Anna och Vronskij utbytte en god stund blickar med varandra beklagande sin följeslagares talträngdhet. Slutligen gick Vronskij, utan att invänta inbjudan därtill av värden, bort till en annan, mindre tavla.
— Ack, vilken pärla, så utmärkt! Rent underbar! — utbrast han.
»Vad kan han ha funnit ett sådant behag i?» tänkte Michajlov. Han hade rent av glömt bort denna, för tre år sedan målade tavla. Han hade förgätit alla lidanden och fröjder, som han genomlevat med denna tavla, då denna några månader i sträck dag och natt ensamt upptagit hans tanke, han hade glömt av den som han alltid brukade förgäta färdiga tavlor. Han tyckte inte ens om att se den och hade ställt fram den för tillfället, emedan han väntade besök av en engelsman, som uttryckt önskan att få köpa den.
— Den här? Det är en gammal studie, — sade han.
— Vad den är bra! — sade Golenistjev, som uppenbarligen även han gripits av tavlans tjuskraft.
Den föreställde två pojkar, som i skuggan av en videbuske metade fisk. Den äldre hade just kastat ut sin rev och drog flötet försiktigt ur videgrenarnas närhet med uppmärksamheten helt fäst på sitt företag. Den andre, den yngre, låg i gräset med det lockiga blonda huvudet stött i handen och såg med tankfulla blå ögon på vattnet. Vad tänkte han på?
Förtjusningen inför denna tavla väckte åter till liv hos Michajlov något av vad han fordom känt, men han hade en skygg motvilja för sin känsla inför vad som varit och han sökte därför, fast berömmet gladde honom, att leda besökarnas uppmärksamhet på en tredje tavla.
Men Vronskij frågade, om tavlan var till salu. För den av besöket ur jämvikten komne Michajlov var emellertid just nu tal om pengar något oangenämt.
— Den är ställd fram för att bli såld, — svarade han med ett mörkt och buttert uttryck i ansiktet.
Då de besökande givit sig av, satte Michajlov sig ned framför tavlan med Pilatus och Kristus och gick i sin erinring igenom allt som blivit sagt eller med underförstådd antydning osagt av tavlans sista åskådare. Och egendomligt nog, det som för honom synts av sådan vikt, då de var närvarande och han i tankarna hade ställt sig på deras ståndpunkt, det hade nu förlorat all betydelse för honom. Han såg åter på sin tavla med sin konstnärsblicks hela vidd och han kom på nytt in i den övertygelse om sin tavlas värde, varförutan han inte kunde se bort från alla andra intressen och helt gå upp i sitt arbete.
Det ena benet på Kristus stod ändå inte precis som det skulle i perspektivet. Han grep sin palett och började arbeta. Medan han höll på med ändringen av benet, betraktade han ständigt Johannesgestalten i bakgrunden, som besökarna inte fäst sig vid, men som han visste vara höjden av fulländning. Då han blivit färdig med Kristusgestaltens ben, ville han gripa sig an med Johannes’ bild, men kände sig vara i alltför upprörd sinnesstämning för att göra det. Han var i lika hög grad urståndsatt att arbeta om han var kall och likgiltig eller om han var alltför känslig och mottaglig för alla intryck. Det fanns bara ett stadium mellan oberördhet och hänförelse, då det fanns möjlighet för arbete. Och för tillfället var han alltför upprörd. Han ville täcka över tavlan, men hejdade sig och blev stående med lakanet i handen saligt leende betraktande Johannes’ gestalt. Slutligen, liksom slet han sig därifrån med saknad, lät han lakanet glida ned över duken och begav sig trött till sinnes, men fylld av lyckokänsla hem till sin bostad.
Då Vronskij, Anna och Golenitsjev kommit hem, var de ovanligt upplivade och vid munter sinnesstämning. De talade om Michajlov och hans tavlor. Ordet »talang», varmed de förstod en medfödd, nästan rent fysisk begåvning, oberoende av förståndsutbildningen och hjärtelaget, och med vilket de ville benämna allt, som konstnären levat sig till, var ett ord, som ofta hördes i deras samtal, ty det var ett uttryck, som det var nödvändigt för dem att använda för att ha namn på det, varom de inte hade något begrepp men ändå ville tala. De sade, att man inte kunde frånkänna honom talang, men att hans talang inte kunnat helt utveckla sig på grund av hans bristande bildning — ryska målares vanliga olycksöde. Men tavlan med gossarna hade alldeles särskilt fäst sig i deras minne, och gång på gång återvände de under samtalets lopp till den. »Vilken pärla! Hur okonstlat det lyckats för honom! Han förstår inte själv, hur bra den tavlan är! Ja, den får man inte låta gå från sig, den måste köpas», sade Vronskij.