Hur häftigt Anna än eftertraktat detta sammanträffande med sonen, hur länge hon än hade tänkt på det och berett sig för det, hade hon dock inte förutsett, att detta möte så starkt skulle verka på henne. Återkommen till sina ödsliga hotellrum, var hon länge ur stånd att fatta, varför hon befann sig där. »Ja, allt detta är slut, och jag är åter ensam», sade hon till sig själv, tog av sig hatten och satte sig på en stol framför eldstaden. Med ögonen orörligt stirrande mot en bronspendyl, som stod på ett bord mellan två fönster, gav hon sig hän åt sina tankar.
En ung fransyska, som hon tagit med sig från utlandet, kom in och erbjöd sig att hjälpa till med klädseln. Hon såg förvånat på henne och sade: — Inte nu. Betjänten kom in och ville servera kaffe. — Inte nu, — sade hon.
Den italienska amman, som klätt på den lilla flickan, kom in med henne och bar henne fram till Anna. Den knubbiga, välnärda lilla flickan lyfte, såsom hon alltid brukade, då hon fick syn på sin mor, sina nakna, trinda små armar med handflatorna nedåt och började leende med den tandlösa lilla munnen att fäkta med sina små händer som en fisk sprattlar med sina fenor och åstadkom med dem ett frasande ljud i de hårt stärkta vecken på den broderade lilla kjolen. Anna kunde inte låta bli att le, hon måste kyssa den lilla, hon måste räcka henne ett finger, som hon kunde gripa tag i, medan hon pipande sträckte sig framåt med hela den lilla kroppen, hon måste skjuta fram läppen och låta den lilla kyssande ta den i sin mun. Allt detta gjorde Anna. Hon tog henne i sina armar, hon lät den lilla hoppa upp och ned, hon kysste hennes friska lilla kind och hennes små nakna armbågar. Men vid åsynen av detta barn blev det ännu klarare för henne, att den känsla hon hyste för flickan knappt kunde kallas för kärlek i jämförelse med vad hon kände för Serjozja. Allt hos denna lilla flicka var kärt och rart, men det hela saknade på något sätt grepp om hennes hjärta. På det första barnet, fastän hon fått det med en man, som hon inte älskade, hade hon nedlagt all den kärlek, som varit otillfredsställd. Flickan hade blivit född under de allra svåraste förhållanden, men hon hade dock inte nedlagt på henne en hundradel av de omsorger, som kommit det första barnet till del. Dessutom låg allt hos flickan ännu i väntan, då Serjozja redan nästan var en färdig människa, en människa, som hon kunde älska som sådan. Tankar och känslor brottades redan hos honom. Han förstod henne, han älskade henne, han hade ett omdöme om henne, tänkte hon erinrande sig hans ord och blickar. Och nu var hon inte bara fysiskt utan även andligt för alltid avskild från honom. Och hon såg ingen utsikt till hjälp ur denna belägenhet.
Hon lämnade från sig flickan till sköterskan och lät henne gå med barnet. Hon tog och öppnade en medaljong med ett porträtt av Serjozja, taget då han nästan var i samma ålder som nu flickan. Hon reste sig, tog av sig hatten och grep från ett litet bord ett album med fotografier av sonen i andra åldrar. Hon ville jämföra korten med varandra och började plocka ut dem ur albumet. Hon tog ut dem ett efter ett. Kvar var bara ett enda, det sista, allra bästa kortet. Klädd i vit skjorta satt han grensle på en stol med smått bekymrade ögon och ett leende omkring munnen. Det var hans allra bästa, mest karakteristiska uttryck. Med sina små smidiga händer, vars vita, smala fingrar uppbjödo all sin styrka, sökte hon några gånger att få tag om ett hörn på kortet, men porträttet gled undan, och hon kunde inte få fram det. Det fanns ingen papperskniv till hands, och hon tog därför ut ett kort, som satt vid sidan av Serjozjas porträtt i albumet — det var ett fotografi taget i Rom av Vronskij i långt hår och med rund filthatt på huvudet —, med hjälp av detta petade hon ut sonens porträtt. »Ja, där är han!» sade hon betraktande Vronskijs kort, och plötsligt kom hon i håg, att det var han, som var orsaken till det elände, hon bar på. Hon hade under hela förmiddagens lopp inte en enda gång kommit att tänka på honom. Men nu, vid åsynen av detta manliga, ädla, henne så välbekanta och kära ansikte, kände hon plötsligt en häftigt uppströmmande kärlek till honom.
»Var är han? Att han lämnar mig ensam med mitt lidande!» förnam hon plötsligt en anklagande röst säga inom sig, glömsk av att hon själv för honom sökt undandraga allt, som rörde hennes son. Hon skickade ett bud till honom och bad honom genast komma. Med bävan i hjärtat övertänkande de ord, varmed hon skulle säga honom allt, och föreställande sig de uttryck hans kärlek skulle ta sig, den tröst hon skulle erfara därav, väntade hon på honom. Budet kom tillbaka och svarade, att han för tillfället hade en besökande hos sig, men att han strax skulle komma samt bad få veta, om hon kunde motta honom i sällskap med furst Jasjvin, som anlänt till Petersburg. »Han skall inte komma ensam till mig, och ändå har han inte träffat mig sen i går middag, — tänkte hon, — nu kommer han, men inte så, att jag kan säga honom allt, som ligger mig på hjärtat, han kommer i sällskap med Jasjvin.» Och plötsligt kom en sällsam tanke över henne: tänk om han upphört att älska henne?
Och i minnet gående igenom de sista dagarnas tilldragelser tyckte hon sig i allt se en bekräftelse på en besynnerlig misstanke: att han i går ätit middag ute och inte i sällskap med henne, att han hållit så strängt på att de i Petersburg skulle ta in i olika våningar på hotellet, att han nu inte ens kom till henne ensam, liksom ville han undvika ett möte mellan fyra ögon.
»Men han måste säga mig det. Jag måste veta det. Om jag får veta det, då vet jag, vad jag har att göra», sade hon till sig själv ur stånd att kunna klargöra för sig det läge, i vilket hon skulle komma efter att ha blivit övertygad om hans likgiltighet. Hon tänkte, att han upphört att älska henne, hon kände sig nära att överväldigas av förtvivlan och till följd av detta befann hon sig i en särskilt uppjagad sinnesstämning. Hon ringde på kammarjungfrun och gick in i sitt toalettrum. Hon sysslade denna gång mer än förr under dessa dagar med sin klädsel, alldeles som om han efter att ha förlorat känslan för henne skulle kunna åter fattas av kärlek till henne, därför att hon hade en dräkt och en kamning, som bättre passade henne.
Hon hörde en ringning på dörren, redan innan hon hunnit bli fullt färdig.
Då hon kom ut i förmaket, var det inte hans utan Jasjvins blick hon först mötte. Vronskij stod och såg på hennes sons fotografier, som hon glömt kvar på bordet, och hade ingen brådska med att få syn på henne.
— Vi har ju råkats, — sade hon och lade sin lilla hand i Jasjvins väldiga hand. Denne stod där helt förbryllad, vilket verkade särskilt egendomligt hos en man med så väldig växt och grova anletsdrag. — Vi träffades förra året vid kapplöpningen. Låt mig få dem, — sade hon och tog med en snabb handrörelse sonens fotografier från Vronskij, som fortfarande stod och såg på dem, och fästade samtidigt med en uttrycksfull glimt i blicken sina ögon på honom. — Har löpningarna lyckats bra i år? Jag har i stället för att se dem sett på löpningarna på Corso i Rom. Ni lär ju förövrigt inte tycka om livet i utlandet, — sade hon med ett älskvärt leende. — Jag känner er och har reda på alla era tycken, fast jag så obetydligt träffat er.
— Det är beklagligt av den anledningen att mina tycken för det mesta är dåliga, — sade Jasjvin och bet i sin vänstra mustasch.
Efter att en tid ha samspråkat och märkt, att Vronskij tittat på klockan, frågade Jasjvin henne, om hon tänkte stanna länge i Petersburg, rätade upp sin väldiga figur och tog efter mössan.
— Det tycks inte bli länge, — sade hon förläget med en blick på Vronskij.
— Träffas vi då inte mer? — sade Jasjvin vänd mot Vronskij och reste sig. — Var äter du middag?
— Kom hit till mig på middag, — sade Anna beslutsamt liksom förargad på den förlägenhet, som nyss kommit över henne, men hon rodnade såsom alltid, då hon inför en ny person kom att göra en antydning på sin belägenhet. — Middagen här på hotellet är inte vidare bra, men på så vis kan ni åtminstone träffa honom. Det är ingen av kamraterna från regementet Alexej tycker så mycket om som er.
— Det gör mig glad, — sade Jasjvin med ett leende, varav Vronskij kunde märka, att Anna gjort ett mycket behagligt intryck på honom.
Jasjvin tog avsked och gick, Vronskij stannade kvar.
— Skall du också ge dig av? — sade hon till honom.
— Jag måste. Jag har redan försinkat mig, — svarade han. — Gå, jag kommer strax efter! — ropade han till Jasjvin.
Hon grep om hans hand och såg på honom med oavvänd blick, i tankarna sökande efter vad hon skulle säga för att hålla honom kvar.
— Vänta, jag har något att säga, — hon tog hans korta och fasta hand och drog den mot sin hals. — Du har väl ingenting emot, att jag bad honom komma till middagen?
— Det var förträffligt gjort av dig, — sade han med ett tryggt leende, som blottade hans kraftiga tänder, och han kysste hennes hand.
— Alexej, du har väl inte ändrat dig i ditt förhållande till mig? — sade hon tryckande hans hand i båda sina. — Alexej, jag har blivit utpinad här. När reser vi?
— Snart, snart. Du kan inte tänka dig, vad det är svårt för mig också att uppehålla mig här, — sade han och drog tillbaka sin hand.
— Nå, gå, gå! — utbrast hon med sårad känsla och gick snabbt bort från honom.