Då Alexej Alexandrovitj trädde in i grevinnan Lidija Ivanovnas lilla hemtrevliga förmak, som var uppfyllt av gammalt porslin och behängt med porträtt, saknades värdinnan där. Hon höll på att klä om sig.
På ett runt bord stod på en vit duk en liten kinesisk servis och ett sprit-tekök av silver. Alexej Alexandrovitj betraktade förstrött de talrika, honom välkända porträtten, som prydde rummet, satte sig ned vid bordet och slog upp ett exemplar av nya testamentet, som låg där. Ett frasande från grevinnans sidendräkt väckte honom ur hans meditation.
— Nå, nu kan vi sitta i lugn och ro och tala en stund vid en kopp te, — sade grevinnan Lidija Ivanovna och trängde sig hastigt mellan bordet och soffan med ett oroligt leende på läpparna.
Efter några förberedande ord överräckte grevinnan Lidija Ivanovna rodnande och tungt flämtande i Alexej Alexandrovitjs händer det brev, hon erhållit.
Han läste det och satt sedan länge tyst
— Jag tror inte, att jag har rätt att neka henne, — sade han skyggt och lyfte blicken.
— Min vän, ni kan då inte se det onda hos någon!
— Tvärtom, jag ser, att allt är av ondo. Men kan det vara rättvist...
Hans ansikte uttryckte osäkerhet och ett sökande efter råd och ledning i en angelägenhet, som han inte förstod.
— Nej, — avbröt honom grevinnan Lidija Ivanovna. — Det finns en gräns för allt. Jag förstår sedeslösheten, — sade hon, fast det var nu inte riktigt sant, ty hon hade aldrig kunnat förstå det, som drev kvinnor till brott mot vad seden utstakat, — men jag förstår inte grymheten — och mot vem? — mot er! Hur kan man slå sig ner i en stad, där ni bor? Nej, man lär, så länge man lever. Och jag lär mig förstå er upphöjdhet och hennes gemenhet.
— Vem kastar första stenen? — sade Alexej Alexandrovitj, synbarligen nöjd med sin fridsamma roll. — Jag, har förlåtit allt och därför kan jag inte förvägra henne det som är ett krav av kärlek hos henne, — av kärlek till hennes son...
— Men är det kärlek, min vän? Är det uppriktigt? Låt så vara, att ni förlåtit, att ni är redo att förlåta... men har vi rätt att tillåta detta ingrepp i denna änglasjäl? Han anser henne vara död. Han beder för henne och ber Gud förlåta hennes synder... Och så är bäst. Och vad skulle han nu komma att tänka?
— På det har jag verkligen inte tänkt, — sade Alexej Alexandrovitj, synbarligen gillande det sagda.
Grevinnan Lidija Ivanovna dolde ansiktet i händerna och teg. Hon bad.
— Om ni vill fråga mig till råds, — sade hon, då hon slutat bedja och tagit händerna från ansiktet, — kan jag inte tillstyrka, att ni gör detta. Ser jag då inte, hur ni lider, hur detta har slitit upp alla era sår? Men om ni nu som alltid skulle glömma bort er själv. Till vad kan detta leda? Månne inte till nya lidanden för er och till plåga för barnet? Om det stannat kvar något mänskligt hos henne, borde hon inte själv önska det. Nej, utan tvekan måstejag avstyrka och, om ni tillåter, skall jag skriva till henne.
Alexej Alexandrovitj gick med på detta, och grevinnan Lidija Ivanovna skrev följande brev på franska:
Ȁrade Fru,
Låter man Eder son åter höra om Eder, kan det leda till att han kommer med frågor, som det är omöjligt att besvara utan att i barnets själ förakt väckes för det, som borde vara honom heligt, och jag ber Eder därför i kristen kärleksanda förstå Eder mans avslag på Eder begäran. Jag beder Den Högste om förbarmande med Eder.
Grevinnan Lidija.»
Detta brev nådde det dolda syfte, som grevinnan Lidija sökt hålla oklart för sig själv. Det kränkte Anna i djupet av hennes själ.
Återkommen hem från grevinnan Lidija Ivanovna, kunde Alexej Alexandrovitj denna dag inte hänge sig åt sina vanliga sysselsättningar och det var honom omöjligt att känna det andliga lugnet hos en troende och frälst, som han förut erfarit.
Minnet av en hustru, som gentemot honom var så skuldbelastad och inför vilken han stod så heligt ren enligt vad grevinnan Lidija Ivanovna med rätta ansåg, borde ju inte uppröra honom, men han hade ingen ro: han kunde inte förstå de böcker han läste, han kunde inte bortjaga ifrån sig plågsamma minnen, som bundo honom vid henne, minnen av fel, som han efter vad han nu tyckte dock hade begått i sitt förhållande till henne. Plågsamt, liksom tryckt av en ångerkänsla, erinrade han sig, hur han vid hemfärden från kapplöpningen hade mottagit hennes erkännande om att hon varit otrogen, och särskilt smärtade det honom, att han av henne bara krävt iakttagande av yttre anständighet och underlåtit att utmana Vronskij på duell. Minnet av det brev, han skrivit till henne plågade honom också. Och hans hjärta brände av skam och grämelse framför allt vid tanken på den förlåtelse, han alldeles i onödan givit, och den omvårdnad, han slösat på det oäkta barnet.
Han förnam en liknande känsla av skam och grämelse, då han i minnet gick igenom hela sitt förgångna förhållande till Anna och erinrade sig de tafatta ord, varmed han efter lång tvekan framfört sitt frieri till henne.
— »Men i vad avseende har jag då någon skuld att förebrå mig?» sade han till sig själv. Och denna fråga framkallade som alltid hos honom en ny fråga, — om inte andra människor, sådana som Vronskij, Oblonskij... och den där kammarherrn med de kraftiga vadorna — känna på ett annat sätt, älska på ett annat sätt, leva i äktenskap på ett annat sätt. Och han såg framför sig en hel rad av dessa kärnsunda, kraftiga, självsäkra män, som han ständigt och överallt ofrivilligt kommit att nyfiket fästa sin blick vid. Han sökte jaga från sig dessa tankar, han sökte övertyga sig om att han inte levde för detta timliga liv, utan för det eviga, att det var frid och kärlek i hans själ. Men den omständigheten, att han i detta timliga, intiga liv begått vissa, enligt hans uppfattning ringa misstag, plågade honom dock liksom funnes inte den eviga frälsning, på vilken han trodde. Men hans anfäktelse varade inte länge, och snart inträdde åter i Alexej Alexandrovitjs själ det lugn och den högtidlighet, varförutan han inte skulle kunna glömma bort det han inte ville minnas.