Klockan gick redan på sex, och några gäster hade redan anlänt, då värden själv kom hem. Han gjorde sitt inträde i sällskap med Sergej Ivanovitj Koznysjev och Pestsov, vilka samtidigt råkat anlända. Det var de båda huvudrepresentanterna för Moskvas intelligens, såsom Oblonskij hade för vana att kalla dem. De var bägge personer, som åtnjöt uppskattning både för sin karaktär och sin begåvning. De hyste aktning för varandra, men var i nästan allt fullständigt och ohjälpligt oense sinsemellan — inte därför, att de tillhörde olika partier, utan just därför, att de tillhörde ett och samma läger — deras fiender betraktade det åtminstone som ett enda —, men inom detta läger representerade var och en sin nyans. Och som det inte finns något, som i så hög grad gör människor oförmögna till endräkt som olika tänkesätt i vad som står på gränsen till rena abstraktioner, var de nästan aldrig av samma mening och sedan lång tid tillbaka vana vid att utan att bli onda på varandra förhåna var och en den andres oförbätterliga villfarelse.
De trädde just in genom dörren samtalande om vädret, då Stepan Arkadjevitj hann upp dem. I salongen satt redan furst Alexander Dmitrijevitj Stjerbatskij, unge Stjerbatskij, Turovtsyn, Kitty och Karenin.
Stepan Arkadjevitj lade genast märke till, att man i hans frånvaro inte funnit sig riktigt väl tillrätta i salongen. Darja Alexandrovna i sin högtidsdräkt av grått silke hade, då hon saknat honom vid sin sida, inte rätt förstått att ordentligt blanda samman hela detta sällskap, tydligen störd av omtankar för barnen, som skulle äta för sig i barnkammaren, och därtill oroad av mannens frånvaro. Alla satt där likt prästdöttrar på bjudning (som gamle fursten brukade uttrycka sig), uppenbarligen utan att förstå, varför de råkat komma hit, och klämde fram ett ord då och då för att undvika fullständig tystnad. Den godmodige Turovtsyn kände sig tydligen inte i sin rätta miljö, och det leende från hans tjocka läppar, varmed han mötte Stepan Arkadjevitj, sade så gott som med ord: »nå, min bror, här har du satt mig i ett något till högtidligt sällskap! Nej, att dricka ett glas i Château des fleurs — det ligger bättre för mig.» Gamle furst Stjerbatskij satt tigande och betraktade Karenin från sidan med sina tindrande små ögon, och Stepan Arkadjevitj kunde förstå, att han redan tänkt ut någon spetsighet mot denne framstående man i staten, som man bjöd folk till middag på som vore det en sterlett. Kitty såg mot dörren och höll på att samla självbehärskning för att inte rodna, då Konstantin Levin skulle inträda. Unge Stjerbatskij, som man glömt presentera för Karenin, försökte låtsa som om han alls inte generats därav. Karenin själv var efter Peterburgsbruket vid middagar, där damer delta, iförd frack och vit halsduk, och Stepan Arkadjevitj förstod av uttrycket i hans ansikte, att han bara kommit för att uppfylla sitt givna ord och fullgjorde en tung plikt genom att närvara i detta sällskap. Han var också huvudorsaken till den köld, som lagt sig över alla gästerna före Stepan Arkadjevitjs ankomst.
Inkommen i salongen bad Stepan Arkadjevitj om ursäkt och omtalade, att han blivit fördröjd av en viss furste, som alltid brukade vara syndabock för alla hans dröjsmål och bortavaranden, och inom en minut hade han gjort samtliga i sällskapet bekanta med varandra och sammanförande Alexej Alexandrovitj med Sergej Koznysjev gav han dem till samtalstema frågan om Polens förryskning, varom de strax tillsammans med Pestsov kom i diskussion. Han klappade Turovtsyn på skuldran och viskade i detsamma något lustigt i hans öra och lät honom slå sig ned bredvid sin hustru och gamle fursten. Därpå sade han till Kitty att hon denna dag var ovanligt till sin fördel och presenterade Stjerbatskij för Karenin. Inom en minut hade han så grundligt knådat om degen i denna sällskapstillställning, att det blev en verklig salong och rösterna började livligt sorla. Endast Konstantin Levin fattades ännu. Men detta var bra, ty Stepan Arkadjevitj hade då han kommit in i matsalen till sin fasa märkt, att man hämtat portvinet och sherryn från Deprez och inte från Löwe och efter att ha givit order om att så fort som möjligt skicka en kusk till Löwe var han på väg tillbaka till salongen.
I matsalen mötte honom Konstantin Levin.
— Jag har väl inte kommit för sent.
— Som om du kunde annat än komma för sent! — sade Stepan Arkadjevitj och tog honom under armen.
— Är det mycket folk hos dig? Vilka är det? — frågade Levin ofrivilligt rodnande och slog med handsken av snö från sin mössa.
— Det är idel bekanta. Kitty är här. Kom, skall jag presentera dig för Karenin.
Stepan Arkadjevitj hade trots sin liberalism väl reda på, att bekantskap med Karenin inte kunde vara annat än smickrande, och trakterade därför sina bästa vänner med denna. Men i denna stund kunde Levin inte ha någon känsla alls för behaget av denna bekantskap. Han hade inte sett Kitty sedan den för honom minnesrika afton, då han hade träffat Vronskij, frånsett den minut, då han på stora landsvägen fått se en skymt av henne. I djupet av sin själ hade han varit medveten om, att han denna dag skulle komma att träffa henne här. Men sökande bevara sin tankefrihet hade han försökt intala sig, att han inte visste det. Och nu, då han fått höra, att hon var här, kände han en sådan glädje och samtidigt en sådan ängslan, att andedräkten stockade sig för honom och han inte kunde få fram vad han ville säga.
»Hurdan, hurdan, månne hon är? Den som hon var förut, eller den, som hon var i vagnen? Tänk, om Darja Alexandrovna talat sant! Varför skulle det inte vara sant?» tänkte han.
— Ack, vill du vara snäll och presentera mig för Karenin, — kom det med möda från honom, och med förtvivlans beslutsamhet i sina steg trädde han in i salongen och fick syn på henne.
Hon var inte sådan som hon varit förr, inte heller sådan som hon varit i vagnen, — hon var alldeles annorlunda.
Hon var förskrämd, skygg, blyg och därför ännu mera intagande. Hon varseblev honom i samma ögonblick, han trädde in i rummet. Hon hade väntat honom. Hon blev glad och till den grad förvirrad av sin glädje, att det var en minut, just den, då han gick fram till värdinnan och så åter såg på Kitty, då det tycktes både henne och honom och Dolly, som sett allt, att hon inte skulle kunna behärska sig utan brista ut i gråt. Hon rodnade, bleknade, rodnade igen och halvt sanslös med en svag darrning i läpparna inväntade hon honom. Han gick fram till henne bugade sig och räckte tigande fram sin hand. Om det inte varit en lätt darrning i läpparna och en viss fuktig glans i ögonen, hade hennes leende kunnat förefalla alldeles lugnt, då hon sade:
— Det var då länge sen vi såg varandra! — och med en förtvivlad beslutsamhet tog hon och tryckte sin kalla hand i hans.
— Ni har inte sett mig, men jag har sett er, — sade Levin strålande upp i ett lyckligt leende. — Jag såg er, då ni var på väg från järnvägsstationen till Jergusjovo.
— När då? — frågade hon förvånad.
— Ni for i vagn till Jergusjovo, — sade Levin, som kände sig nästan förintad under den lycka, som göt sig ut över han själ. »Och hur kunde jag våga att förbinda tanken på något, där oskuld saknas, med denna rörande uppenbarelse! Ja, det var nog sant, vad Darja Alexandrovna sade», tänkte han.
Stepan Arkadjevitj tog honom vid armen och förde honom fram till Karenin.
— Får jag lov att presentera. — Han nämnde deras namn.
— Mycket trevligt att träffas igen, — sade Alexej Alexandrovitj kallt och tryckte Levins hand.
— Är ni bekanta? — frågade Stepan Arkadjevitj förvånad.
— Vi har tillbragt tre timmar tillsammans i en kupé på tåget, — sade Levin leende, — och vi trädde ut därifrån nyfikna på varandra som efter ett maskeradmöte, — åtminstone var det fallet med mig.
— Hör man på! Var så goda och stig på, — sade Stepan Arkadjevitj och pekade i riktning mot matsalen.
Herrarna steg in i matsalen och fram till smörgåsbordet, som stod belamrat med sex sorters brännvin och lika många ostsorter, hårda ostar och mjuka ostar, som måste tas med silverslev, skålar och fat med kaviar, sill och alla möjliga konserver och assietter med vetebröd skuret i skivor.
Herrarna stod runt de doftande brännvinskarafferna och smörgåsmaten, och samtalet mellan Sergej Ivanovitj Koznysjev, Karenin och Pestsov om Polens förryskning avtog i livlighet i avvaktan på middagen.
Sergej Ivanovitj, som mer än någon annan förstod sig på att som avslutning på den mest abstrakta och allvarliga diskussion strö ut det attiska saltet och med dess hjälp åstadkomma en förändring i sällskapets stämning, gjorde så även nu.
Alexej Alexandrovitj sökte visa, att en förryskning av Polen bara skulle kunna ske efter tillämpande av vissa högre principer, som borde införas i den ryska administrationen.
Pestsov framhöll som sin åsikt, att ett folk bara kan assimilera en annan nationalitet med sig, när det har den större befolkningstätheten.
Koznysjev gick med på båda synpunkterna men med vissa reservationer. Då de var på väg ut ur salongen, sade Koznysjev för att bringa samtalet till en avslutning:
— För förryskning av de främmande statselementen finns det följaktligen bara ett medel — att producera så mycket barn som möjligt. Jag och min bror bär oss härutinnan sämst åt. Men ni, som är gifta, särskilt ni, Stepan Arkadjevitj, handlar högst patriotiskt; hur många har ni? — vände han sig till värden med ett vänligt leende och räckte fram ett litet spetsglas.
Alla brast i skratt, och särskilt glatt stämde Stepan Arkadjevitj in i det.
— Ja, det är det bästa sättet! — sade han tuggande på en ostbit och hällde någon särskilt märklig brännvinssort i det framsträckta spetsglaset.
— Den här osten är inte dum. Skall det vara litet? — sade värden. — Har du åter tränat dig i gymnastik? — vände han sig till Levin och nöp med vänstra handen i hans överarmsmuskel. Levin log och spände armen, och under Stepan Arkadjevitjs fingrar höjde sig en stålspänstig buktning under rockens lätta ylle, vars form erinrade Stepan Arkadjevitj om en rund ostkula.
— Jo, det var en biceps det! Du är ju en Simson!
— Jag tror, man behöver stor styrka för att idka björnjakt, — sade Alexej Alexandrovitj, som hade de mest dimmiga begrepp om jakt, och bredde på ost så hårt, att den tunna brödskivans mjuka inkråm smulades sönder.
Levin log.
— Ingen som helst. Tvärtom, ett barn kan döda en björn, — sade han och gick åt sidan med en lätt bugning för damerna, som nu under värdinnans ledning trädde fram till smörgåsbordet.
— Och ni har skjutit en björn, har jag hört, — sade Kitty, som förgäves på sin gaffel sökte uppfånga en motspänstig, undanhalkande svamp, medan hon skakade på klänningärmens spetsar, mellan vilka hennes vita handled skymtade fram. — Finns det kanske björnar hos er? — tillade hon leende till hälften vändande sig om mot honom med sitt förtjusande lilla huvud.
Det kunde tyckas, att ingenting som helst ovanligt fanns i vad hon sade, men vilken i ord inte tolkbar betydelse låg det inte för honom i varje ljud, i varje rörelse av hennes läppar, ögon och händer, då hon sade detta! Däri låg både en bön om förlåtelse och tilltro till honom och smeksamhet öm, skygg smeksamhet och ett löfte och ett hopp, ett tecken på en kärlek, som han inte kunde tvivla på och som övergöt honom med lycka.
— Nej, vi for till Tverska guvernementet. På återvägen därifrån sammanträffade jag på tåget med er svåger eller rättare er svågers svåger, — sade han med ett leende. — Det var ett nöjsamt möte.
Och han berättade glatt och lustigt, hur han, som inte sovit under hela natten hade trängt sig in i Alexej Alexandrovitjs kupé.
— Konduktören ville, på grund av min klädsel köra mig därifrån. Men då började jag att uttrycka mig högtravande och... ni också, — sade han vänd till Karenin glömmande hans namn — ville till en början för bondpälsens skull låta köra ut mig, men så gav ni med er, varför jag är er mycket tacksam.
— Över huvud taget råder det stor osäkerhet i fråga om passagerarnas sätt att själva välja ut sina platser, — sade Alexej Alexandrovitj torkande fingerspetsarna med en servett.
— Jag märkte, att ni kände er tvehågsen i fråga om mig, — sade Levin med ett godmodigt leende, — och jag skyndade mig att inleda ett bildat samtal för att förta intrycket av min bondpäls.
Sergej Ivanovitj, som fortsatte ett påbörjat samtal med värdinnan och med ena örat lyssnade till vad halvbrodern sade, sneglade bort till honom. »Vad kan det vara med honom i dag? Han är ju riktigt segerstolt i tonen», tänkte han. Han hade inte reda på, att Levin kände sig som om han fått vingar. Levin visste, att Kitty lyssnade till hans ord och fann behag i att höra på. Och det var endast detta som intresserade honom. inte bara i detta rum, utan i hela världen fanns det nu i hans föreställning verklig tillvaro endast för honom, som nu inför sig själv fått ofantlig vikt och betydelse, och för henne. Han kände sig stå på en höjd, där hjärnan greps av svindel, och därborta, någonstans därnere, långt från honom befann sig dessa goda, präktiga Kareninar och Oblonskijer och hela världen.
Helt oförmärkt, utan att se på dem och alldeles som om det inte fanns några andra platser fria, fick Stepan Arkadjevitj Levin och Kitty att sätta sig ned bredvid varandra.
— Nå, du kan ju slå dig ner här, — sade han till Levin.
Middagen var lika utmärkt som det porslin, den serverades på, även i fråga om det senare var Stepan Arkadjevitj en stor förståsigpåare. Soppan — potage Marie-Louise — hade lyckats förträffligt, småpastejerna, som riktigt smälte i mun, var otadliga. Två betjänter och Matvej iförda vita halsdukar skötte sitt åliggande att servera mat och dryck omärkligt, stilla och flinkt. I materiellt avseende var middagen lyckad och den blev det inte mindre i intellektuellt. Bordskonversationen, som än var allmän, än upplöste sig i enskilda samtal, tystnade aldrig av och fram mot middagens slut blev den så livlig, att herrarna reste sig upp från bordet utan att avbryta sitt samtal, och till och med Alexej Alexandrovitj hade blivit upplivad.