Då Levin kom upp i övre våningen satt hans fru bredvid den nya silversamovaren och deras nya teservis och var upptagen av att läsa ett brev från Dolly, med vilken hon stod i jämn och oavbruten brevväxling. Den gamla Agafja Michajlovna hade hon låtit slå sig ned vid lilla bordet med en islagen tekopp framför sig.
— Se, frun hon bad mig sitta ner, hon ville jag skulle göra henne sällskap, — sade Agafja Michajlovna och såg med ett vänligt leende bort mot Kitty.
Av dessa Agafja Michajlovnas ord kunde Levin förstå, att en misshällighet, som sedan någon tid tillbaka skilt Agafja Michajlovna och Kitty åt, blivit undanröjd. Han märkte, att oaktat all bitterhet, som den nya husmodern påfört Agafja Michajlovna genom att beröva henne högsta ledningen av det hon förut allsmäktigt haft hand om, hade Kitty dock vunnit henne för sig och fått henne att tycka om sig.
— Jag har råkat titta i det här brevet till dig, — sade Kitty och räckte honom en illa stavad skrivelse. — Det är visst från den där kvinnan, som skött om din bror... — sade hon. — Jag har inte läst igenom det. Och det här brevet är från Dolly och de mina. Kan du tänka dig, Dolly har varit hos Sarmatskijs på barnbal med Grisja och Tanja. Tanja var kostymerad som markisinna.
Men Levin hörde inte på vad hon sade. Häftigt rodnande grep han tag i brevet från Marja Nikolajevna, kvinnan som varit hans brors älskarinna, och började läsa. Det var nu det andra brevet, han fått från Marja Nikolajevna. I det första hade hon meddelat, att hans bror utan någon skuld från hennes sida hade kört bort henne och med rörande naivitet hade hon tillfogat, att fast hon åter befann sig i nöd, bad hon inte om något, hade ingen önskan för egen del att komma med, utan var allenast förtvivlad över tanken, att Nikolaj Dmitrijevitj skulle utan hennes tillsyn gå under till följd av sin svaga hälsa, och hon bad hans bror ta reda på, hur han hade det. Nu var det annat hon hade att meddela. Hon hade återfunnit Nikolaj Dmitrijev, på nytt förenat sig med honom i Moskva och sedan följt med honom till en landsortsstad, där han erhållit en anställning. Men där hade han blivit osams med sin chef och begivit sig åter till Moskva. Under vägen hade han sjuknat in så svårt, att han knappast mer skulle kunna stiga upp igen, — skrev hon. »Han erinrar sig ständigt Er och pengarna har tagit slut.»
— Läs det här, Dolly skriver om dig, — började Kitty leende, men tvärtystnade märkande det förändrade ansiktsuttrycket hos sin man. — Vad är det med dig? Vad står på?
— Hon skriver, att bror Nikolaj ligger döende. Jag får resa till honom.
Kittys ansikte blev med ens ett annat. Tankarna på Dolly, på Tanja som markisinna, allt försvann.
— När far du? — sade hon.
— I morgon.
— Och får jag resa med, det går väl? — frågade hon.
— Kitty! Vad tänker du? — grep han in med en förebrående klang i rösten.
— Varför inte? — utbrast hon med förtrytelse över att han motsträvigt och ogärna upptog hennes förslag. — Varför skulle jag inte resa med. Jag skall inte vara dig till något hinder. Jag...
— Jag far, därför att min bror är döende, — sade Levin. — Varför skulle du...
— Varför? Jo, av samma anledning som du.
»Och i en så svår stund för mig tänker hon bara på att hon skulle komma att ha tråkigt ensam», tänkte Levin. Denna hennes förevändning, då det var fråga om en så viktig angelägenhet, förtörnade honom.
— Det är omöjligt, — sade han strängt.
Agafja Michajlovna, som märkte, att det höll på att uppstå en tvist mellan dem, ställde tyst ifrån sig sin tekopp och lämnade rummet. Kitty märkte det inte ens. Den ton, varmed hennes man uttalat de sista orden, hade förolämpat henne, desto mer som han inte syntes sätta tro till vad hon sade.
— Jag säger, att om du far, så följer jag också med, det måste jag ovillkorligen, — utbrast hon häftigt med vrede i stämman. — Varför skulle det vara omöjligt? Hur kan du säga, att det är omöjligt?
— Därför att jag kommer att resa Gud vet på vad för slags vägar, ta in på värdshus, som jag inte känner till... Du kommer att vara mig till hinders, — sade Levin och sökte med all makt att förhålla sig kallblodig.
— Visst inte. Jag har inga behov. Där du kan vara, kan också jag...
— Nå, om inte annat, så är det omöjligt, därför att den där kvinnan, som du inte kan sammanföras med, finns hos honom.
— Jag vet ingenting om vem och vad som finns där och jag vill inte veta det. Jag vet bara, att min mans bror ligger döende, att min man far till honom och att jag följer med honom för att...
— Kitty! Bliv inte ond. Men tänk dig, det gäller här något så allvarstungt för mig, att det gör mig ont att tänka på, att du med denna sak sammankopplar en svaghetskänsla, önskan att slippa stanna ensam hemma. Nå, blir det tråkigt för dig, kan du ju fara till Moskva.
— Du tillskriver mig då alltid lumpna och dåliga tankar, — utbrast hon med tårar i ögonen av vrede och kränkt självkänsla. — Det är visst inte någon svaghet av mig, visst inte... Jag känner det bara som min plikt att vara hos min man, då han har en sorg, men du vill med flit göra mig ont, vill med flit inte förstå...
— Nej, det är förfärligt. Att vara som en slav! — skrek Levin och reste sig upp, ur stånd att längre lägga band på sin förtrytelse. Men i samma sekund fick han en känsla av att han tillfogat sig själv ett slag.
— Varför har du då gift dig? Du hade kunnat ha din frihet. Varför är du gift, om du ångrar dig? — utbrast hon och rusade upp och försvann in i förmaket.
Då han kom in dit efter henne, stod hon där snyftande med tårar i ögonen.
Han började tala till henne, sökte finna sådana ord, som åtminstone kunde verka lugnande på henne, om de inte förmådde återföra henne till sansad sinnesstämning. Men hon hörde inte på honom och ville inte gå med på något förslag. Han böjde sig ned över henne och grep hennes motsträviga hand. Han kysste hennes hand, kysste henne på håret, kysste än en gång hennes hand — hon teg alltjämt. Men då han grep henne med bägge händer om ansiktet och sade »Kitty!» — vaknade hon åter till besinning, grät en stund, och de försonades med varandra.
Man beslöt att morgonen därpå avresa tillsammans. Levin sade sin hustru, att han nu var övertygad om att hon reste med bara för att kunna vara till nytta och gick med på att det inte var något anstötligt i att Marja Nikolajevna var hos hans bror. I själ och hjärta var han emellertid vid avfärden missnöjd med både Kitty och sig själv. Han tyckte illa om, att hon inte kunnat förmå sig att lämna honom ensam, när så behövdes — och det var sällsamt för honom att tänka på att han, som nyligen inte vågat tro på möjligheten av lyckan att hon skulle älska honom, nu kände sig olycklig för att hon älskade honom för mycket. Med sig själv var han missnöjd för att han brustit i karaktärsfasthet. Ännu mindre var han övertygad om, att hon inte behövde ta hänsyn till den kvinna, som sammanbodde med brodern, och med fasa tänkte han på de förvecklingar, som kunde uppstå. bara den omständigheten, att hans hustru, hans Kitty, skulle komma att befinna sig i ett och samma rum med en fallen kvinna, kom honom att skälva av fasa och avsky.