En av de anledningar, som förmått Anna att resa tillbaka till Ryssland, var begäret efter att få träffa sonen. Från den dag hon börjat hemresan hade tanken på detta möte aldrig lämnat henne någon ro. Och ju närmare hon kommit Petersburg, desto större och större hade glädjen och betydelsen av detta sammanträffande tyckts henne. Hon försjönk inte i något grubbel över hur hon skulle få detta möte till stånd. Det syntes henne som en enkel och naturlig sak, att hon skulle få råka sin son, då hon kom att befinna sig i samma stad som han. Men efter ankomsten till Petersburg kom med ens den belägenhet, hon numer intog i samhället, att klart framstå för henne, och hon förstod, att det inte skulle bli någon lätt sak att åstadkomma detta sammanträffande.
Hon hade redan två dagar uppehållit sig i Petersburg. Tanken på sonen hade inte för ett ögonblick lämnat henne, men hon hade ännu inte fått se sin gosse. Att uppsöka honom i hemmet, där hon kunde komma att sammanträffa med Alexej Alexandrovitj, kände hon sig inte ha rätt till. Man kunde vägra henne tillträde och bemöta henne på ett kränkande sätt. Att genom att skriva ett brev inleda förbindelse med den övergivne mannen, var för henne en plåga att ens tänka på: hon kunde bara bevara sitt lugn genom att undvika varje tanke på honom. Att söka få träffa gossen någon gång, då han var ute och gick, genom att ta reda på var och när han brukade vara ute, var inte nog för henne: hon hade så berett sig på detta sammanträffande, hon hade så mycket att säga honom, hon trängtade så efter att få sluta honom i sina armar och kyssa honom. Serjozjas gamla barnjungfru hade kunnat hjälpa henne och bispringa henne med råd. Men hon var nu inte längre i tjänst hos Alexej Alexandrovitj. Två dagar förgick i tvehågsenhet under forskningar efter barnjungfrun.
På tredje dagen beslöt sig Anna, efter att ha känt Alexej Alexandrovitjs nära beroende av grevinnan Lidija Ivanovna, att till henne skriva ett brev, som kostade henne mycken överläggning och vari hon med berått mod uttalade, att Karenins storsinne finge avgöra, om hon skulle få träffa sin son. Hon visste, att om brevet framvisades för Alexej Alexandrovitj, skulle han fortsätta att spela sin storsinta roll och inte avslå hennes begäran.
Men stadsbudet, som hon lämnat brevet, kom tillbaka med det helt oväntade, hårdhjärtade meddelandet, att något svar inte lämnades. Hon hade aldrig känt sig så tillintetgjord som då hon fick höra den omständliga berättelsen om hur budet hade fått vänta och hur man sedan hade sagt: det blir intet svar. Anna kände sig tillintetgjord, kränkt i sitt innersta, men hon insåg, att grevinnan Lidija Ivanovna från sin synpunkt sett kunde ha rätt. Hennes bedrövelse var desto större, som hon hade att bära den ensam. Hon kunde och ville inte dela den med Vronskij. Hon visste, att oaktat Vronskij var den egentliga orsaken till hennes olycka tedde sig dock för honom frågan om hon skulle få träffa sin son eller inte som en sak utan någon som helst betydelse. Hon visste, att han aldrig någonsin skulle bli i stånd att förstå hela djupet av hennes lidande, hon visste, att hon skulle gripas av hat till honom för den kalla ton, han kom att använda, om saken fördes på tal. Och hon fruktade detta mer än allt i världen och dolde därför allt som rörde hennes son för honom.
Hon satt inne hela dagen och sökte uttänka något medel för möjliggörandet av ett möte med sonen och beslöt till sist att skriva till Karenin. Hon hade redan börjat författa detta brev, då man kom in till henne med Lidija Ivanovnas brev. Grevinnans tystnad hade bragt henne till dämpad undergivenhet, men detta brev och allt som hon där kunde läsa mellan raderna gjorde henne så uppbragt och denna ondskefullhet inför hennes rättmätiga lidelsefulla och ömma kärlek till sonen syntes henne så upprörande, att hon inte längre kände sig själv som den skyldiga och vände hela sin förtrytelse mot de andra.
»Vilken hjärtlöshet, vilket känslohyckleri!» — sade hon till sig själv. »Deras enda mål är att förolämpa mig och plåga barnet, och jag skulle böja mig för dem! Inte för aldrig det! Hon är sämre än jag. Jag är åtminstone inte en lögnerska.» Och så fattade hon beslutet att dagen därpå, Serjozjas födelsedag, utan vidare bege sig till Karenins hus, hon skulle muta tjänstefolket, hon skulle anlita svek, om så behövdes, men kosta vad det ville, skulle hon träffa sin son och göra ett slut på detta ynkliga bedrägeri, varmed man omgivit det stackars barnet.
Hon besökte ett leksaksmagasin, inköpte en hel mängd presenter och tänkte så ut den plan hon borde följa för att lyckas i företaget. Hon skulle komma tidigt på morgonen, klockan åtta, då helt säkert Alexej Alexandrovitj ännu inte stigit upp. Hon skulle hålla pengar i handen och lämna dem till portvakt och betjänt för att få slippa in och utan att lyfta på slöjan skulle hon säga, att hon var sänd av Serjozjas fadder för att gratulera på födelsedagen och att hon blivit tillsagd att själv lämna leksakerna vid barnets säng. Det enda hon inte tänkt ut var de ord hon skulle säga till sin son. Hur mycket hon än funderat däröver, hade hon inte kunnat bestämma sig.
Följande dag klockan åtta på morgonen steg Anna ensam ut ur en hyrdroska vid paradingången till det hus, där hon en gång bott, och ringde.
— Gå och se efter, vad det kan vara för något. Det är en dam där nere, — sade Kapitonytj, som ännu var oklädd och slängt på sig ytterrocken och satt galoscher på fötterna och gått bort till fönstret och därifrån fått se en beslöjad dam stående alldeles intill dörren. Så fort portvaktens hjälppojke, en för Anna okänd yngling, öppnat dörren, steg hon in, drog ut en trerubelssedel ur muffen och stack den skyndsamt i hans hand.
— Serjozja... Sergej Alexejevitj, — sade hon och ville fortsätta vidare. Ynglingen kastade en blick på sedeln och hejdade henne framför en glasdörr inne i tamburen.
— Vem söker ni? — frågade han.
Hon hörde inte vad han sade och svarade ingenting.
Märkande, att det uppstod ett dröjsmål med den okända damen, kom Kapitonytj själv ut, släppte in henne genom glasdörren och frågade, vad hon ville.
— Det är från furst Skorodumov till Sergej Alexejevitj, — yttrade hon.
— Han är inte uppstigen än, — sade portvakten med en forskande blick på henne.
Anna hade aldrig väntat, att tambursinteriören i detta hus, där hon varit bosatt i nio år, skulle göra ett så starkt intryck på henne. Ett efter ett steg minnena, glada och smärtsamma, upp i hennes själ, och för ett ögonblick glömde hon bort varför hon kommit dit.
— Behagar ni vänta? — sade Kapitonytj och började taga av henne ytterkläderna.
Då Kapitonytj tagit av henne pälsen, såg han henne in i ansiktet. Han kände igen henne och gjorde tigande en djup bugning.
— Stig på, hennes nåd, — sade han.
Hon ville säga något, men rösten svek henne och hon fick inte fram ett ljud. Hon kastade en skuldmedveten och bönfallande blick på den gamle och gick skyndsamt med lätta steg uppför trappan. Framåtlutad av brådska och snubblande med galoscherna mot trappstegen ilade Kapitonytj efter för att hinna fatt henne.
— Informatorn är där. Han är kanske inte klädd. Låt mig anmäla först.
Anna fortfor med att hasta uppför den välkända trappan utan att fatta, vad det var som gubben sade.
— Hitåt, åt vänster, om jag får be. Förlåt, att det är ostädat. Han bor nu där förut förmaket var, — sade portvakten flämtande. — Var snäll och vänta litet, hennes nåd, jag skall titta in dit, — sade han trängande sig förbi henne och öppnade en hög dörr på glänt och försvann bakom den.
Anna stannade och väntade. — Han har nyss vaknat, — sade portvakten, då han kom ut igen genom dörren.
I samma stund, som tjänaren sade detta, hörde Anna ljudet av ett barns gäspning. Hon kände igen sin son redan på detta gäspningsljud och kunde se honom livslevande framför sig.
— Låt mig komma in, lämna mig! — utbrast hon och steg innanför dörren. Till höger om dörren stod en säng och i denna satt gossen i uppknäppt nattskjorta lutande sig framåt med sin lilla kropp, sträckande på lemmarna och med munnen i en ännu inte avslutad gäspning. I samma stund som läpparna slöto sig mot varandra gick de över i ett saligt solskensleende, och med detta leende på läpparna sjönk han mjukt och sakta tillbaka i bädden.
— Serjozja! — viskade hon och gick fram till honom med ljudlösa steg.
Under den tid, hon varit borta från honom, hade hon överfylld av den kärlekskänsla, hon allt starkare och starkare erfarit, föreställt sig honom som fyraårig gosse sådan som hon allra mest älskat honom. Nu var han inte en gång densamme som då hon lämnade honom, han hade blivit ännu mer olik en fyraåring, vuxit ännu mer och blivit magrare. Vad nu! Så mager han blivit i kinderna, vad hans hår blivit kort! Så långa armar han har! Vad han förändrat sig sedan sist! Men det var han, det var hans huvudform, hans läppar, hans mjuka lilla hals, hans breda små skuldror.
— Serjozja! — sade hon än en gång alldeles intill örat på honom.
Han reste sig åter upp på armbågen, lät det tillrufsade huvudet röra sig åt höger och vänster, som om han sökte efter något, och slog så upp ögonen.
Tyst och frågande såg han några sekunder på moderns gestalt, som stod orörlig framför honom, därpå log han med ens ett saligt leende och åter slutande de sömniga ögonen sjönk han samman, men han föll inte bakåt utan fram mot henne, in i hennes famn.
— Serjozja! min käre gosse! — utbrast hon flämtande och slöt hans veka kropp i sina båda armar.
— Mamma! — sade han vridande sig i hennes omfamning för att med olika delar av kroppen kunna komma i beröring med hennes armar.
Soligt leende, fast med alltjämt slutna ögon flyttade han sina lena händer från sänggaveln till hennes axlar och slöt sig intill modern omgivande henne med den ljuva solfriska doft och värme, som bara förekommer hos barn, medan han gnuggade ansiktet mot hennes hals och axlar.
— Jag visste det, — sade han och slog upp ögonen. — I dag är det min födelsedag. Jag visste, att du skulle komma. Jag skall strax stiga upp.
I detsamma höll han på att somna till igen.
Anna betraktade honom med lidelsefull ömhet. Hon såg, hur han växt och förändrat sig under hennes frånvaro. Hon kände så väl hans nakna fötter, som stack ut ur täcket, fast de blivit större och därför tycktes henne något främmande, hon kände igen dessa kinder, fast de magrat, och dessa hårlockar i nacken, fast de blivit klippta kortare, hon mindes, hur ofta hon kysst honom där. Hon trevade med händerna över allt detta och var ur stånd att yttra något: hon höll på att kvävas av gråt.
— Vad gråter du för, mamma? — sade gossen, som nu blivit klarvaken. — Mamma, varför gråter du? — skrek han med gråtfärdig röst.
— Jag skall inte gråta... Jag kom i gråt av glädje. Det är så länge sedan jag såg dig. Jag skall inte gråta, — sade hon torkande tårarna och vände sig bort. — Nå, det är tid för dig att klä dig, — tillade hon med återvunnen fattning efter en stunds tystnad och utan att släppa hans händer satte hon sig ned bredvid sängen på den stol, där hans kläder låg iordninglagda.
— Hur kan du klä dig, då inte jag är med? Hur... — ville hon begynna i glad och okonstlad ton, men förmågan svek henne, och hon vände sig åter bort.
— Jag behöver inte tvätta mig i kallt vatten. Pappa har inte sagt till om det. Har du inte råkat Vasilij Lukitj? Han kommer strax. Men du har satt dig på mina kläder!
Och Serjozja brast ut i skratt. Hon såg på honom och log.
— Mamma, allra käraste, lilla rara! — utropade gossen och kastade sig åter mot henne och slog armarna om henne. Det var som om han först nu, då han såg hennes leende, riktigt fattade vad som hänt. — Den behövs inte, — sade han och tog av henne hatten. Och liksom han fått se henne på nytt, nu när hatten var av, kastade han sig mot henne och kysste henne.
— Nå, vad har du tänkt om mig? Du har väl inte trott, att jag var död?
— Det har jag aldrig trott.
— Har du inte trott det, vännen min?
— Jag visste ju, jag visste! — upprepade han de ord, han förälskat sig i, och grep tag om hennes hand, som smekte hans hår, och tryckte dess innersida mot sin mun och kysste den.