»Han har förborgat det för de vise, men yppat det för barn och dårar», sade Levin för sig själv med tanke på sin hustru, då han denna kväll satt och talade med henne.
Levin hade inte kommit att tänka på detta evangeliska bibelspråk, därför att han ansåg sig själv vara att räkna till de vise. Han ansåg sig inte äga någon visdom, men han kunde inte vara okunnig om att han hade större förstånd än sin hustru och Agafja Michajlovna, och han visste med sig, att då han tänkte på döden, tänkte han med själens alla krafter. Han visste också, att många manliga förstånd, vilkas tankar han i böcker tagit del av, hade grubblat på detta och inte vetat hundradelen av det, som hans hustru och Agafja Michajlovna visste. Hur olika än dessa två kvinnor voro, Agafja Michajlovna och Kat’ja, som Nikolaj kallade Kitty och Levin nu tyckte om att nämna henne, var de lika i detta. Bägge visste, vad livet var och vad döden betydde, fast de alls inte kunde besvara eller begripa de frågor, som framställde sig för Levin. Bägge kände intet tvivel inför innebörden av dessa företeelser och de hade fullständigt samma uppfattning härav, en uppfattning, som inte bara var deras utan delades av millioner människor. Beviset för att de klart visste, vad döden innebär, låg däri, att de utan en sekunds tvekan begrep, hur man hade att bete sig med döende, och inte kände fruktan för dem. Levin och andra kände uppenbarligen inte, vad döden var, fast de kunde säga mångt och mycket om den, ty de fruktade för döden och visste inte vad man skulle företa sig inför ett väntat dödsfall. Om Levin nu hade varit ensam med sin bror, hade han bara med fasa sett på honom och med ännu större fasa väntat på vad som skulle komma, han skulle inte ha kunnat företaga sig något annat.
Därtill kom, att han inte visste, vad han skulle säga, hur han skulle se omkring sig, hur han skulle gå. Att tala om något likgiltigt syntes honom vara att kränka stundens allvar, det gick inte an, att tala om döden, om mörkret — det kunde man inte heller. Tiga — fick man icke. »Ser jag på honom — tror han, att jag är sysselsatt med att iaktta honom, det måste jag ju befara. Ser jag inte — tror han, att jag tänker på något annat. Går jag på tå — gör jag honom missbelåten. Trampar jag på hela foten — känner jag som om jag gjorde något orätt.» Kitty tänkte tydligen alls inte på sig själv, hade inte tid att göra det. Hon tänkte på den sjuke, därför att hon hade en viss vetskap om vad som rörde honom, och allt fogade sig väl för henne. Hon berättade om sig själv, om sitt bröllop, hon log och visade sig ömhjärtad och smeksam, hon talade om fall, då lungsjuka blivit friska, hon fick allt att förlöpa på bästa sätt. Det var tydligt, att hon begrep sig på vad hon skulle göra. Ett bevis för att hennes liksom även Agafja Michajlovnas verksamhet inte leddes bara av en instinktiv, animal impuls var den omständigheten, att såväl Agafja Michajlovna som Kitty ställde fordran på annat än bara fysisk skötsel, lindrandet av smärtorna för den dödssjuke, de fordrade något som var av större vikt än fysisk omvårdnad, något som inte hade något som helst samband med de materiella betingelserna. Agafja Michajlovna hade en gång sagt om en döende gubbe: »Gud vare lovad, han har fått nattvarden och sista smörjelsen, Gud give, att var och en finge dö så.» På samma sätt förhöll sig Kat’ja. Redan första dagen hann hon trots allt bestyr med sängens bäddning, tillsyn av liggsår och annat att övertyga den sjuke om nödvändigheten att få motta nattvarden och sista smörjeisen.
Då de kommit tillbaka till sina båda rum för att gå till vila, blev Levin sittande med sänkt huvud utan att veta vad han skulle företa sig. Han hade bort tänka på, att de skulle äta kväll, att sängarna skulle bäddas, han hade bort tänka över vad de skulle syssla med, men han orkade inte ens tala med sin hustru, det bar honom emot. Kitty däremot var mer än vanligt fylld av verksamhetsiver. — Hon beställde in kvällsmat, packade själv upp deras saker, hjälpte själv till med att bädda sängarna och glömde inte att strö dit insektspulver. Hos henne fanns den vakenhet och snabba uppfattningsförmåga, som brukar visa sig hos män inför en drabbning, en kamp, i farliga och ödesbestämmande minuter, de minuter, då en man ger det för alltid avgörande beviset på sitt värde, då det framgår, att allt föregående inte varit förspilld möda, utan en förberedelse till dessa minuter.
Allt gick raskt undan för henne, och klockan var ännu inte tolv, när alla saker kommit upp på sin rätta plats och gjorde ett så snyggt och ordentligt intryck, att hotellbostaden började likna rummen i deras hem: sängarna stod bäddade, borstar, kammar och små speglar var framlagda och på borden hade lagts dukar.
Levin tyckte, att det nu var ett brott att äta, sova, ja ens tala, han kände, som om varje rörelse han företog var något anstötligt. Hon däremot sysslade med sina borstar och kammar och förstod att göra det på ett sätt, som inte störde stämningens allvar.
Emellertid kunde de inte förmå sig att äta något och det dröjde länge innan de gick till sängs och ännu längre innan de somnade.
— Jag är så glad, att jag kunde övertala honom att i morgon ta sakramenten, — sade hon, där hon satt iförd den lätta linnekoftan sysselsatt med att framför sin resespegel kamma sitt mjuka, doftande hår. — Jag har aldrig sett denna ceremoni, men mamma har berättat mig, att man därvid läser böner om den sjukes vederfående.
— Tror du då, att han kan bli frisk? — sade Levin och stirrade på en smal bena i hennes bakhuvud, som ständigt slöt sig så fort kammen dragits genom den.
— Jag har frågat doktorn. Han sade, att han inte kan leva mer än tre dagar. Men kan då läkare veta det? I varje fall är jag så glad, att jag lyckats övertala honom, — sade hon kisande på sin man under det framkammade håret. — Allt är möjligt, — tillade hon med det egendomliga, en smula knipsluga leende, som brukade komma i hennes ansikte, då hon talade om religiösa ting.
Efter det samtal de under förlovningstiden haft om religionen, hade varken han eller hon med ett ord kommit att vidröra detta område, men hon hade fortfarit att gå i kyrkan och hemma förrätta sina böner, städse med lugnt medvetande om att det var hennes plikt. Trots att han höll före raka motsatsen, var hon fast övertygad om, att han var en lika god kristen som hon, om inte bättre, och att allt som han yttrade i denna fråga bara var en sarkastisk lek med ord, sådan som ett manligt humör finner behag i, yttranden som var att jämställa med vad han hade att anmärka mot »broderie anglaise» — att hyggligt folk brukade stoppa igen hål, men att hon med flit gjorde sådana.
— Ja, den där kvinnan, Marja Nikolajevna, har inte haft förstånd att ordna med allt som det bort göras, — sade Levin. — Och... jag måste tillstå, att jag är mycket, mycket glad åt att du följde med. Du har ett sådant sinne för renhet, att... — Han grep hennes hand, men tryckte ingen kyss på den (han fann det inte tilltalande att kyssa den här inför dödens närhet), utan tryckte den bara och såg in i hennes tindrande ögon med ett uttryck av skuldmedvetenhet i sin blick.
— Du skulle ha haft det alltför svårt, om du kommit ensam, — sade hon och lyfte i detsamma högt upp sina armar, så att de kom att skymma undan hennes kinder, där en glädjerodnad flammat upp, virade flätorna samman i nacken och fäste hop dem med hårnålar. — Nej, — fortsatte hon, — hon har inte förstått sig på... Jag har lyckligtvis fått lära mig mycket i Soden.
— Fanns det så svårt sjuka där?
— Ja, värre.
— Det förfärliga för mig är, att jag inte kan låta bli att i minnet se honom framför mig sådan som han var i ungdomsåren... Du kan inte tänka dig, vilken präktig yngling han var, men jag förstod honom inte då.
— Ja, det tror jag. Jag känner, att vi skulle kunna ha varit så goda vänner med honom, — sade hon och förskräcktes så över vad hon sagt, såg på sin man och fick tårar i ögonen.
— Ja, vi skulle ha varit, — sade han sorgset. — Han hör till det slags människor, om vilka man säger, att de inte skapats för den här världen.
— Men vi har många svåra dagar än, låt oss gå till sängs, — sade Kitty med en blick på sitt lilla damur.