Därefter skulle fadern hålla lektion. Medan Serjozja väntade på honom, satte han sig ned vid bordet, lekte med en pennkniv och försjönk i funderingar. En av Serjozjas käraste sysselsättningar, då han var ute på promenad, var att söka efter sin mor. Han trodde över huvud taget inte på döden och minst av allt, att hon hade dött, fast Lidija Ivanovna sagt honom det och fadern bekräftat det. Därför sökte han under sina promenader efter modern, även sedan man sagt honom, att hon var död. I varje välväxt, fyllig kvinnogestalt med mörkt hår anade han sin mor. Vid anblicken av denna kvinnotyp, steg en känsla av ömhet upp i hans själ så stark, att han kände andedräkten stocka sig och tårarna tränga fram i ögonen. Och han väntade, att hans mor skulle komma bort till honom och lyfta floret från ansiktet. Han skulle få se hela hennes ansikte, hon skulle le, omfamna honom, han skulle få inandas hennes doft, känna ömheten i hennes hand och han skulle brista ut i gråt av lycka, som en gång, då han en afton krupit till hennes fötter och hennes smekning kittlat honom och han skrattande bitit henne i den vita, ringprydda handen. Sedan fick han genom en tillfällighet av sin barnjungfru höra, att hans mor inte dött. Fadern och Lidija Ivanovna förklarade för honom, att hon var död för honom, därför att hon var dålig, vilket han inte alls ville sätta tro till, enär han älskade henne. Han fortfor alltjämt att söka efter henne väntande, att hon skulle komma. I dag hade det i Sommarträdgården varit en dam med lilafärgat flor, som han i tro att det var hon med darrande hjärta sett komma emot sig. Men denna dam hade inte kommit ända fram till honom utan försvunnit åt något annat håll. I dag kände Serjozja starkare än någonsin kärleken till henne stiga upp inom sig och han satt nu, medan han väntade på fadern, försjunken i tankar, seende med glittrande ögon framför sig, drömmande om henne och glömsk av vad han gjorde under tiden karvande sönder ett helt hörn av bordet.
— Nu kommer pappa, — ropade Vasilij Lukitj och återkallade gossen till verkligheten.
Serjozja spratt till, reste sig och gick bort till fadern, kysste hans hand och såg iakttagande in i hans ansikte sökande efter tecken på glädje över den erhållna Alexander Nevskij.
— Har du haft en skön promenad? — sade Alexej Alexandrovitj, satte sig ned i länstolen och drog till sig ett exemplar av gamla testamentet och slog upp det. Trots att Alexej Alexandrovitj åtskilliga gånger omtalat för Serjozja, att varje kristen var skyldig att ha säker kännedom om den heliga historien, behövde han ofta själv, då det var fråga om gamla testamentet, rådfråga boken, och Serjozja hade lagt märke till detta.
— Ja, det var mycket roligt, pappa, — sade Serjozja och satte sig på sned på sin stol och började gunga med den, något som var förbjudet. — Jag träffade Nadenjka. (Nadenjka var systerdotter till Lidija Ivanovna och uppfostrades av henne.) Hon talade om för mig, att pappa fått en ny stjärna. Pappa är väl glad?
— För det första, var så snäll och låt bli att gunga, — sade Alexej Alexandrovitj. — Och för det andra, är det inte belöningen utan mödan som är kär. Jag skulle önska, att du kunde förstå detta. Om du underkastar dig en möda, t. ex läser, endast för att få belöning, kommer mödan att synas tung. Men när du mödar dig i kärlek till arbetet, — sade Alexej Alexandrovitj, som erinrade sig, hur han hållit sig uppe genom sitt pliktmedvetande under denna förmiddags intresselösa arbete, det hade bestått i att förse hundraåttio papper med hans underskrift — kommer du att i arbetet självt finna din belöning.
Serjozjas ögon, som haft en glimt av ömhet och munterhet, miste sin glans och han slog ned dem inför faderns blick. Det var samma för länge sedan välkända ton, som fadern alltid brukade använda mot honom och som Serjozja redan lärt att lämpa sitt uppförande efter. Fadern talade alltid med honom — så tyckte Serjozja — som om han vände sig till någon obestämt tänkt pojke, en av dem, som finnas i böcker, alls inte lik Serjozja. Och i faderns sällskap bemödade sig Serjozja att låtsas vara en sådan i böcker förekommande pojke.
— Jag hoppas, du förstår detta! — sade fadern.
— Ja, pappa, — svarade Serjozja låtsande sig vara en mönstergosse.
Läxan för dagen bestod i utanläsning av några verser i evangeliet samt repetition av Gamla testamentets början. Verserna ur evangeliet kunde Serjozja rätt bra, men då han läste upp dem, kom han att titta på en utskjutande del i faderns pannben, som krökte sig så skarpt vid tinningen att åsynen av detta förvirrade honom, så att han kom att ersätta slutet av en vers med den liklydande begynnelsen av den följande. Det blev uppenbart för Alexej Alexandrovitj, att pojken inte begrep, vad han sade, och det väckte hans harm.
Han rynkade pannan och gav sig till att omständligt förklara, vad Serjozja många gånger hört och aldrig riktigt kunnat fästa i minnet, därför att han hade en alltför klar och konkret uppfattningsförmåga, — det var fråga om något i samma stil som att »plötsligt» är ett adverb utmärkande sättet. Serjozja betraktade med skrämd blick sin far och tänkte bara på en sak: skulle fadern begära, att han skulle upprepa svaret en gång till, det brukade alltemellanåt hända. Och tanken på detta gjorde Serjozja så förfärad, att han ingenting förstod. Men fadern begärde inte att han skulle läsa upp verserna en gång till, utan övergick till läxan i Gamla testamentet. Serjozja berättade bra själva händelserna, men då han skulle besvara frågor om vissa händelsers profetiska betydelse, visste han ingenting, fastän han redan en gång förut blivit ådömd straff för att han inte kunnat denna läxa. Ett ställe, där han alldeles kom av sig och alls ingenting kunde svara utan satt och vaggade på stolen och karvade i bordet, var berättelsen om patriarkerna före syndafloden. Av dem kom han bara ihåg Hanok, som blev levande upptagen till himlen. Förut hade han kunnat namnen på de andra patriarkerna också, men nu hade han alldeles glömt bort dem, särskilt därför, att Hanok var den gestalt han fäst sig mest vid i hela Gamla testamentet och därför att han med dennes färd som levande upp till himlen förband en hel rad av tankar, åt vilka han nu gav sig hän, medan hans ögon orörligt stirrade på faderns klockkedja och en till hälften oknäppt knapp i hans väst.
På döden, varom man så ofta talade med honom, trodde Serjozja inte alls. Han trodde inte på, att de människor, som var honom kära, kunde dö och allra minst på, att han själv skulle dö. Det var honom något rent omöjligt och ofattbart. Man hade sagt honom, att alla dö, och han hade frågat personer, som hade hans tillit, och de hade bekräftat det, barnjungfrun hade också gjort det fast motvilligt. Men Hanok hade inte dött, alltså var det inte alla, som dogo. »Varför skulle då inte vem som helst kunna visa sådan förtjänst inför Gud, att han blir levande upptagen till himlen?» tänkte Serjozja. De onda, det vill säga dem, som Serjozja tyckte illa om, kunde dö, men med de goda kunde det ske som det hade skett med Hanok.
— Nå, vad var det för patriarker?
— Hanok, Enos...
— Det har du redan sagt. Det är illa, Serjozja, mycket illa. Om du inte mödar dig om att lära känna, vad som är det nödvändigaste för en kristen, — sade fadern och reste sig, — vad kan då intressera dig? Jag är inte nöjd med dig, och Pjotr Ignat’jevitj (det var Serjozjas huvudlärare) är också missnöjd med dig... Jag är nödsakad att ge dig ett straff.
Fadern och läraren var båda missnöjda med Serjozja, och det gick verkligen mycket illa för honom i hans studier. Men man kunde visst inte säga, att han var en obegåvad gosse. Han var tvärtom mycket mer begåvad än andra pojkar, vilka läraren sökte framhålla som exempel för honom. För fadern tedde det sig, som om han saknade vilja att lära sig det man sökte inpränta i honom. Verkliga förhållandet var emellertid, att han inte kunde lära sig det. Han var ur stånd till det, därför att hans själ bar inom sig fordringar, som band honom mera än de fordringar, som fadern och läraren ställde på honom. Dessa olika slag av fordringar stod i strid sinsemellan, och han befann sig i ständig kamp med sina uppfostrare.
Han var nio år gammal, han var ett barn, men han kände sin själ, den var honom dyrbar, och han strävade efter att skydda den som ögonlocket söker bevara ögat och den, som inte hade kärlekens nyckel, släppte han aldrig in i sin själ. De, som ledde hans undervisning klagade över att han inte ville lära, och dock var hans själ full av kunskapsbegär. Han skaffade sig sitt vetande hos Kapitonytj, hos barnjungfrun, hos Nadenjka, hos Vasilij Lukitj, men inte hos lektionsgivarna. Det vatten, som fadern och läraren väntade på som drivkraft till sina hjul, hade för länge sedan börjat kvälla fram, men arbetade på annat ställe.
Fadern gav Serjozja som straff, att han inte skulle få träffa Nadenjka, Lidija Ivanovnas systerdotter, men detta straff orsakade blott, att Serjozja fick ett annat nöje. Vasilij Lukitj var vid gott humör och visade honom, hur man kan göra sig små väderkvarnar att leka med. Aftonen förgick under arbete och fantasier om hur han skulle kunna göra en riktig väderkvarn för att själv svänga runt där. Skulle han gripa fast med händerna i vingarna eller binda sig fast vid dem och så följa med runt? Under hela aftonen hade Serjozja inte tänkt på sin mor, men då han lagt sig till sängs, kom han plötsligt att erinra sig henne och han bad i sin aftonbön om att modern morgonen därpå, hans födelsedag, skulle upphöra med att hålla sig dold och komma till honom.
— Vasilij Lukitj, vet ni vad jag nu har bett om mer än det vanliga.
— Att kunna lära bättre?
— Nej.
— Om leksaker?
— Nej. Ni kan inte gissa. Det är något härligt, men en hemlighet! Då det blivit av, skall jag tala om det. Kan ni inte gissa?
— Nej, det kan jag inte. Säg det, — sade Vasilij Lukitj och log för ovanlighetens skull. — Lägg sig nu, jag skall släcka ljuset.
— Jag kan utan ljus bättre se det jag ser och som jag bett om. Det var nära, att jag talat om min hemlighet! — sade Serjozja med ett muntert leende.
Då ljuset släckts, hade Serjozja en fullständig förnimmelse av sin mor. Hon stod lutad över honom och smekte honom med en kärleksfull glimt i blicken. Men så fylldes hans inre syn av andra bilder, han såg väderkvarnar och sin täljkniv, det blev ett virrvarr av allt — och han somnade.