På bröllopsdagens förmiddag var Levin inte tillsammans med sin fästmö i överensstämmelse med vedertaget bruk. Hans blivande svärmoder och Darja Alexandrovna höll strängt på att gängse sedvanor i allt skulle följas. Han uppehöll sig på sitt hotell och åt där middag i sällskap med tre ungkarlar, som tillfälligtvis råkat samman hos honom, Sergej Ivanovitj, Katavasov, en kamrat från studieåren vid universitetet, numer professor i naturvetenskap, som Levin stött på ute på gatan och dragit med sig, samt Tjirikov, fredsdomare i Moskva, en björnjaktskamrat till Levin, som skulle vara marskalk på bröllopet. Middagen var mycket animerad. Sergej Ivanovitj var vid sitt bästa humör och roade sig åt Katavasovs originalitet. Katavasov, som märkte, att hans sätt att vara vann uppskattning och förståelse, gav det fria tyglar. Och Tjirikov grep muntert och godmodigt in i samtalets gång.
— Ja, tänk, — yttrade Katavasov dragande på orden såsom han blivit vand genom sin föreläsarverksamhet, — vår förträfflige vän Levin var ändå en man med begåvning. Jag talar om det som varit, ty egentligen finns han inte längre. Då han lämnade universitetet, hyste han kärlek till vetenskapen och ägde mänskliga intressen, nu är ena hälften av denna begåvning inriktad på att bedra honom själv och den andra — är upptagen med att uppvisa, att detta bedrägeri är berättigat.
— En så avgjord fiende till äktenskap som ni är har jag aldrig råkat på, — sade Sergej Ivanovitj.
— Nej, jag är ingen fiende. Jag är bara — vän av arbetsfördelning. Folk, som inte kan uträtta någonting, bör skaffa nya människor till världen, och annat folk bör samverka till dessas upplysning och lycka. Det är min synpunkt. Det finns en massa folk, som sammanblanda dessa två åligganden, men jag hör inte till dem.
— Vad det kommer att glädja mig, då jag en gång får reda på, att ni blivit förälskad! — sade Levin. — Var då av den godheten och låt mig få komma med på bröllopet.
— Jag är redan förälskad.
— Ja, i en bläckfisk. Du vet väl, — sade Levin vänd till sin halvbror, — att Michail Semjonytj håller på att skriva en avhandling om näringsfunktionerna och...
— Nej, prata inte om det! Det kan vara sak samma vad jag skriver om. Det är i alla fall så, att en bläckfisk vunnit min kärlek.
— Men den kan ju inte hindra er att älska en kvinna.
— Nej, den hindrar inte, men en hustru skulle hindra den andra kärleken.
— Varför det?
— Jo, ni får se. Ni håller av ert lantbruk, ni tycker om jakt, vänta, ni får se.
— Vet ni, att nyss har Archip varit här och talat om, att det finns fullt upp med älg i Prudnoje och två stycken björnar, — sade Tjirikov.
— Nå, dem får ni spåra upp utan mig.
— Ja, det är då visst, — sade Sergej Ivanovitj. — Ta du med ens avsked av all björnjakt: du kommer inte att få lov av din fru!
Levin log. Tanken att hans hustru inte skulle ge honom lov syntes Levin så angenäm, att han var redo att för alltid säga farväl till nöjet med björnjakt.
— Ja, men det är väl ändå tråkigt, att ni inte får vara med om att fälla de här två björnarna. Minns ni i Chapilovo sista gången? Det här skulle nog också bli en härlig jakt
Levin ville inte ta honom ur hans villfarelse, att det någonstans kunde tänkas något trevligt utan Kitty, och svarade därför ingenting.
— Det finns nog skäl för sedvänjan att fira avsked med svennen, — sade Sergej Ivanovitj. — Han må vara lycklig på sitt sätt, men det är ändå sorgligt att förlora friheten.
— Ja, medgiv att man liksom brudgummen hos Gogol kan känna lust att hoppa ut genom fönstret!
— Helt säkert känner han det så, men han vill inte erkänna det! — sade Katavasov och brast ut i ett högljutt skratt.
— Ja, fönstret står ju öppet... Låt oss ge oss av till Tver! Den ena björnen är en hona, som man kan uppsöka i idet. Ja, vi får lov att fara med femtåget! Och så får de andra göra vad de vill, — sade Tjirikov leende.
— Nej, vet ni, — log Levin, — jag kan vid Gud inte hos mig finna ett spår av någon känsla till sorg över förlust av min frihet!
— Å, hos er är det nu ett sådant kaos inombords, att ni inte kan finna någonting alls, — sade Katavasov. — Vänta litet, tills ni kommit i ordning igen, då kommer ni nog att göra upptäckter!
— Nej, jag borde i så fall nu ha en svag förnimmelse av att förutom min känslostämning (han ville inte säga ordet kärlek)... och min lycka det hos mig förefanns en underton av vemod över frihetens förlust... Tvärtom, jag känner mig glad över att uppge min frihet.
— Det var betänkligt! Han är ohjälplig! — sade Katavasov. — Nå, så låt oss dricka för hans vederfående eller låt oss önska, att åtminstone en hundradel av hans drömmar besannar sig. Bara det skulle bli en lycka sådan som det hittills inte funnits på jorden.
Strax efter middagen lämnade kamraterna Levin för att man skulle hinna att klä om sig till bröllopet.
Då Levin blivit ensam, gjorde han sig vid minnet av ungkarlsvännernas prat än en gång frågan: fanns det möjligen inom honom detta vemod över förlorad frihet, varom de talat? Han log åt denna fråga. »Friheten? Vad behövs det för frihet? Lyckan ligger ju bara däri att älska, att önska med hennes tankar och tänka med hennes önskningar, det vill ju säga att vara utan frihet, — och det är lyckan!»
»Men känner jag då hennes tankar, hennes önskningar, hennes känslor?» viskade plötsligt en röst till honom. Leendet försvann från hans ansikte och han föll i grubbel. Och så med ens kom en egendomlig känsla över honom. Skräck och tvivel fyllde honom med ens, — tvivel på allt.
»Tänk, om hon inte älskar mig? Tänk, om hon gifter sig med mig bara för att få en man? Tänk, om hon inte själv vet, vad hon gör?» — frågade han sig själv. — »Hon kan besinna sig och strax efter att ha blivit gift komma till insikt om att hon inte älskar mig, inte är i stånd att hysa kärlek för mig.» Och de besynnerligaste, de mest förnedrande tankar om henne föll honom in. Han kände svartsjuka mot henne för Vronskijs skull liksom för ett år sedan, alldeles som om den kvällen, då han sett henne tillsammans med Vronskij, varit i går. En misstanke började intala honom, att hon inte sagt honom allt.
Han spratt upp. »Nej, det här går inte an!» — sade han förtvivlad till sig själv. — »Jag får bege mig till henne, fråga henne, säga henne för sista gången: vi har än vår frihet, vore det inte bättre att låta det vara? Allting är bättre än ständig olycka, skam, otrohet!» Med förtvivlan i hjärtat, uppbragt på alla människor, på sig själv, på henne, begav han sig ut från sitt hotell, tog en vagn och for till Kittys hem.
Han fann henne i ett av de inre rummen. Hon satt på en koffert och hade något att överlägga om med en tjänsteflicka, som höll på med att sortera en hop olikfärgade klänningar, som man brett ut på stolryggarna och på golvet i rummet.
— Ack! — ropade hon till, då hon fick syn på honom, och strålade upp av glädje. — Vad står på, att du, att ni kommer? (Hittills hade hon kallat honom än du, än ni.) Det var alldeles oväntat för mig! Jag håller på att ordna med de klänningar, jag burit som flicka...
— Ja, det är ju mycket bra! — sade han och såg med mörk uppsyn på kammarjungfrun.
— Lämna oss, Dunjasja, jag skall kalla på dig sedan, — sade Kitty. — Vad är det med dig? — frågade hon, beslutsamt duande honom, sedan tjänstflickan avlägsnat sig. Hon lade märke till hans underliga ansiktsuttryck, hans upprörda och dystra min, och hon greps av oro.
— Kitty, jag plågas. Jag kan inte lida ensam, — sade han med förtvivlan i rösten och blev stående framför henne och såg med en bedjande blick in i ögonen på henne. Han såg redan på det kärleksfulla och trofasta uttrycket i hennes ansikte, att ingenting var att befara som följd av det han ämnade säga henne, men han kände ändå behov av att hon själv skulle övertyga honom om hans misstag. — Jag har kommit för att säga, att än är inte tiden ute. Än kan allt göras om intet, än kan det rättas.
— Vad då? Jag förstår ingenting. Vad är det med dig?
— Det är vad jag tusen gånger sagt dig och som jag inte kunnat bli kvitt att tänka på... att jag inte är dig värdig. Det kan inte vara din vilja att gifta dig med mig. Tänk dig för. Du kan ha tagit fel. Tänk väl efter. Du kan inte älska mig... Om det är så... är det bättre att du säger det, — sade han utan att se på henne. — Jag kommer att bli olycklig. Låt alla prata vad de vill, allt är bättre än olyckan... Det är bäst nu, medan det än är tid...
— Jag förstår inte, — sade hon i förskrämd ton, — menar du, att du vill dra dig tillbaka... att vi inte skall...
— Ja, om du inte älskar mig.
— Har du blivit från vettet! — skrek hon, rodnande av förtrytelse. Men hans ansikte hade ett så bedrövat uttryck, att hon lade band på sin uppbrusning, kastade klänningarna ned från länstolen och satte sig ned bredvid honom. — Var är det du tror? Säg mig allt!
— Jag tror, att du inte kan älska mig. Varför skulle du kunna tycka om mig?
— Herre Gud, vad är det då jag kan?... — sade hon och brast i gråt.
— Ack, vad har jag gjort! — utropade han och föll på knä framför henne kyssande hennes händer.
Då furstinnan fem minuter därefter kom in i rummet, fann hon dem redan lugna, helt försonade med varandra. Kitty hade inte bara övertygat honom om att hon älskade honom utan även till svar på hans fråga, varför hon älskade honom, förklarat detta för honom. Hon hade sagt honom, att hon höll av honom, därför att hon helt förstod honom, därför att hon visste, vad han måste hålla av, och därför att allt som han älskade var gott. Och det syntes honom fullt klart. Då furstinnan kom in till dem, satt de bredvid varandra på kofferten sysselsatta med att ordna klädesplaggen och tvistade med anledning av att Kitty ville ge Dunjasja den bruna klänning, hon haft på sig då Levin fick hennes ja, och Levin yrkade på att denna klänning inte fick bortgivas och att hon skulle ge Dunjasja den blå i stället.
— Begriper du då inte? Hon är ju brunett, och den kommer inte att passa henne... Jag har tänkt över allt.
Då furstinnan fick reda på varför han infunnit sig, blev hon halvt på skämt och halvt på allvar ond på honom och bad honom ge sig av tillbaka för att klä om sig och inte sitta där och hindra Kitty, som skulle få håret uppsatt, Charles, frisören, väntades just.
— Hon har inte ätit något på alla de här dagarna och tacklat av, och så kommer du och gör oron ännu värre med dina dumheter, — sade hon till honom. — Ge sig nu av, min käre, skynda sig!
Skuldmedveten och skamsen, men lugnad, återvände Levin till sitt hotell. Där väntade honom redan hans halvbror, Darja Alexandrovna och Stepan Arkadjevitj, de skulle välsigna honom med en helgonbild. Det var ingen tid för dröjsmål. Darja Alexandrovna måste före vigseln fara hem för att hämta sin krusade och pomaderade son, som skulle fara med bruden och hålla helgonbilden framför henne. Vidare måste man skicka en vagn efter en av marskalkarna, och en annan, som skulle hämta Sergej Ivanovitj till kyrkan, skulle skickas tillbaka... Det var en hel mängd saker man måste tänka på. Det enda som var visst, var att man inte hade någon tid att förspilla, ty klockan var redan halv sju.
Ceremonin med helgonbilden gjorde sig inte vidare. Stepan Arkadjevitj stod i en komiskt högtidlig pose vid sidan av sin fru, tog helgonbilden och höjde den med ett godmodigt och skämtsamt leende på läpparna välsignande över Levin, som han uppmanat att buga sig. Därefter kysste han honom tre gånger. Sammaledes gjorde även Darja Alexandrovna för att omedelbart därpå brådstörtat tänka på avfärden. Ett stort huvudbry beredde de planerade ekipageturerna.
— Nå, vi får göra så: du får fara och hämta honom i vår vagn, och Sergej Ivanovitj får ha godheten att sedan han kommit fram skicka hit sin.
— Ja, gärna det
— Och vi kommer strax efter. Sakerna är väl skickade? — sade Stepan Arkadjevitj.
— Jo, då, — svarade Levin och gav Kuzma tillsägelse att hjälpa hans anförvanter på med ytterkläderna.