Grevinnan Lidija Ivanovna hade som mycket ung och lätthänförd flicka blivit bortgift med en rik och förnäm man, en godmodig och ytterst utsvävande goddagspilt. Andra månaden av deras äktenskap hade mannen blivit trött på henne och besvarat hennes högstämda ömhetsbedyranden med hån och rent av ovänlighet, något som alla, vilka kände grevens goda hjärta och inte hos den exalterade Lidija kunde iaktta några brister, fann obegripligt. Sedan dess hade han och hon utan att låta det gå till skilsmässa levat på olika håll, och då mannen någon gång sammanträffade med sin hustru, hade han alltid bemött henne med samma oföränderliga giftiga hånfullhet, vars orsak ingen kunde begripa.
Grevinnan Lidija Ivanovna hade för länge sedan upphört att vara förälskad i sin man, men sedan denna kärlek tagit slut hade hon dock inte upphört att hysa förälskelsekänslor. Hon brukade allt emellanåt gripas av plötslig kärlek än till män och än till kvinnor. Hon brukade vara förälskad i nästan alla personer, som på något sätt var särskilt framstående. Hon hade varit förälskad i alla nya prinsar och prinsessor, som genom äktenskap blev befryndade med kejsarfamiljen, hon hade varit förälskad i en metropolit, en domprost och en vanlig präst, hon hade varit förälskad i en tidningsman, i tre balkanslaviska utskickade samt i Komisarov, i en minister, en läkare, en engelsk missionär samt slutligen i Karenin. Alla dessa förälskelser, som varit av växlande styrka, hade inte hindrat henne från att ha de mest omfattande och invecklade förbindelser inom hovet och det högre sällskapslivet. Men från och med det hon tagit Karenin under sitt särskilda skydd efter den olycka denne råkat ut för och tillbragte sin tid i Karenins hus upptagen av bekymmer för dess skötsel och hans välfärd kände hon på sig, att alla hennes andra förälskelser inte varit riktiga sådana och att hon nu var verkligt förälskad bara i Karenin. Den känsla, som hon nu kände för honom, tycktes henne starkare än alla tidigare känslor. Då hon utsatte denna sin känsla för analys och jämförde den med äldre känsloupplevelser, kom hon till klar insikt om, att hon inte skulle ha blivit förälskad i Komisarov, om han inte räddat kejsarens liv, inte varit förälskad i Ristitj-Kudzjitskij, om inte den panslavistiska frågan funnits, men att hon älskade Karenin för hans egen skull, för hans högsinta, ofattbara själ, för den tunna, henne välbehagliga klangen i hans röst med alla dess utdragna tonfall, för hans trötta blick, för hans karaktär och för hans mjuka vita händer med de stora svällda ådrorna. Hon gladde sig inte bara över varje sammanträffande med honom utan sökte även i hans ansiktsuttryck efter spåren av det intryck, hon gjorde på honom. Hon ville behaga honom inte bara med vad hon sade utan även med hela sin personlighet. För hans skull lade hon sig nu mera vinn om sin toalett än hon någonsin förr gjort. Hon överraskade sig själv med att tänka på hur det kunde ha blivit, om hon inte varit gift och han haft att träffa ett fritt val. Hon blev röd av sinnesrörelse, då han trädde in i rummet, och hon kunde inte hålla tillbaka ett hänfört leende, då han sade någonting, som var henne angenämt att höra.
Nu hade grevinnan Lidija Ivanovna sedan några dagar tillbaka gått i den största själsliga oro: hon hade fått reda på, att Anna och Vronskij åter befann sig i Petersburg. Det gällde nu att rädda Alexej Alexandrovitj från ett sammanträffande med henne, det var till och med nödvändigt att se till, att han blev förskonad från det plågsamma medvetandet, att denna förfärliga kvinna befann sig i samma stad som han och att han vilken stund som helst kunde råka samman med henne.
Genom sina bekanta skaffade Lidija Ivanovna reda på vad dessa »avskyvärda människor», så kallade hon Anna och Vronskij, ämnade företa sig, och hon bemödade sig dessa dagar att leda sin väns alla rörelser så, att han inte skulle kunna komma att möta dem. En ung adjutant, en vän till Vronskij, som var hennes kunskapare — han hoppades genom grevinnan Lidija Ivanovnas förmedling få en viss koncession av staten —, hade sagt henne, att de var färdiga med sina angelägenheter i Petersburg och att de nästa dag skulle lämna staden. Lidija Ivanovna hade redan börjat hämta sig från sin oro, då hon på morgonen den dag deras avresa skulle ske mottog en skrivelse, vars stil hon med fasa igenkände. Det var Anna Kareninas stil. Kuvertet var av tjockt, bastvävsliknande papper. På det avlånga gula kuvertet var ett stort monogram anbragt och brevet hade fin parfymdoft.
— Vem har lämnat detta?
— Ett bud från ett hotell.
Grevinnan Lidija Ivanovna förmådde en god stund inte sätta sig ned och läsa brevet. Sinnesrörelsen gjorde, att hon fick ett anfall av den andtäppa, hon brukade besväras av. Då hon lugnat sig läste hon följande, på franska avfattade skrivelse:
»Madame la Comtesse, de kristliga känslor, som uppfylla ert hjärta, inge mig den oförlåtliga djärvheten att skriva till er. Jag är olycklig över att vara skild från min son. Jag bönfaller om tillåtelse att få se honom en gång innan jag far. Förlåt mig, att jag härigenom kommer er att tänka på mig. Jag vänder mig till er och inte till Alexej Alexandrovitj bara därför, att jag inte vill, att denne storsinte man skall tillfogas något lidande genom att erinras om mig. Medveten om er vänskap till honom hoppas jag, att ni skall förstå mig. Kan ni sända Serjozja till mig, eller bör jag infinna mig i hans hem vid av er utsatt tid, eller låter ni mig veta, var och när jag kan träffa honom utom hemmet? Jag kan inte tänka mig ett avslag på min anhållan, kännande storsintheten hos den, som i detta fall har avgörandet. Ni kan inte föreställa er den trängtan, jag känner efter att få se honom, och ni kan därför inte föreställa er den tacksamhet, som ni genom visad hjälp skulle uppväcka hos mig.
Anna.»
Allt i detta brev retade grevinnan Lidija Ivanovna: såväl huvudinnehållet och antydningen på storsinthet som framför allt den i hennes tycke vårdslösa tonen.
— Säg, att svar inte kan lämnas, — sade grevinnan Lidija Ivanovna och slog genast upp sin skrivportfölj och skrev ett meddelande till Alexej Alexandrovitj, att hon hoppades träffa honom vid ett-tiden på en uppvaktning vid hovet.
»Jag har att tala med er om en viktig och sorglig angelägenhet. Vi måste träffa överenskommelse om senare mötesplats. Bäst vore nog hos mig, där jag skall säga till om att man gör i ordning tet som ni vill ha det. Det är en oundviklig sak. Herren lägger korset på oss, men Han ger även krafter att bära det», tillade hon för att åtminstone i någon mån förbereda honom på vad saken gällde.
Grevinnan Lidija Ivanovna skrev i regeln två, tre gånger om dagen till Alexej Alexandrovitj. Hon fann behag i att meddela sig med honom på detta sätt, som gav henne tillfälle att visa mer elegans och hemlighetsfullhet än hon var i stånd till vid rent personlig beröring.