Levin kunde inte med bibehållet lugn se på brodern, han kunde inte vara naturlig och verka oberörd i hans närvaro. Då han kom in till den sjuke, lade sig mot hans vilja något över hans blick, som hämmade hans iakttagelseförmåga, och han kunde inte se och hålla i sär de närmare enskildheterna i broderns tillstånd. Han förnam den förfärliga lukten, såg smutsen och oordentligheten, förstod hans plåga, hörde hans stönanden, och en inre röst sade honom, att man inte kunde finna någon hjälp mot det. Han kunde ej få sig till att bilda sig en ingående uppfattning av den sjukes belägenhet, tänka på hur där under täcket denna kropp låg, vilket läge dess utmärglade ben och böjda rygg hade, fundera över om det inte var möjligt att på något vis få dem i en bättre ställning, om det inte fanns någon möjlighet att göra så, att den sjuke hade det åtminstone något bättre och inte fullt så illa. Det gled en isande köld längs ryggraden på honom, då han började tänka på alla närmare detaljer. Han var fast övertygad om, att ingenting fanns att göra varken för livets förlängande eller lindring av plågorna. Men detta hans medvetande om att all hjälp var omöjlig anade den sjuke sig till och oroades därav. Och det gjorde, att Levin kände sin belägenhet ännu svårare. Att vistas i den sjukes rum var för honom en plåga, att inte vara där bragte honom en ännu värre. Och han gick ständigt ut under förebärande av olika förevändningar och kom så åter in, urstånd att kunna vara lämnad ensam med sig själv.
Men Kitty tänkte, kände och handlade alls inte som han. Då hon såg den sjuke, greps hon av medlidande med honom. Och i hennes kvinnliga själ framkallade medlidandet alls inte den känsla av fasa och äckel, som det väckte till liv hos hennes man, utan det manade henne till verksamhet, till att möda sig om att ta reda på hans tillstånd i dess enskildheter och söka komma med hjälp. Och liksom hon inte hyste det ringaste tvivel om att det var hennes plikt att hjälpa honom, kände hon inte heller något som helst tvivel på att hjälp var möjlig, och gick med ens till utförandet av sitt verk. Detaljer, vid tanken på vilka hennes man försattes i fasa, fångade med ens hennes uppmärksamhet. Hon sände bud efter läkare, skickade till apoteket efter medikamenter och fick Marja Nikolajevna och en tjänsteflicka, som följt med från Pokrovskoje, att sopa i rummet, dammtorka och skura. Och själv tvättade hon och gjorde rent och skaffade nya lakan under täcket. Man flyttade ut och in föremål i rummet efter hennes tillsägelser. Själv begav hon sig ofta till sitt rum och förde med sig lakan, örngott, handdukar och skjortor utan att bekymra sig om de herrar och damer, hon mötte på vägen.
Betjänten, som hade att i den stora matsalen servera ingenjörer och järnvägstjänstemän deras middag, fick åtskilliga gånger lov att med förargad uppsyn komma fram till henne vid hennes tillrop och han kunde inte låta bli att uppfylla hennes tillsägelser, ty hon gjorde dem med en sådan älskvärd envishet, att man inte kunde lämna henne i sticket. Levin gillade inte allt detta tillfullo, han kunde inte tro på, att det kunde vara till någon nytta för den sjuke. Mest av allt var han rädd för att hans sjuke bror skulle bli uppretad. Men den sjuke blev inte ond, han ställde sig efter vad det tycktes likgiltig för vad som åtgjordes, och syntes liksom skamsen över att visa sig intresserad för vad hon företog sig med honom. Återkommen från doktorn, dit han blivit skickad av Kitty, överraskade Levin, då han öppnade dörren till broderns rum, den sjuke i det ögonblick, då hans skjorta byttes om. Det långa vita skelettlika ryggpartiet med de stora, kraftigt framträdande skulderbladen, de utskjutande revbenen och ryggkotorna var blottat, och Marja Nikolajevna och en betjänt hade krångel med ena skjortärmen, dit de inte förmådde sticka in den långa, dinglande armen. Kitty, som skyndat att stänga dörren efter Levin, såg inte åt det hållet, men den sjuke stönade till, och hon skyndade fram till honom.
— Det går lättare så, — sade hon.
— Kom inte hit, — framstötte den sjuke i retad ton. — Låt mig själv...
— Vad säger ni? — frågade Marja Nikolajevna.
Men Kitty hade hört det och förstod, att han tyckte det vara olämpligt och obehagligt att bli avklädd i hennes närvaro.
— Jag ser inte, jag ser inte! — sade hon och hjälpte till med att få armen in i skjortärmen. — Marja Nikolajevna, gå på andra sidan och hjälp oss, — tillade hon.
— Var snäll gå och hämta den där glasflaskan i min lilla handväska, — vände hon sig till sin man, — du vet, den som sitter i sidofickan, skaffa hit den är du snäll, under tiden hinner vi städa färdigt här.
Då Levin kom tillbaka med flaskan, fann han den sjuke redan nedbäddad och allt omkring honom förändrat. Den kvava lukten hade givit vika för en doft av en vätska, ättika med tillsats av parfym, som Kitty blåste ut ur ett litet rör energiskt spännande ut de röda kinderna och skjutande ut läpparna. Damm syntes inte längre till, och under sängen hade det kommit en matta. På bordet stod medikamentflaskorna ordentligt uppradade vid sidan av en vattenkaraffin, där låg dessutom en del linne, som behövde vara tillreds för den sjuke, samt Kittys handarbete, hennes »broderie anglaise». Intill sängen stod på nattduksbordet ett vattenglas och ett ljus och därbredvid låg några pulverkapslar. Den sjuke, som blivit kammad och tvättad, låg nedbäddad mellan rena lakan med huvudet vilande mot höga kuddar. Han hade fått på sig en ren skjorta, ur vars vita krage hans onaturligt tunna hals stack upp, och han såg oavvänt på Kitty med ett nytt, hoppfullt uttryck i blicken.
Den doktor, som Levin fört med sig efter att ha sammanträffat med honom i en klubblokal, var inte den som förut haft Nikolaj under behandling och med vilken denne var missnöjd. Denne nye doktor tog upp sitt stetoskop och lyssnade på den sjuke, skakade på huvudet, skrev ut ett recept och förklarade sedan synnerligen ingående, hur läkemedlet skulle intagas och vilken diet, som borde följas. Han rekommenderade råa eller ytterst löskokta ägg och seltersvatten blandat med mjölk uppvärmd till en viss temperatur. Då doktorn lämnat dem, yttrade den sjuke något till sin bror, men Levin uppfattade bara de sista orden »din Kat’ja» och på den blick hans bror riktade på Kitty förstod han, att denne velat berömma henne. Brodern bad Kat’ja komma fram till sig, så kallade han sin svägerska.
— Jag befinner mig redan betydligt bättre, — sade han. — Se, hade jag haft er hos mig, hade jag för länge sedan blivit frisk. Vad det är bra! — Han grep hennes hand och drog den till sina läppar, men liksom rädd för att hon skulle finna det oangenämt, uppgav han sin avsikt, lät den sjunka och smekte den blott. Kitty grep hans hand mellan sina båda och tryckte den varmt.
— Lägg mig nu på vänstra sidan, och gå sen till sängs, — sade han.
Ingen hörde vad han yttrade, endast Kitty begrep, vad han menade. Hon förstod det, därför att hon oavlåtligt höll tankarna riktade på vad han kunde behöva.
— Han vill ligga på andra sidan, — sade hon till sin man, — han sover alltid på den. Lägg honom som han vill, det är otrevligt att behöva kalla på tjänstefolket. Jag kan inte. Och väl inte ni heller? — vände hon sig till Marja Nikolajevna.
— Jag är rädd för att det inte går, om jag försöker, — svarade hon.
Hur hemskt det än var för Levin att ta i sina armar denna förfärliga kropp, att gripa tag i de ställen av den, som legat dolda under täcket och som han inte velat tänka på, antog han under sin hustrus inflytande en beslutsam min välkänd för henne, sträckte ut armarna och fattade tag i brodern. Trots sin styrka måste han förvåna sig över den underliga tyngd, som fanns i dessa utmärglade lemmar. Medan Levin lade brodern på andra sidan kännande sin hals omklamrad av dennes väldiga, magra hand, passade Kitty på att snabbt och ljudlöst vända kudden om, platta till den med ett slag av handen och lägga det gleshåriga, svettiga huvudet tillrätta på den.
Den sjuke höll Levins hand i sin. Levin kände, att brodern ville göra något med hans hand, att han drog i den. Gripen av maktlöshet gav Levin efter. Brodern drog handen till sin mun och kysste den. Levin kände sig skakas av en snyftning och gick ut ur rummet utan att säga något.