Levin hade varit gift i snart tre månader. Han var lycklig, men det var dock alls inte så som han väntat. Vid varje steg hade han att möta besvikelse i fråga om vad han förr drömt sig men också hänförelse över sådant som han inte anat. Han var lycklig, men efter sitt inträde i det äktenskapliga livet blev han på många sätt varse, att detta alls inte var vad han tänkt sig. Han fick nu gång på gång känna på detsamma som en man, vilken beundrat en farkosts jämna, lätta färd över vattnet, har att erfara, då han själv satt sig i båten. Han fick känna på, att det inte bara var fråga om att sitta i lugn, utan att det också gällde att med ständigt bibehållande av uppmärksamheten tänka på den kurs, som skulle hållas, att besinna, att man hade vattendjupet under sig och att man hade skyldighet att ro, och att det därvid gjorde ont i de ovana händerna. Att se på var nog lätt, men att själv göra det var svårt, om det också var förenat med glädje.
Då han var ogift och iakttog andra i deras äktenskapliga liv, de futtiga bekymren, tvisterna, svartsjukan, hade han bara föraktfullt lett i sin själ. I hans blivande äktenskapliga liv kunde det enligt hans tro inte komma att finnas något dylikt, till och med de yttre formerna för detta liv måste, så tycktes det honom, komma att bli helt olika andras levnadssätt. Och så med ens visade det sig att tvärtemot all förmodan hans liv tillsammans med hans egen hustru alls inte blev något från andras särartat utan helt och hållet kom att bestå av dessa obetydliga bagateller, som han förr så föraktat, men som nu mot hans vilja fick en oerhörd och obestridlig betydelse. Och Levin fick se, att det alls inte var så lätt att komma till rätta med alla dessa obetydligheter som det förr synts honom. Oaktat Levin varit övertygad om, att han haft full förståelse för vad ett äktenskap var, hade han, såsom fallet är med så gott som alla män, ofrivilligt tänkt sig livet inom äktenskapet bara som ett njutande av kärlekslyckan, för vilken ingenting fick stå hindrande i vägen och från vilken inga små bekymmer fick dra en bort. Enligt hans uppfattning skulle mannen ha sitt arbete att utföra och sedan andas ut från det i kärlekslyckan. Hustrun skulle bli älskad, ej ha annat att tänka på. Men likt andra män glömde han bort, att även hon hade att arbeta. Och han förundrade sig över hur hon, denna poetiska, hänförande Kitty redan de första veckorna, ja, dagarna av sitt äktenskap kunde gå upp i husliga bestyr och bekymra sig om dukar och möbler, om madrasser för besökande gäster, om kock och middag och brickor o. s. v. Som fästman hade han förundrats över den bestämdhet, varmed hon avböjde den påtänkta bröllopsresan till utlandet och i stället valde att bege sig med ens till landet, som om hon visste, vad som var av behovet påkallat, och utom på sin kärlek kunde tänka på annat vid sidan av den. Det hade då berört honom oangenämt och även nu kände han ibland förargelse över hennes bestyr och småbekymmer. Men han såg, att det var något, som inte kunde undvikas. Och då han höll av henne, måste även han ta intresserad del i bekymren, fast han inte begrep sig på dem och gjorde narr av dem. Han gjorde sig lustig över det sätt, på vilket hon ställde upp de nya möbler, som kommit från Moskva, log åt den nya metod, hon hade för att städa sitt och hans rum, såg förvånad på, hur hon hängde upp gardiner, hur hon bestämde om val av gästrum — man väntade Dolly dit —, hur hon ordnade med jungfrukammare åt sin nya tjänsteflicka, hur hon sade till om middagslagningen hos den gamle kocken, hur hon kom i tvist med Agafja Michajlovna, som hon inte ville låta vara den bestämmande i matförrådsfrågan. Han såg, att den gamle kocken log och med välbehag såg på henne, medan han åhörde hennes oförstående och outförbara tillsägelser, han såg, hur Agafja Michajlovna milt och betänksamt skakade på huvudet åt den unga fruns anordningar i skafferiet, han såg, att Kitty var särskilt intagande och älsklig, då hon halvt leende, halvt gråtfärdig kom till honom och talade om, att Masja, tjänsteflickan från Moskva, var van vid att betrakta henne som en fröken och att hon därför inte blev åtlydd av henne. Detta syntes honom älskligt och rart, men konstigt, och han undrade, om det inte vore bättre utan dessa älskliga egenheter.
Han hade inte reda på vilken känsla av förändring hon erfor, då hon nu kunde beställa vad hon ville, köpa högar av konfekt, ge ut hur mycket pengar det behagade henne och säga till om just den efterrätt, hon längtade efter, då hon däremot i sitt hem hade kunnat få sådan lust efter en viss maträtt, som till exempel kål med kvass, eller något gott, konfekt eller dylikt, och det varit omöjligt att få någondera saken.
Hon gick nu i glada fantasier väntande på Dolly och barnen, som skulle komma, och gladde sig särskilt åt, att hon nu skulle kunna beställa vars och ens älsklingstårtor, och att nog Dolly skulle komma att uppskatta de nya anordningar, hennes syster gjort. Hon visste inte själv varför, men alla hushållsbestyr utövade en sådan oemotståndlig dragning på henne. Hon var som en fågel, som instinktivt kände vårens annalkande och anade, att det skulle bli även dagar med regnrusk, och nu så gott den förstod ville reda ett näste för sig och maken, lära sig hur man skulle bygga ett sådant.
Denna på småsaker riktade beskäftighet hos Kitty, som var så helt motsatt Levins ideal om smekmånadslycka, vållade honom en av hans besvikelser, men det älskliga och rara i denna beskäftighet, vars innebörd han inte förstod, var en av hans angenäma överraskningar.
En annan anledning både till besvikelse och tjusning låg i de tvister, de råkade in i. Levin hade aldrig kunnat föreställa sig, att tillståndet mellan honom och hans hustru kunde vara annat än präglat av ömhet, aktningsfullhet och kärlek, och så, redan någon av de första dagarna, hade de blivit osams, så att hon hade sagt honom, att han inte höll av henne utan bara tänkte på sig själv, och hon hade brustit i gråt och fäktat med armarna.
Deras första gräl hade uppstått därigenom att Levin ridit ut för att se på ett nytt annex till egendomen och blivit borta en halvtimme längre än ämnat på grund av att han, då han velat ta en genväg hem, förirrat sig. Han red hemåt tänkande bara på henne, på hennes kärlek, på sin lycka, och ju närmare han kom hemmet, desto starkare brann hans ömhetskänsla. Han skyndade in i rummen med en känsla, som nästan var starkare än den, då han kom till hennes hem för att framföra sitt frieri. Och plötsligt möttes han av henne med något mörkt i ansiktsuttrycket, som han aldrig förr iakttagit hos henne. Han ville ge henne en kyss, hon stötte honom tillbaka.
— Vad är det med dig?
— Ja, du kan vara glad... — började hon försmädligt med konstlat lugn i tonen.
Men så fort hon öppnade munnen, störtade en ström av förebråelser från henne, hon måste ge uttryck åt en meningslös svartsjuka, åt allt som plågat henne under den tid av bortåt en timme, hon tillbragt orörligt sittande vid fönstret. Nu först begrep han för första gången tydligt, vad han inte hade förstått, då han efter vigseln förde henne ut ur kyrkan. Han fattade, att hon inte bara stod honom nära, utan att det var så, att han själv inte hade vetskap om, var hennes varelse slutade och hans tog vid. Han förstod det på den plågsamma känsla av klyvning, han kände denna stund. Han blev i första ögonblicket uppbragt, men kände i samma sekund, att han inte kunde bli ond på henne, att hon var ett med honom. Han kände i första stunden en känsla likt förnimmelsen hos en person, som bakifrån fått en plötslig stöt och uppbragt och hämndlysten vänt sig om för att komma över den skyldige och så blivit varse, att han själv ofrivilligt varit orsak till stöten, att det inte fanns någon att vara ond på och att man bara hade att söka fördra smärtan och låta den gå över.
Aldrig senare hade han med sådan styrka känt detta, men denna första gång dröjde det innan han återfick sin fattning. En naturlig känsla fordrade av honom, att han skulle förklara för henne sin oskuld, visa henne, att det var hon, som nu hade orätt. Men att visa upp, att hon hade skulden, var liktydigt med att ännu mer väcka hennes förbittring och öka den misshällighet, som orsakat hela bedrövelsen. En vanemässig känsla uppfordrade honom att flytta skulden från sig till henne, men en annan, starkare känsla manade honom att så fort som möjligt släta över misshälligheten och inte låta den vidga sig. Att ta en sådan orättvis beskyllning på sig var smärtsamt, men att genom att rentvå sig göra henne ont, var ännu värre. Han var som en insomnad, som i halvslummer plågad av något ont vill rycka loss, kasta från sig det som smärtar och som, så fort han återfår sansen, kommer underfund med — att det som värkte var han själv. Man hade bara att hjälpa det ömma stället att tåla lidandet, och han försökte göra så.
De försonades. Inseende sitt fel, men inte erkännande det, blev hon ömmare mot honom, och de kände en ny stegrad kärlekslycka. Men detta hindrade inte, att det kom nya sammanstötningar, ofta framkallade av de mest oväntade och obetydliga anledningar. Dessa sammanstötningar berodde ofta även därpå, att den ena ännu inte visste, vad den andra lade vikt vid, och att de båda under första tiden av sitt äktenskap var i ett lättretligt lynne. Då den ena var i sitt goda och den andra i sitt dåliga humör, kunde fred uppehållas, men då bägge två råkade vara vid dåligt lynne, uppstod det konflikter av de obegripligaste, obetydligaste anledningar, så att de efteråt inte kunde erinra sig, vad de kommit i tvist om. Visserligen var det så, att då de båda två var vid gott lynne deras livsglädje kändes fördubblad, men första tiden av deras äktenskap var i alla fall en svår tid för båda.
Under hela denna första period av deras samvaro hade de en särskilt stark förnimmelse av tvång, det var liksom de kände, hur en kedja, som band dem vid varandra, än drogs åt det ena, än åt andra hållet. I stort sett var smekmånaden, av vilken Levin förlitande sig på traditionen hade väntat sig så mycket, alls inte någon tid av oblandad njutning, utan kom senare att i bådas minne framstå som den svåraste och mest förnedrande tiden i deras liv. Under sitt följande liv bemödade sig sedermera båda i lika hög grad om att söka utplåna ur minnet allt det otympliga och fadda i samvaron under en period, då de sällan varit vid normalt lynne och fullt sig själva.
Först under tredje månaden av deras äktenskap, sedan de kommit tillbaka till landet efter att några veckors tid ha vistats i Moskva, kom deras samliv in i lugnare banor.