Efter att ha vänt åter från mässan hade Alexej Alexandrovitj tillbragt hela förmiddagen inne. Han hade denna dag att ombesörja två ärenden. För det första hade han att mottaga och ge lämpliga råd åt en deputation av representanter för de främmande folkelementen, som var på väg till Petersburg och för tillfället befann sig i Moskva. För det andra hade han att skriva det brev, han lovat skicka till advokaten. fastän deputationen var anordnad på initiativ av Alexej Alexandrovitj, var det dock många olägenheter och till och med faror, som kunde uppstå genom den, och Alexej Alexandrovitj var mycket glad, att han råkat på den i Moskva. Medlemmarna i denna deputation hade inte det ringaste begrepp om sina uppgifter och skyldigheter. De hyste en naiv tillförsikt, att företaget bara gällde att framlägga deras bekymmer och att ge en framställning av stundens sakläge och att hos regeringen anhålla om hjälp, och hade rakt intet begrepp om att vissa meddelanden och en del av deras fordringar gav stöd åt det fientliga partiet och därför kunde förstöra hela saken. Alexej Alexandrovitj uppehöll sig länge med dem, uppsatte ett program åt dem, från vilket de inte finge göra någon avvikelse, och sedan han tagit avsked av dem skrev han brev till de personer i Petersburg, som skulle ta sig an deputationen. Främsta hjälpreda för saken skulle grevinnan Lidija Ivanovna bli. Hon var specialist på deputationsangelägenheter, och ingen förstod sig så väl som hon på att puffa för en sak och ge en deputation ordentlig ledning. Då Alexej Alexandrovitj blivit färdig med detta brev, avfattade han även en skrivelse till advokaten. Utan minsta tvehågsenhet gav han honom tillstånd att handla efter gottfinnande. Till skrivelsen fogade han tre brev från Vronskij till Anna, som han kommit över i den tillgripna portföljen.
Allt sedan Alexej Alexandrovitj lämnat sitt hem med avsikt att inte mer återvända till familjelivet och från och med besöket hos advokaten, då han meddelat denna sin avsikt åt en annan människa, låt vara en enda, och framför allt sedan han gjort denna livsangelägenhet till en pappersaffär, hade han allt mer och mer satt sig in i sitt syfte och såg nu tydligt framför sig möjligheten att bringa detta till verkställighet.
Han höll just på med att försegla kuvertet till det brev, han skulle avsända till advokaten, då han fick höra Stepan Arkadjevitjs högljudda stämma. Stepan Arkadjevitj tvistade med Alexej Alexandrovitjs betjänt och fordrade enträget att bli anmäld.
»Det kan vara lika gott», tänkte Alexej Alexandrovitj, »desto bättre rent av: jag skall med ens låta honom veta om min ställning till hans syster och ge honom förklaring på, varför jag inte kan infinna mig på middag hos honom.»
— Stig på! — ropade han högt, samlade hop sina papper och sköt dem in i sin skrivportfölj.
— Nå, där ser du, att det var lögn, du pratar, och att han är inne! — hördes Stepan Arkadjevitjs röst svara betjänten, som inte velat släppa in honom, och dragande av sig ytterrocken steg Oblonskij in i rummet. — Nå, det var då väl, att jag träffade dig. Jag hoppas, att... — började Stepan Arkadjevitj glatt.
— Jag kan inte komma, — ljöd det i kylig ton från Alexej Alexandrovitj, som hade rest sig och inte brydde sig om att be den besökande sitta ned.
Alexej Alexandrovitj tänkte med ens anlägga den kyliga hållning, han måste inta i fråga om brodern till den maka, mot vilken han höll på att inleda skilsmässoprocess. Men han hade inte tagit med i räkningen det hav av godmodig välvilja, som svallade inom Stepan Arkadjevitj.
Stepan Arkadjevitj spärrade upp sina klara, glänsande ögon.
— Varför kan du inte? Vad menar du? — sade han i förvånad ton på franska. — Nej, du har redan givit ditt löfte. Och vi räknar alla på dig.
— Jag vill meddela, att jag inte kan infinna mig hos er, emedan den släktförbindelse, som ägt bestånd mellan oss, måste ta slut.
— Hur då? Vad vill det säga? Varför det? — yttrade Stepan Arkadjevitj med ett leende.
— Därför, att jag står i begrepp att börja skilsmässoprocess med er syster, min hustru. Jag har blivit nödsakad...
Men Alexej Alexandrovitj hann inte bli färdig med vad han ämnat säga, enär Stepan Arkadjevitj kom att bete sig helt annorlunda än han väntat av honom. Stepan Arkadjevitj suckade och sjönk ned på en stol.
— Nej, Alexej Alexandrovitj, vad säger du! — utbrast Oblonskij, och hans ansikte vittnade om att han led.
— Så är det.
— Förlåt mig, men jag kan, jag kan inte tro det...
Alexej Alexandrovitj satte sig ned märkande, att hans ord inte haft den verkan, han förmodat, och att han ovillkorligen måste närmare förklara sig och att hans förhållande till svågern, vilka förklaringar han än hade att ge, i alla fall kom att bli oförändrat.
— Ja, jag har blivit ställd i den svåra belägenheten att vara tvungen att begära skilsmässa, — sade han.
— Jag måste säga en sak, Alexej Alexandrovitj. Jag känner dig som en förträfflig, rättskaffens man, jag känner Anna — förlåt mig, jag kan inte ändra min åsikt om henne — som en präktig, förträfflig kvinna och därför kan jag, förlåt mig, inte tro på detta. Här måste det föreligga något missförstånd, — sade han.
— Ja, om det bara vore ett missförstånd.
— Vänta litet, jag kan tänka mig, — avbröt Stepan Arkadjevitj. — Men, naturligtvis... bara ett: det får inte brådskas. Det får, det får inte vara någon brådska!
— Jag har inte brådskat, — sade Alexej Alexandrovitj kallt, — men att i en sådan sak rådslå med vem det vara kunde är en omöjlighet. Mitt beslut står fast.
— Det är förfärligt! — sade Stepan Arkadjevitj och suckade tungt. — Jag skulle dock, Alexej Alexandrovitj göra något. Jag ber dig, gör det! — sade han. — Processen har ju ännu inte satts i gång efter vad jag kan förstå. Innan du börjar den, träffa först min hustru, tala med henne. Hon håller av Anna som sin egen syster, hon håller av dig, och hon är en förunderlig kvinna. För Guds skull, tala med henne! Gör mig den väntjänsten, jag bönfaller dig därom!
Alexej Alexandrovitj blev en stund sittande tyst och eftertänksam, och Stepan Arkadjevitj såg med deltagande på honom utan att störa hans tystnad.
— Ämnar du träffa henne?
— Jag vet inte, om jag bör det. Därför har jag inte sökt upp er. Jag antar, att nu förhållandet oss emellan måste bli ett annat.
— Varför så? Det kan jag inte inse. Tillåt mig tro, att du, frånsett vår släktskapsförbindelse, åtminstone till en del hyser samma vänskapliga känslor mot mig, som jag alltid haft för dig... Och en uppriktig högaktning, — sade Stepan Arkadjevitj och tryckte hans hand. — Om också dina värsta förmodanden visade sig vara överensstämmande med verkligheten, så kan och skall jag aldrig kunna sätta mig till doms över någondera parten, och jag kan inte se någon anledning till att förhållandet mellan dig och mig nödvändigt skulle bli ett annat. Men nu, gör vad jag sagt, besök min hustru.
— Nå, vi har olika syn på denna sak, — sade Alexej Alexandrovitj kyligt. — Men för övrig, låt oss inte tala därom.
— Nej, varför skulle du då inte infinna dig till middagen? Min fru väntar dig. Var snäll och kom. Och framför allt — tala med henne. Hon är en förunderlig kvinna. För Guds skull, jag bönfaller dig på mina knän.
— Om ni nu så gärna vill det, skall jag komma, — sade Alexej Alexandrovitj med en suck.
Och för att leda samtalet i en annan riktning började han att fråga om en sak, som intresserade dem båda, nämligen Stepan Arkadjevitjs nye chef, som fastän än ej gammal till åren fått en så hög ställning.
Alexej Alexandrovitj hade redan tidigare varit föga intagen av greve Anitjkin och städse befunnit sig i meningsskiljaktighet med honom och det var honom nu omöjligt att avhålla sig från den tjänstemän emellan välbegripliga avundskänsla, vilken den, som fått erfara en motgång, måste hysa mot den, som vederfarits en upphöjelse.
— Nå, vad tycker du, har du träffat honom? — sade Alexej Alexandrovitj med ett giftigt leende.
— Ja, naturligtvis, i går besökte han oss i rätten. Han tycks vara förträffligt inne i sina saker och mycket energisk.
— Ja, men varpå riktar sig hans energi? — sade Alexej Alexandrovitj. — På att utföra en sak eller på att göra om vad som redan är gjort? Det är en olycka för riket denna pappersadministration, vars värdige representant han är.
— Jag vet verkligen inte, vad man bör klandra hos honom. Hans allmänna läggning känner jag inte till, men ett vet jag — han är en förträfflig karl, — svarade Stepan Arkadjevitj. — Jag har nyss varit hos honom, och det är då sant — han är en förträfflig karl. Vi har ätit frukost tillsammans, och jag lärde honom göra — du känner väl den drycken — vin med apelsin i. Det är så svalkande. Nej, han är verkligen en präktig karl.
Stepan Arkadjevitj såg på klockan.
— Ack, herre Gud, klockan är över fyra, och jag som också måste träffa Dolgovusjkin! Du är alltså snäll och kommer på middagen. Du kan inte tänka, vilken missräkning du i annat fall gör mig och min hustru.
Alexej Alexandrovitj följde sin svåger till dörren med helt annan uppsyn än den, han mottagit honom med.
— Jag har gett mitt löfte och jag skall komma, — svarade han i svårmodigt dämpad ton.
— Du må tro, att jag uppskattar det, och att jag hoppas, att du inte skall ångra det, — svarade Stepan Arkadjevitj leende.
Och han avlägsnade sig under gången hastigt krängande ytterrocken på sig och, då han gick ut förbi betjänten, strök han med handen över huvudet på denne och skrattade till.
— Välkommen då klockan fem och i sällskapsdräkt! — ropade han än en gång och vände sig om i dörren.