— Nå, Kapitonytj? — sade Serjozja, rödkindad och munter återkommen hem från en promenad dagen före sin födelsedag, och räckte sin veckiga kappa åt den gamle portvakten, vars högt upp belägna ansikte log ned mot den lille herrn. — Har den där tjänstemannen med omvirade huvudet varit här? Tog pappa emot honom?
— Ja. Så fort byråchefen gått, anmälde jag honom, — sade portvakten med en godlynt blinkning. — Låt mig ta av.
— Serjozja! — sade den balkanslaviske informatorn, stannande i dörren till de inre rummen, — tag av kläderna själv.
Men fast Serjozja hörde informatorns lågmälda tillsägelse, brydde han sig inte om den. Han stod och höll i livréets tvärband seende portvakten in i ansiktet.
— Nå, och gjorde pappa för honom vad han behövde.
Betjänten nickade bekräftande med huvudet.
Tjänstemannen med det omvirade huvudet, som redan sju gånger för någon anhållans skull varit och sökt Alexej Alexandrovitj, hade väckt både Serjozjas och portvaktens intresse. Serjozja hade en gång hört, hur han i tamburen i klagande ton bönfallit om att bli anmäld för Alexej Alexandrovitj sägande, att han och hans barn höll på att gå under.
Sedan dess hade Serjozja, som ytterligare en gång sett tjänstemannen i tamburen, fattat intresse för honom.
— Nå, var han glad? — frågade han.
— Om han var glad! Jo, han nästan hoppade i väg härifrån.
— Och har det kommit något? — frågade Serjozja efter en stunds tystnad.
— Ja, unge herrn, — sade portvakten i viskande ton och nickade med huvudet, — det har kommit någonting från grevinnan. Serjozja förstod strax, att det portvakten talade om var en födelsedagspresent till honom från grevinnan Lidija Ivanovna.
— Vad då? Var är det?
— Kornej har burit det till pappa. Det är nog en fin sak.
— Hur stort? Så där?
— Mindre, men någonting stiligt.
— En bok?
— Nej, det är en sak. Gå, gå, Vasilij Lukitj kallar, — sade portvakten hörande informatorns steg och gjorde sig försiktigt loss från den lilla, till hälften handskklädda hand, som höll fast i hans portierband, och gjorde ett tecken med huvudet i riktning mot informatorn.
— Vasilij Lukitj, jag kommer strax! — svarade Serjozja med det muntra och älskliga skratt, som alltid brukade avväpna den nitiske Vasilij Lukitj.
Serjozja var alltför glad, allt tycktes honom alltför lyckosamt, för att han skulle kunna låta bli att meddela sin vän portvakten ytterligare något, som var glädjande för familjen, vilket han under sin promenad i Sommarträdgården fått höra av grevinnan Lidija Ivanovnas fosterdotter. Denna glädjande omständighet syntes honom särskilt betydelsefull på grund av att den inträffat samtidigt med tjänstemannens glädje och hans egen fröjd över det anlända leksakspaketet. Det tycktes Serjozja, att denna dag var en sådan, då alla borde vara glada och visa sin glädje.
— Tänk, pappa har fått Alexander Nevskij!
— Skulle jag inte veta det! Man har redan varit här för att gratulera.
— Nå, är han glad?
— Ja, skulle man inte glädja sig åt tsarens nådebevis! Det betyder, att han visat sig vara förtjänstfull, — sade portvakten med sträng och allvarlig min.
Serjozja såg fundersam ut och tittade på portvaktens ansikte, vars drag han i varje enskildhet var förtrogen med, särskilt fixerade han hakan, som satt inkilad mellan de grå polisongerna och som ingen i huset mer än Serjozja, vars seende gick nedifrån uppåt, riktigt kunde lägga märke till.
— Det är länge sen din dotter var hos dig?
Portvaktens dotter var balettdansös.
— Hur skulle de kunna gå ut om vardagarna? De har också sin undervisning. Och unge herrn har sin, gå nu.
Då Serjozja kommit in i läsrummet, satte han sig inte ned till sitt läxarbete, utan omtalade i stället för informatorn, att han förmodade, att det var en maskin, han skulle få som födelsedagsgåva.
Men Vasilij Lukitj tänkte bara på, att det gällde att plugga in en grammatikläxa till lektionen för läraren, som skulle komma klockan två.
— Nej, men ni måste bara säga mig, Vasilij Lukitj, — frågade Serjozja med ens efter att redan ha satt sig ned vid läsbordet med boken i handen, — vad är högre än Alexander Nevskij? Ni vet väl, att pappa har fått Alexander Nevskij?
Vasilij Lukitj svarade, att Vladimirorden var högre än Alexander Nevskij.
— Och högre än den?
— Allra högst är Andrej Pervozvannyj.
— Och högre än Andrej?
— Det vet jag inte.
— Å, vet inte ni det? — och med armbågarna stödda mot bordet försjönk Serjozja i funderingar.
Dessa funderingar var av det mest skiftande slag. Han föreställde sig, att hans far plötsligt skulle få både Vladimir och Andrej och hur denne till följd av detta i dag skulle vara betydligt hyggligare vid sin lektion än vanligt, och hur han själv, då han blev stor, skulle få alla ordnar även den, som man kom att hitta på för att ha någonting högre än Andrej Pervozvannyj. Och så fort man hittat på den, skulle det bli han, som var förtjänt att få den. Så skulle man hitta på någon ännu högre, och strax var det han, som var värdig att tilldelas den.
Under dylika funderingar flög tiden undan, och då läraren kom, var Serjozja inte färdig med sin läxa om rummets, tidens och sättets adverb, och hans lärare blev både missbelåten och förargad. Den harm läraren visade, upprörde Serjozja. Han kände sig inte ha någon skuld till att han inte lärt in läxan. Hur han än hade ansträngt sig, hade det varit en omöjlighet för honom att göra det. Så länge läraren förklarade för honom, trodde han vad som sades honom och det föreföll honom, att han begrep, men så fort han blivit lämnad ensam, kunde han inte fasthålla i minnet och begripa, att ett så kort och lättbegripligt ord som »plötsligt» skulle kallas »adverb utmärkande sättet för en verksamhet». Han var i alla fall ledsen över att han uppväckt lärarens misshag.
Han begagnade sig av ett ögonblick, då läraren tigande tittade ned i boken.
— Michail Ivanytj, när har ni er namnsdag? — frågade han plötsligt.
— Ni gjorde bättre i att tänka på ert arbete. Namnsdagen har ingen betydelse för förståndigt folk. Det är en dag som alla andra dagar, och man skall arbeta på den som på andra.
Serjozja såg iakttagande på läraren, på hans glesa hakskägg och på glasögonen, som glidit en bit nedom den inskärning de gjort i näsryggen, och han försjönk så djupt i funderingar, att han inte uppfattade något av vad läraren sökte klargöra för honom. Han hade förstått, att läraren sagt någonting, som denne inte själv tänkte, det hade han begripit av den ton, vari det yttrats. »Men varför har de då alla fått för sig att de skall tala på samma vis, säga det som är allra tråkigast och onödigast? Varför är han så sträng mot mig, varför tycker han inte om mig?» frågade han sig själv med sorg i hjärtat och fann intet svar på sin fråga.