Vid ankomsten till Petersburg hade Vronskij och Anna tagit in på ett av de finaste hotellen. Vronskij tog ett rum för sig på nedre bottnen, och en rymlig våning på fyra rum förhyrdes en trappa upp som bostad åt Anna med dotter, kammarjungfru och barnsköterska.
Samma dag de kommit begav sig Vronskij till sin bror. I dennes hem träffade han även modern, som för vissa uträttningars skull anlänt från Moskva. Modern och svägerskan mottog honom som vanligt. De förhörde sig om var han rest utomlands och pratade med honom om gemensamma bekanta, men lät inte ett ord undfalla sig, som rörde vid hans förhållande till Anna. Hans bror däremot, som dagen därpå kom och sökte upp Vronskij, frågade honom om henne, och Alexej sade honom då, att han betraktade sin förbindelse med Anna såsom vore den ett äktenskap, att han hoppades på att få en formlig skilsmässa till stånd för att därefter kunna gifta sig med henne, men att han redan innan detta skett betraktade henne fullkomligt som sin hustru och bad honom meddela modern och svägerskan detta.
— Om societetsmänniskorna inte ger oss sitt gillande, kan det vara mig detsamma, — sade Vronskij, — men vill min släkt uppehålla sina förbindelser med mig, måste den inta samma ställning till min fru som till mig.
Den äldre Vronskij, som alltid hyst aktning för sin yngre brors omdöme, var nu inte fullt säker på, om denne hade rätt eller inte, innan han förnummit societetens dom om det, men hade från sin sida sett ingenting däremot och uppsökte i Alexejs sällskap Anna.
I broderns närvaro sade Vronskij »ni» till Anna såsom han alltid brukade, då de var tillsammans med främmande, och han uppförde sig mot henne som mot en nära bekant dam, men han lät underförstå, att brodern hade reda på deras förhållande och man talade om att Anna skulle följa med till ett av Vronskijs gods.
Oaktat all sin världsmannaerfarenhet befann sig Vronskij med hänsyn till den nya belägenhet vari han kommit, i en underlig villfarelse. Det skulle tyckas, som om han bort begripa, att den högre sällskapsvärlden nu var stängd för honom och Anna, men i stället hade det hos honom uppstått vissa oklara föreställningar om att på så vis gick det till bara förr i tiden och att numer hade tack vare framåtskridandet — han hade utan att märka det själv blivit en vän av detta — uppfattningen inom sällskapslivet blivit förändrad och att det därför inte var uteslutet, att de skulle bli mottagna inom societeten. »Naturligtvis, — tänkte han, — kommer hon inte att bli mottagen i hovkretsarna, men de som står oss nära borde kunna uppfatta saken som sig bör.»
Man kan mycket väl sitta ett par timmar i sträck med benen hoptryckta i samma läge, om man är medveten om, att man inte hindras av något från att ändra ställning, men om en människa vet, att det är ett tvång, får hon krampryckningar och känner en dragning i benen åt det håll, dit hon skulle vilja sträcka ut dem, om hon kunde. Detsamma fick Vronskij känna på i sitt förhållande till sällskapslivet. Fast han i djupet av sin själ nog visste, att den förnäma världen var sluten för honom och Anna, ville han ändå pröva på, om det måhända inträtt en förändring i dess seder. Men han märkte snart, att fast den förnäma världen stod öppen för honom själv, var den stängd för Anna. Liksom i ringleken katt och råtta sänkte sig framför Anna samma händer, som nyss lyft sig upp för honom.
Vronskijs kusin Betsy var en av de första bland Petersburgssocietetens damer, han råkade.
— Äntligen! — välkomnade hon honom glättigt. — Och var är Anna? Vad jag är glad! Var bor ni? Jag kan tänka mig, att Petersburg måste te sig rysligt för er efter er härliga resa. Jag kan tänka mig, hur hänförande er smekmånad i Rom har varit. Nå, skilsmässan är väl klar?
Vronskij märkte, att Betsys förtjusning blev betydligt dämpad, då hon fick höra, att någon skilsmässa ännu inte kommit till stånd.
— Jag vet, att man kommer att andligen stena mig för det, — sade hon, — men jag skall besöka Anna. Ja, jag kommer alldeles säkert. Ni stannar väl inte länge?
Samma dag kom hon verkligen på besök till Anna, men hon anslog en helt annan ton än förr. Hon var uppenbarligen stolt över sin djärvhet och syntes önska bli särskilt uppskattad för trofastheten i sin vänskap till Anna. Hon stannade knappa tio minuter och pratade med dem om vad nytt som hänt inom societeten. Vid avskedet sade hon:
— Skada, att ni inte vet, när skilsmässan blir klar! Låt vara, att jag kan sätta mig över den saken, men de andra kommer att vara kallt avvisande mot er, så länge ni inte fått ordnat med ert giftermål. Och det är en så enkel sak nu för tiden. Ça se fait. Ni reser sålunda om fredag? Skada, att vi inte kan träffas mer.
Av Betsys ton hade Vronskij bort kunna sluta sig till, vad han hade att vänta inom sin umgängeskrets. Han gjorde emellertid ännu ett försök med sin närmaste släkt. Av modern hade han ingenting att hoppas. Han visste, att hans mor, som varit så förtjust i Anna, då hon just blivit bekant med henne, numer var obeveklig i sin ovilja mot henne, därför att hon förstört sonens karriär. Men han hoppades mycket av Varja, broderns hustru. Det syntes honom, att i varje fall åtminstone inte hon skulle kasta någon sten på Anna utan skulle besöka henne och motta henne i sitt hem på ett rättframt sätt och utan räddhåga.
Andra dagen efter ankomsten hade Vronskij begivit sig till henne, och träffande henne ensam hemma hade han rakt på sak låtit henne veta, vad han önskade.
— Du vet, Alexej, — sade hon, sedan hon hört hans begäran, — hur mycket jag håller av dig och hur beredd jag är att göra allt för dig. Men jag har tigit, därför att jag visste, att jag varken kunnat vara dig eller Anna Arkadjevna till någon hjälp, — sade hon med särskild tydlighet uttalande »Anna Arkadjevna». — Tänk för all del inte, att jag sätter mig till doms över hennes handlingssätt. Visst inte. Det är möjligt, att jag, om jag råkat i hennes belägenhet, skulle ha gjort detsamma. Jag varken vill eller kan inlåta mig på de närmare omständigheterna, — sade hon med en skygg blick på hans mörknade ansikte — men man måste nämna sakerna vid deras rätta namn. Du vill, att jag skall besöka henne, motta henne i mitt hus och hjälpa till att rehabilitera henne inom samhället. Men du bör förstå, att jag inte kan göra det. Jag har uppväxande döttrar, och för min mans skull måste jag umgås i societetslivet. Nå, jag skall besöka Anna Arkadjevna. Hon kommer att förstå, att jag inte kan bedja henne hem till mig, att jag måste göra så, för att hon inte skall stöta hop med dem, som inte kan ändra sin uppfattning. Det kommer att såra henne. Men det står inte i min makt att upphjälpa hennes anseende.
— Men jag kan inte tycka, att hon råkat komma djupare än hundratals fruar, som ni kan umgås med! — avbröt henne Vronskij, som nu mörknat ännu mer, och reste sig tigande från stolen, förstående, att svägerskans beslut inte kunde rubbas.
— Alexej! Bliv inte ond på mig. Snälla du, begrip då, att jag rår inte för det, — sade Varja och såg på honom med ett ängsligt leende.
— Jag är inte ond på dig, — sade han, alltjämt lika mörk, — men jag har dubbel anledning att känna smärta. Det gör mig ytterligare ont, därför att detta omöjliggör vårt vänskapsförhållande. Det gör måhända inte slut på vår vänskap, men det försvagar den. Du bör förstå, att det även för mig är omöjligt att se saken på annat sätt.
Vronskij förstod, att alla vidare försök skulle visa sig fruktlösa och att han hade att tillbringa de få dagar, som ännu återstod, till avresan från Petersburg, som vore han i en främmande stad. Han måste undvika all förbindelse med sin forna bekantskapskrets för att inte utsätta sig för pinsamma obehagligheter och kränkningar. En av de huvudsakligaste otrevligheter, som en vistelse i Petersburg förde med sig, var att Alexej Alexandrovitj som person eller namn tycktes vara allestädes närvarande. Man kunde inte börja tala om något utan att samtalet kom att glida in på Alexej Alexandrovitj, man kunde inte bege sig någonstans utan att möta honom. Så tycktes det åtminstone för Vronskij, precis som en person med ett sjukt finger får intryck av att allt i hans omgivning liksom med flit måste stöta emot just detta ömtåliga ställe.
Vistelsen i Petersburg blev ytterligare svår för Vronskij av den anledningen, att han hela tiden hos Anna iakttog en ny, honom obegriplig skiftning i lynnet. Än tycktes hon förälskad i honom, än blev hon kylig, retlig och otillgänglig. Hon plågades av någonting och dolde detta för honom, och det var som om hon inte lade märke till de kränkningar, som förgiftade hans liv och som hade bort kännas ännu mera smärtsamma för henne, som hade en så fin iakttagelseförmåga.