisonger? Levin bor ju på nummer 7, eller hur? För mig dit, är du snäll. Och ta så reda på, om greve Anitjkin tar emot? (Anitjkin var den nye chefen.)
— Skall ske! — svarade Vasilij med ett leende. — Det var länge sen ni var här.
— Jag var här i går, men kom genom andra ingången. Är det nummer 7?
Då Stepan Arkadjevitj trädde in, stod Levin mitt i hotellrummet vid sidan av en bonde från Tverska guvernementet upptagen av att med ett arsjinmått mäta en björnhud.
— Vem har skjutit den? — ropade Stepan Arkadjevitj. — Ett präktigt exemplar! Det är ju en björnhona? God dag, Archip!
Han tryckte bondens hand och slog sig ned på en stol utan att ta av rock och hatt.
— Tag av dig rocken, stanna en stund! — sade Levin och tog hatten av honom.
— Nej, jag har inte tid, jag har bara tittat in på en sekund, — svarade Stepan Arkadjevitj och knäppte bara upp ytterrocken. Men efter en stund tog han av sig den och satt sedan kvar en hel timme och pratade med Levin om jakt och om saker, som låg dem nära om hjärtat. — Nå, säg mig då, vad du gjort i utlandet, är du snäll! Var har du varit? — sade Stepan Arkadjevitj, då bonden avlägsnat sig.
— Jag har vistats i Tyskland, i Preussen, i Frankrike, i England, men inte i huvudstäderna utan i fabrikssamhällena, och jag har sett mycket nytt. Jag är glad att ha varit ute.
— Ja, jag har ju reda på, att du har en idé i arbetarfrågan.
— Visst inte: i Ryssland kan det inte finnas någon arbetarfråga. I Ryssland är det fråga om det arbetande folkets ställning till jorden. Den frågan finns ju i utlandet också, men där rör det sig om att söka laga någonting som är fördärvat, hos oss däremot...
Stepan Arkadjevitj lyssnade uppmärksamt till vad Levin hade att säga.
— Ja, ja! — sade han. — Det är mycket möjligt, att du har rätt. Men vad som jag kan glädja mig åt är, att du är vid friskt mod, du far på björnjakt och du arbetar och du har dina idéer, som hänför dig. Annars hade jag hört av Stjerbatskij — han hade träffat dig —, att du var gripen av något slags svårmod, att du ideligen pratade om döden...
— Ja, än sen? Jag har inte upphört att tänka på döden, — sade Levin. — Det är rätt, att döden nalkas oss och att allt är en intighet. Jag säger dig min uppriktiga mening: min idé och mitt arbete sätter jag högt, men du bör verkligen tänka på detta, hela denna värld, vi lever i, är ett mögellager, som vuxit upp kring en liten obetydlig planet. Och vi tror, att det kan finnas något stort hos oss — tankar, gärningar! Det är idel sandkorn.
— Ja, bror lille, den åsikten är lika gammal som världen själv!
— Den må vara något gammal, men när man klart inser detta, så blir allt ett intet. När man inser, att man i dag eller i morgon har att dö och att ingenting blir kvar, då blir allt intigt! Och jag anser, att min idé är betydelsefull, men den ter sig lika futtig, även om den skulle kunna bli förverkligad, som bragden att fälla denna björninna. Så får man söka leva sitt liv, förströ sig med jakt och arbete bara för att inte tänka på döden.
Stepan Arkadjevitj log ett blitt och älskvärt leende, medan han lyssnade på Levin.
— Nå, det förstås! Nu har du kommit till något, som också angår mig. Minns du, hur du angrep mig för att jag söker efter njutningar här i livet? Käre moralist, var inte så sträng!...
— Nej, det finns i alla fall det goda i livet, att... — Levin kom av sig. — Ja, jag vet inte. Jag vet bara, att snart dör vi.
— Varför snart?
— Och vet du, det finns mindre lockelse i livet, då man tänker på döden, men det är lugnare.
— Tvärtom, när allt kommer omkring är det ännu muntrare. Men nu måste jag i alla fall ge mig av, — sade Stepan Arkadjevitj och reste sig för tionde gången.
— A nej, sitt lite till — sade Levin och höll honom kvar. — När träffas vi igen? Jag far i morgon.
— Jo, jag är just skön! Och jag som just kom för att... Du måste ovillkorligen äta middag hos oss i dag. Din bror kommer, och min svåger Karenin.
— Jaså, är han här! — sade Levin och ville fråga om Kitty. Han hade hört, att hon i början av vintern hade vistats i Petersburg hos sin syster, diplomatfrun, och han visste inte, om hon kommit tillbaka därifrån eller var kvar, men han kom sig inte för med att fråga. »Kommer hon att vara där eller inte — det kan vara sak samma.»
— Du kommer alltså?
— Ja, naturligtvis.
— Nå, då säger vi klockan fem och i sällskapsdräkt.
Och Stepan Arkadjevitj reste sig och begav sig ned i undre våningen till sin nye chef. Den nye fruktade chefen visade sig vara en mycket förekommande man, och Stepan Arkadjevitj åt frukost tillsammans med honom och blev kvarsittande så länge hos honom, att han först fram mot fyratiden kom att uppsöka Alexej Alexandrovitj.