De hade just återvänt från Moskva och gladde sig över att vara för sig själva. Han satt vid skrivbordet i sitt arbetsrum och skrev. På nytt klädd i den mörkvioletta klänning, hon burit under de första dagarna av deras äktenskap, en dräkt som var särskilt kär för hans minne, satt hon med ett broderie anglaise i soffan, samma gamla skinnsoffa, som stått både i hans fars och hans farfars arbetsrum. Han satt och tänkte och skrev, ständigt fylld av den glada känslan att ha henne bredvid sig. Han hade varken upphört med sina lantbruksexperiment eller med arbetet på boken, vari grundprinciperna för den nya lantbruksläran skulle framläggas. Men liksom dessa sysselsättningar och tankar en gång tyckts honom så små inför det stora mörker, som vilar över hela livet, syntes de honom nu lika små och obetydliga inför det liv överstrålat av lyckans solsken, han såg framför sig. Han fortsatte med dessa sysselsättningar, men kände nu, att det centrala av hans uppmärksamhetsförmåga blivit riktat på något annat och att han till följd av detta såg saken i ett nytt och klarare ljus. Förr hade han i sitt verk sett en räddning undan livets betryck, han hade känt, att hans liv, om denna verksamhet ej funnits, skulle ha varit alltför mörkt. Nu åter hade han ett behov av dessa sysselsättningar för att livet inte skulle te sig i ett alltför enahanda lyckoljus. Han hade åter tagit fram sina papper och läst igenom vad han skrivit och till sin glädje funnit, att saken var värd att tas upp till behandling. Många av hans gamla tankar syntes honom nu överflödiga eller för långt gående, och han fick syn på många luckor hos det han gjort, då han nu åter började ta itu med sitt verk.
Han höll nu på med att skriva ett nytt kapitel behandlande orsakerna till det ryska jordbrukets ofördelaktiga läge. Han sökte visa, att fattigdomen i Ryssland inte bara härrörde av en orätt fördelning av jordegendomen och av en felaktig ledning av det hela, utan att en bidragande orsak därtill var att söka i den på senare tid inom Ryssland på ett onormalt vis utvecklade yttre civilisationen, särskilt i kommunikationsväsendet med alla dess järnvägar, som fört med sig att livet koncentrerats i städerna, att lyxen tilltagit och tack vare detta fabriksindustrin utvecklat sig på jordbrukets bekostnad, att kreditsystemet börjat florera och i dess sällskap börsspekulationen. Det syntes honom, att vid en normal utveckling av välståndet i en stat alla dessa företeelser först borde framträda, när man nedlagt en betydande möda på jordbruket, då det kommit in under regelmässiga eller i varje fall bestämda villkor. Han ansåg, att ett lands välstånd på olika områden borde växa i jämn takt, framför allt så, att inte de andra grenarna av folkhushållningen hann före jordbruket. Han höll före, att mot en viss utveckling av jordbruket borde svara en viss utveckling av kommunikationerna och att med hänsyn till det onormala utnyttjande av jorden, som sker i Ryssland, var järnvägarna, som uppstått inte genom ett ekonomiskt behov utan av politisk hänsyn, tillkomna alldeles för tidigt, och i stället för att hjälpa jordbruket, vilket man kunde vänta av dem, hämmade de det genom att alltför långt före en förbättring av detta framkalla utveckling av industri och kreditväsen. På samma sätt som ett ensidigt och förtidigt utvecklande av ett enda organ hos den animala kroppen hindrar dennas allmänutveckling hade kreditsystemet, kommunikationerna, det tilltagande fabriksväsendet, nödvändiga betingelser, som överensstämde med tidens krav i Västeuropa, bara varit till skada för allmänutvecklingen av det ekonomiska välståndet i Ryssland och skjutit åt sidan den huvudfråga, som borde stå främst på dagordningen, ordnandet av jordbruksförhållandena.
Medan han var sysselsatt med sitt skrivarbete, satt hon och tänkte på hur onaturligt uppmärksamt hennes man betett sig mot en ung furst Tjarskij, som dagen före deras avresa från Moskva väl taktlös flirtat med henne. »Han är ju svartsjuk», — tänkte hon. — »Herre Gud, vad han är rar och enfaldig. Han är svartsjuk för min skull! Han skulle bara veta, att jag inte bryr mig om någon annan mer än jag tycker om vår kock Pjotr», — tänkte hon betraktande hans nacke och rödbruna hals med en för henne ännu sällsam känsla av äganderätt. — »Fast det är synd att dra honom från arbetet, han hinner för resten nog ändå vad han skall, måste jag se hans ansikte. Jag undrar om han känner, att jag ser på honom? Jag vill, att han vänder sig om... Jag vill det, nå, låt se!» och hon spärrade ännu mer upp ögonen för att förstärka blickens verkan.
— Ja, detta drar till sig alla safter och den glans det ger är falsk, — mumlade han och hörde upp med att skriva kännande, att hon såg på honom, och vände sig leende om.
— Vad är det? — frågade han och reste sig med leendet kvar på läpparna.
»Se, han vände sig om», tänkte hon.
— Det är ingenting, jag ville bara, att du skulle vända dig om, — sade hon och betraktade honom, hon ville gissa sig till, om han blivit förargad eller inte över att hon avbrutit honom mitt i arbetet.
— Ja, så bra vi två har det! Åtminstone jag, — sade han och gick bort till henne med blicken tindrande av lycka.
— Jag har det så bra! Jag har ingen lust att fara någonstans, minst av allt till Moskva.
— Nå, vad tänkte du på?
— Jag? jag tänkte... Nej, nej, fortsätt med att skriva, låt mig inte störa, — sade hon och knep hop munnen, — jag måste klippa ut de här hålen, ser du...
Hon tog en sax och började klippa.
— Nej, säg vad det var! — sade han och satte sig ned bredvid henne och följde med blicken den lilla saxens cirkelrörelser.
— Ack, vad jag tänkte på? Jag tänkte på Moskva och på din nacke.
— Varför har det just givits mig en sådan lycka? Det är så onaturligt. Jag har det alltför bra, — sade han och kysste hennes hand.
— Jag kände en alldeles motsatt känsla, ju bättre det är, desto naturligare tyckes det mig.
— Här har en lock fallit ner, — sade han och vred aktsamt på hennes huvud. — Se, just här. Nej, nej, vi skall väl arbeta.
Men arbetet kom inte mer i gång, och de sprang ifrån varandra som två skuldmedvetna, då Kuzma kom och anmälde, att kvällsteet var serverat.
— Nå, har det kommit någon från stan? — frågade Levin Kuzma.
— Alldeles nyss, man håller på att packa opp.
— Kom strax, — sade hon till honom lämnande arbetsrummet, — annars börjar jag läsa breven innan du kommer. Sen skall vi spela à quatre mains.
Då han blivit lämnad ensam och lagt undan sina skrivhäften i en ny portfölj, hon köpt honom, tvättade han sig om händerna i en ny lavoar med en hop nya eleganta tillbehör, som kommit i huset samtidigt med henne. Levin log åt sina tankar och skakade sedan ogillande på huvudet åt vad han tänkt på, en känsla påminnande om ånger plågade honom. Det var något, som han skämdes över, något bortklemat i hans nuvarande liv, något av lazzaronlättja, tyckte han. »Det är inte rätt att leva så, — tänkte han. — Snart har det gått tre månader, och jag får nästan ingenting gjort. I dag var det så gott som första gången jag på allvar grep mig an med arbetet, och hur gick det? Så fort jag kommit i gång, slutade jag med det. Till och med mina dagliga sysslor har jag nästan skjutit åt sidan. Lantbruket kommer jag mig knappast för att se till. Än tycker jag, det är synd att lämna henne ensam, än märker jag, att hon har tråkigt. Och jag som tänkte, att innan man var gift hade man inget egentligt liv att räkna med och att först med äktenskapet skulle det verkliga livet börja. Och nu har snart tre månader gått, och aldrig har jag så tomt och gagnlöst tillbragt min tid. Nej, det här går inte, jag får hugga i. Naturligtvis är felet inte hennes. Jag har ingenting att förebrå henne. Jag själv hade bort vara fastare, dra gränserna för min manliga självständighet. Annars kan jag komma att vänja mig till att fortsätta med det här och lära henne att bli likadan... Naturligtvis, hon har ingen skuld», sade han för sig själv.
Men det är svårt för en missbelåten att inte förebrå någon annan och särskilt den, som står honom närmast, för det som vållar hans missnöje. Även Levin fick en svag tanke åt det hållet, att om inte han själv kunde beskyllas för något — det kunde ju inte finnas någon skuld hos henne —, så var dock hennes uppfostran skuld till åtskilligt, den hade varit för ytlig och lättfärdig (»den där åsnan Tjarskij, hon hade nog velat avspisa honom, men inte vetat, hur hon skulle bete sig»). »Ja, utom intresse för hemmet — sådant finns hos henne — och toalettomsorgerna och broderie anglaise har hon inga allvarliga intressen. Varken intresse för vår verksamhet, för lantbruksgöromålen, för bönderna, eller för musik, där hon ändå är rätt hemma, eller för läsning. Hon gör ingenting alls och känner sig helt belåten.» Levin klandrade detta och förstod inte, att hon beredde sig för en verksamhetsperiod, som nu förestod, då hon skulle vara både sin mans maka och husmor, skulle gå havande med hans barn, amma upp dem och fostra dem. Han förstod inte, att hon instinktivt kände detta, och förberedande sig för denna svåra möda inte kunde förebrå sig de minuter av sorglöshet och kärlekslycka, som hon nu njöt, likt en fågel, som glatt reder till sitt näste.