Uppvaktningen var över. Medan man avlägsnade sig, talade man med varandra om de sista nyheterna för dagen, om nyss utdelade utmärkelser och om förändringar inom de högre tjänsterna.
— Grevinnan Marja Borisovna tycks få krigsdepartementet, och furstinnan Batkovskaja får ta ledningen av generalstaben, — sade en gråhårig liten gubbe i guldbroderad uniform till en vacker och högväxt hovfröken, som frågat honom om de nya befordringarna.
— Och jag får väl en adjutantsbefattning, — svarade damen med ett leende.
— Er plats är redan utsedd. Det blir i ecklesiastikdepartementet. Och till er hjälp får ni — Karenin.
— God dag, furste! — sade gubben och tryckte handen på en person, som i detsamma kom fram till honom.
— Vad var det, som sades om Karenin? — frågade fursten.
— Han och Put’jatov har fått Alexander Nevskij-orden.
— Den trodde jag han redan hade.
— Nej. Titta på honom, — sade gubben och gjorde med sin broderade hatt en gest bort mot Karenin, som iförd hovuniform med ett nytt rött ordensband över axeln just hade stannat i en salsdörr för att samtala med en av statsrådets mera inflytelserika medlemmar. — Nöjd och lycklig som en nyslagen slant, — tillade han och stannade för att trycka handen på en vacker, atletiskt byggd kammarherre.
— Nej, han har åldrats, — sade denne.
— Av bekymmer. Han är ideligen sysselsatt med att skriva projekt. Den stackarn, han nu fått tag i, släpper han inte från sig, förr än han i tur och ordning gått igenom alla punkter för honom.
— Jaså, skulle han ha åldrats? Il fait des passions. Jag har anledning förmoda, att grevinnan Lidija Ivanovna går och bär på svartsjuka.
— Nej, då! Tala inte någonting ont om grevinnan Lidija Ivanovna.
— Skulle det vara någonting ont i att hon är förälskad i Karenin.
— Är det sant, att fru Karenina är här?
— Det vill säga, inte här på slottet, men hon är i Petersburg. Jag mötte i går henne och Alexej Vronskij arm i arm på Morskaja.
— C’est un homme qui n’a pas... — skulle kammarherrn börja, men hejdade sig i detsamma och trädde med en bugning åt sidan för en medlem av kejsarfamiljen.
Så rörde sig pratet hela tiden kring Alexej Alexandrovitj, hånande och fördömande honom, medan han punkt för punkt utlade sitt finansprojekt för den regeringsmedlem, som råkat i hans väg och nu utan uppehåll fick lyssna på hans utläggning.
Nästan samtidigt med att hustrun hade övergivit honom hade Alexej Alexandrovitj råkat ut för det bittraste öde, som kan träffa en man i hög tjänsteställning: hans ämbetsbanas uppåtgående rörelse hade hejdats. Hans karriär var slut, och alla kunde klart se det, bara inte Alexej Alexandrovitj själv. Om det nu berodde på hans fejd med Strjomov eller på hans husliga olycka eller helt enkelt på att Alexej Alexandrovitj nått den ändpunkt, utvecklingen satt för honom, alltnog, detta år blev det klart för alla, att hans ämbetsmannabana nått sitt slut. Han intog visserligen ännu en framskjuten ställning, var medlem i många kommissioner och kommittéer, men han var en man, som helt löpt sin bana ut och som man inte väntade sig något mera av. Vad han än sade, vad han än gjorde sig till tolk för, lyssnade man till honom, som om den åsikt han förfäktade för länge sedan var en bekant sak, som man inte kände något behov av. Men Alexej Alexandrovitj hade ingen känsla för detta, tvärtom, han såg nu, då han var avstängd från ett omedelbart ingripande i statsangelägenheterna, klarare än någonsin brister och fel i vad andra företog sig och han ansåg det vara sin plikt att hänvisa på de medel, som fanns att rätta de andras misstag. Strax efter det hustrun hade lämnat honom hade han börjat skriva på sitt utlåtande om den nya rättskipningen, det första i en oändlig rad av onödiga betänkanden över olika delar av statsförvaltningen, som det nu kommit på hans lott att utföra.
Det var inte nog med att Alexej Alexandrovitj var ur stånd att märka sin tröstlösa belägenhet inom ämbetsmannavärlden och därför inte kunde erfara någon bitterhet däröver, det förhöll sig tvärtom så, att han aldrig förr hade känt sig så belåten med sin verksamhet som nu.
»Den man, som inte är gift, ägnar sin omsorg åt vad som hör Herren till, huru han skall behaga Herren; men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru han skall behaga sin hustru», säger apostelen Paulus, och Alexej Alexandrovitj, som i alla företag numer lät leda sig av skriften, erinrade sig ofta detta bibelställe. Det tycktes honom, att nu, sedan han blivit övergiven av sin hustru, tjänade han Gud mera än förr genom sina utredningar av ämbetsfrågor.
Den uppenbara otåligheten hos regeringsmedlemmen, som ville bli kvitt Alexej Alexandrovitj, störde inte denne det ringaste. Han upphörde först med sin utläggning, då den andre gled ifrån honom begagnande sig av ett ögonblick, då en person tillhörande kejsarfamiljen gick förbi.
Då Alexej Alexandrovitj såg sig ensam, lät han huvudet sjunka och stod en stund stilla för att samla sina tankar, därefter såg han sig förstrött omkring och gick bort mot utgången, där han hoppades möta Lidija Ivanovna.
»Och vad alla är kroppsligen kraftiga och sunda», tänkte Alexej Alexandrovitj med en blick på den storväxte kammarherrn med de välkammade, parfymdoftande polisongerna och bredvid honom skymtande den röda nacken ovanför furstens åtsittande uniform. »Med rätta är det sagt, att allt i världen är av ondo», tänkte han, då han gick förbi dem, och kastade en sista blick på kammarherrns vador.
Makligt stegande framåt hälsade Alexej Alexandrovitj med sitt vanliga uttryck av trötthet och värdighet på dessa herrar, som just var inbegripna i samspråk om honom, och med blicken riktad mot utgången sökte han efter grevinnan Lidija Ivanovna.
— Å, Alexej Alexandrovitj! — sade den lille gubben med en illmarig glimt i ögonen, då Karenin med en kylig böjning på huvudet passerade honom. — Jag har inte än haft tillfälle att lyckönska er, — sade han pekande på det nyss erhållna ordensbandet.
— Tackar, — svarade Alexej Alexandrovitj. — Vilken härlig dag, — tillade han efter sin vana läggande särskild tonvikt på adjektivet.
Att han var utsatt för andras hån, visste han, och han väntade sig ingenting annat än fientlighet, därvid var han redan van.
Borta vid dörren varseblivande grevinnan Lidija Ivanovnas ur korsetten uppskjutande gula skuldror och hennes mot honom riktade vackra, tankfulla ögon, blottade Alexej Alexandrovitj sina ännu vita tänder i ett leende och gick henne till mötes.
Lidija Ivanovnas toalett hade likt alla hennes toaletter på senaste tiden kostat henne stor möda. Syftet för hennes toalett var nu alldeles motsatt det, som hon för trettio år sedan eftersträvat. Då hade hon velat pryda sig med något, ju mer, desto bättre. Nu däremot sökte hon bara att göra kontrasten mellan det prydliga i dräkten och sitt vissna utseende så litet anskrämlig som möjligt. Och vad Alexej Alexandrovitj beträffade nådde hon tillfullo sitt syfte och syntes honom tilltalande. För honom var hon den enda ö, som hyste ett hemvist för välvilja och tillgivenhet, mitt i det hav av fientlighet och hån, som omgav honom.
Banande sig väg mellan hånfulla blickar, kände han sin varelse dragen hän till hennes kärleksfulla blick som en växt till solljuset.
— Jag får lyckönska, — sade hon med ögonen riktade på ordensbandet.
Återhållande ett leende av tillfredsställelse ryckte han på skuldrorna, som ville han antyda, att sådant inte kunde skänka honom någon glädje. Grevinnan Lidija Ivanovna visste emellertid, att detta var ett av hans glädjeämnen, fast han aldrig ville låtsa om det.
— Hur är det med vår lille ängel? — sade grevinnan Lidija Ivanovna därmed hänsyftande på Serjozja
— Jag kan inte säga, att jag är riktigt belåten med honom, — sade Alexej Alexandrovitj höjande ögonbrynen och spärrande upp blicken. — Även Sitnikov är missnöjd med honom. (Sitnikov var en pedagog, åt vilken man anförtrott ledningen av Serjozjas världsliga uppfostran.) Som jag nämnt för er, finns det hos honom en viss kallsinnighet för de viktiga frågor, som måste röra varje människas och varje barns själ, — började Alexej Alexandrovitj en utläggning om den enda fråga, som intresserade honom utanför ämbetsverksamheten, sonens uppfostran.
Då Alexej Alexandrovitj tack vare Lidija Ivanovnas hjälp hade vänt åter till livet och verkligheten, hade han känt det som sin skyldighet att ägna omtanke åt hur den son skulle bli uppfostrad, som han hade i sin vård. Alexej Alexandrovitj, som aldrig förr sysselsatt sig med pedagogiska frågor, ägnade nu en del tid åt ett teoretiskt studium av uppgiften. Efter att ha genomläst åtskilliga böcker i antropologi, pedagogik och didaktik, gjorde Alexej Alexandrovitj i ordning en uppfostringsplan och skred så till verket, sedan han för gossens handledning anställt en av de bästa pedagogerna i Petersburg. Och detta arbete upptog ständigt hans intresse.
— Ja, men hans hjärtelag då? Jag märker, att han har sin fars hjärta, och med ett sådant hjärta kan en gosse inte vara dålig, — sade Lidija Ivanovna på sitt hänförda sätt.
— Ja, måhända... Vad på mig ankommer, söker jag ju uppfylla min plikt. Det är allt, vad jag kan göra.
— Kom hem till mig, — sade grevinnan Lidija Ivanovna efter en stunds tystnad. — Jag skulle vilja ge allt för att befria er från vissa minnen, men andra tänker inte så. Jag har fått ett brev från henne. Hon är här, i Petersburg.
Alexej Alexandrovitj skälvde till, då han kom att tänka på hustrun, men strax därpå lade sig över hans ansikte den dödslika orörlighet, som var en reflex av hans fullständiga maktlöshet i denna sak.
— Jag har väntat det, — sade han.
Grevinnan Lidija Ivanovna gav honom en hänförd blick, och tårar av hänryckning inför hans själiska storhet steg upp i hennes ögon.