Då Vronskij återvände, var Anna utgången. Strax efter det han lämnat henne, sade man honom, hade en dam kommit till henne, och hon hade farit ut i sällskap med denna. Detta att hon begivit sig bort utan att säga vart, att hon ännu dröjde borta, att hon tidigt på morgonen också farit ut någonstans utan att underrätta honom, allt detta tillika med det underligt oroliga uttrycket i hennes ansikte och det vredgade sätt, varpå hon i Jasjvins närvaro ryckt sin sons fotografikort ur hans händer, gav honom anledning till eftertänkande. Han insåg, att det var nödvändigt att söka komma till en förklaring. Och han satt nu och väntade på henne i hennes förmak. Men Anna kom inte ensam utan hade med sig sin tant, en gammal ogift furstinna Oblonskaja. Det var samma dam, som hade kommit på förmiddagen och i vars sällskap Anna farit ut för att göra uppköp. Anna tycktes inte lägga märke till det bekymrade och frågande uttrycket i Vronskijs ansikte och hon berättade för honom i glad ton var hon varit ute och gjort uppköp. Han såg, att det försiggått något särskilt med henne: i de glänsande ögonen fanns det, då de ibland hastigt stannade på honom, ett uttryck av spänd uppmärksamhet, och i hennes ord och rörelser fanns det något av den nervöst snabba gratie, som under första tiden av deras samvaro så tjusat honom, men nu verkade detta oroande och skrämmande på honom.
Middagen var serverad för fyra personer. Alla var redan på väg ut till lilla matsalen, då Tusjkevitj kom med ett bud till Anna från furstinnan Betsy. Hon bad Anna förlåta henne, att hon inte kunde komma och ta farväl, hon var sjuk, men bad Anna komma till sig mellan halv sju och nio. Vronskij såg på Anna, då han hörde den utsatta tiden, som visade, att man träffat mått och steg för att hon inte skulle möta någon hos Betsy. Men Anna tycktes inte märka det.
— Det är synd, att just mellan halv sju och nio är det mig omöjligt, — sade hon med ett knappt märkbart leende.
— Det skulle smärta furstinnan.
— Det gör mig också ont.
— Ni far väl på operan för att höra Patti? — sade Tusjkevitj.
— Patti?... Det var en idé. Jag skulle besöka operan, om jag bara kunde få en loge.
— Jag kan skaffa, — erbjöd sig Tusjkevitj.
— Jag skulle vara er mycket, mycket förbunden, — sade Anna. — Men vill ni inte äta middag med oss.
Vronskij ryckte knappt märkbart på axlarna. Han kunde rakt inte förstå Annas beteende. Varför hade hon låtit den gamla damen komma, varför ville hon, att Tusjkevitj skulle äta middag med dem och det egendomligaste av allt — varför gav hon honom i uppdrag att skaffa en loge? Var det då möjligt för en dam i hennes belägenhet att besöka en abonnemangsföreställning, dit hela den med henne bekanta societeten skulle komma för att höra Patti? Han såg på henne med allvarlig min, men hon svarade honom med en alltjämt utmanande blick, i vilken man lika väl kunde läsa uppsluppen glädje som förtvivlan och inför vilken han kände sig helt oförstående. Vid middagen lade Anna i dagen en aggressiv glättighet och sökte liksom kokettera än med Tusjkevitj, än med Jasjvin. Då man rest sig från bordet och Tusjkevitj givit sig av för att skaffa logebiljett och Jasjvin ville röka, gick Vronskij i sällskap med honom ned till sina rum. Efter att ha suttit där en stund skyndade han åter upp i övre våningen. Anna stod redan klädd i en ljus, djupt urringad, sammetsgarnerad sidenklänning, som hon låtit sy åt sig i Paris. I håret bar hon en dyrbar vit spetsuppsats, som bildade ram åt hennes ansikte och på ett fördelaktigt sätt framhävde hennes rena, fint utmejslade skönhet.
— Skall ni verkligen fara till teatern? — sade han på franska undvikande att se på henne.
— Varför frågar ni så ängsligt om det? — svarade hon kännande sig åter förolämpad av att han inte såg på henne. — Varför skulle jag inte fara dit?
Hon tycktes inte ha förstått hans ord.
— Naturligtvis finns det ingen anledning att låta bli det, — sade han med mörknande uppsyn.
— Ja, detsamma tycker jag, — sade hon avsiktligt lämnande den ironiska tonen i vad han sagt obeaktad och drog sakta i sin långa parfymdoftande handske.
— Anna, för Guds skull! Vad är det med er? — sade han för att bringa henne till besinning alldeles som en gång i tiden hennes man.
— Jag förstår inte, vad ni talar om.
— Ni vet, att det inte lämpar sig att visa sig där.
— Varför det? Jag kommer inte ensam. Furstinnan Varvara har farit för att klä om sig, hon skall göra mig sällskap.
Han ryckte på skuldrorna med ett uttryck av undran och förtvivlan i ansiktet.
— Men vet ni då inte... — började han.
— Men jag vill inte veta! — nästan skrek hon fram. — Jag vill inte. Skulle jag ångra, vad jag gjort? Nej, nej, nej. Och om det finge börja om från början, skulle det bli detsamma. För oss, för mig och för er är det bara en sak, som kan ha betydelse: älskar den ene den andre. Något annat att ta hänsyn till finns inte. Varför bor vi här åtskilda och träffas inte? Varför skulle jag inte kunna fara? Jag älskar dig, och allt är mig sak samma, — sade hon på ryska och såg på honom med en särskild glans i ögat, som han inte förstod att tolka, — om du bara inte ändrat dig. Varför ser du inte på mig?
Han såg på henne. Han såg hennes gestalt i hela dess skönhet iförd en dräkt, som alltid så väl passat den. Men nu var det just denna skönhet och denna elegans, som gjorde honom uppbragt.
— Min känsla kan inte ändra sig, det vet ni, men jag ber er, far inte, jag bönfaller om det, — sade han åter på franska med en bevekande, öm ton i rösten, men med kyla i blicken.
Hon hörde inte, vad han sade, men lade märke till kylan i blicken och svarade retligt:
— Och jag ber er förklara, varför jag inte bör fara.
— Därför, att den kan skaffa er... — han stannade mitt i satsen.
— Jag förstår ingenting alls. Jasjvin n’est pas compromettant och furstinnan Varvara är inte på något sätt sämre än andra. Se där är hon.