— De har kommit! — Där är han! — Vem? — Är det den yngre av de två herrarna? — Och hon, kära barnet, är ju varken levande eller död! — hördes röster yttra i den väntande hopen, då Levin, efter att ha sammanträffat med bruden utanför porten, med henne vid sin sida trädde in i kyrkan.
Stepan Arkadjevitj berättade orsaken till dröjsmålet för sin hustru, och gästerna fick något att leende viska mellan sig. Levin gav inte akt på något som helst, han såg bara på sin brud utan att ta ögonen från henne.
Alla tyckte, att hon tynat av på sista tiden och alls inte var så vacker under brudkronan som eljes, men det kunde Levin alls inte finna. Han såg på hennes höga frisyr, där vita blommor satt och den vita slöjan var uppfästad, på hennes höga veckade krage, som på ett alldeles särskilt flickaktigt sätt från sidan dolde och framtill blottade hennes långsträckta hals, såg på hennes ovanligt smäckra liv, och det tycktes honom, att hon gjorde sig bättre än någonsin, inte därför att dessa blommor, denna slöja, denna från Paris beställda klänning lade ytterligare någonting till hennes skönhet, utan därför att trots denna arrangerade praktfullhet i klädseln, uttrycket i hennes älskliga ansikte, i hennes blick, i hennes läppar var alldeles hennes eget uttryck av troskyldighet och oskuld.
— Jag tänkte redan, att du kanske velat fly undan, — sade hon och log mot honom.
— Det är för dumt, det som hänt mig, för rysligt att tala om! — sade han rodnande och måste i detsamma vända sig mot Sergej Ivanovitj, som kom fram mot honom.
— Jo, det var en skön historia med din skjorta! — sade Sergej Ivanovitj och ruskade leende på huvudet.
— Ja, ja, — svarade Levin utan att uppfatta vad som sades.
— Nå, Kost’ja, — sade Stepan Arkadjevitj med en låtsad ängslan i sin uppsyn, — nu måste en viktig fråga avgöras. Du torde i denna stund kunna inse dess betydelse i hela dess vidd. Man har frågat mig, om man skulle tända ljus som brunnit förut eller alldeles nya? Skillnaden i pris är tio rubel — tillade han formande läpparna till ett leende. — Jag har avgjort saken, men vet inte om du godkänner mitt beslut.
Levin förstod, att Oblonskij skämtade, men han var ur stånd att le däråt.
— Nå, hur skall det vara: ljus, som redan varit tända, eller nya? Det är frågan.
— Ja, ja, låt tända nya.
— Nå, det gläder mig! Då är den frågan avgjord! — sade Stepan Arkadjevitj leende. — I en sådan här belägenhet blir ändå folk bra dumma, — sade han till Tjirikov, då Levin, som med en förvirrad blick betraktat dem, intagit sin plats vid brudens sida.
— Se till, Kitty, att det blir du, som först stiger upp på mattan, — sade grevinnan Nordstone, som kom fram till dem. — Jo, ni är skön! — vände hon sig till Levin.
— Nå, du är väl inte rädd? — sade Marja Dmitrijevna, en gammal tant.
— Du fryser väl inte? Du är så blek. Vänta, böj dig litet! — sade fru Lvova, Kittys syster, och med en mjukt buktande rörelse av sina vackra fylliga armar började hon leende att ordna blommorna på systerns huvud.
Dolly kom fram och ville säga något, men kunde inte få fram det och brast i gråt, då hon gjorde ett onaturligt försök att le.
Kitty såg på alla med lika förvirrad blick som Levin.
Under tiden hade de gudstjänstförrättande alla fått på sig sina skrudar, och prästen steg åtföljd av diakonen fram till en pulpet, som var placerad i kyrkans skepp nära ingången. Prästen vände sig mot Levin efter att ha yttrat något, som denne emellertid inte uppfattat.
— Tag bruden vid handen och led fram henne, — sade den närmast stående marskalken till Levin.
Det dröjde en god stund innan Levin förstod, vad män ville han skulle göra. Länge fick man hålla på med att söka få honom åstad och man var nära att uppge försöket emedan han ideligen antingen räckte fram fel arm eller ville ta brudens arm från orätt håll, men slutligen förstod han, att han utan att ändra ställning hade att fatta brudens högra hand med sin högra. Då han slutligen gripit brudens hand som det skulle vara, gick prästen några steg före dem och stannade vid pulpeten. Skaran av närvarande släktingar och bekanta drog sig under dovt sorlande samspråk och med fras av damsläpen efter dem. Någon böjde sig ned och lade brudens släp tillrätta. Det blev så tyst i kyrkan, att man kunde höra ljusvaxet droppa.
Den åldrige prästen, vars silvervita lockar under sidenhuvan samlade sig till två tottar bakom öronen, sträckte fram sina tunna gammalmanshänder ur den tunga silverbroderade mässhaken, som bar ett gyllene kors på ryggen, och började ordna med något vid pulpeten.
Stepan Arkadjevitj gick försiktigt fram till honom, viskade något och gick så åter tillbaka till sin plats blinkande mot Levin.
Prästen tände två med blommor lindade ljus och höll dem i sin vänstra hand lutande dem utåt, så att det smältande vaxet sakta droppade från dem, och vände sig sedan mot brudparet. Det var samma präst, som mottagit Levins bikt. Med en trött och sorgmodig blick såg han på brud och brudgum, drog en suck och välsignade så brudgummen sträckande ut sin högra arm ur mässkruden och lade därpå med en antydning till mild ömhet sina fingrar på Kittys böjda huvud. Därefter räckte han dem ljusen och avlägsnade sig långsamt från dem med ett rökelsekar i handen.
»Är det då sant?» tänkte Levin och såg på sin brud. Hans blick föll en smula uppifrån på hennes profil, och av en knappt märkbar rörelse i hennes läppar och ögonfransar förstod han, att hon förnam hans blick. Hon vände inte på huvudet, men hennes höga veckade krage började höja på sig och kom att vidröra hennes lilla skära öra. Han såg, att bröstet höll tillbaka en suck och handen, som höll vaxljuset, darrade.
Med ens var minnet av det bekymmer han haft med skjortan, hans försenade ankomst, samtalet med släkt och bekanta, deras missnöje och hans egen löjliga belägenhet borta ur hans medvetande — allt svann undan, och han kände en glädje blandad med fruktan.
Den högväxte och vackre överdiakonen med rikt lockigt hår fallande över den silverstickade mässkruden steg skyndsamt fram och stannade mitt emot prästen lyftande på två fingrar upp stolan med ett invant handgrepp.
»Herre, välsigne oss!» ljöd det långsamt och högtidligt stavelse efter stavelse i vaggande toner.
»Prisad vare Herren Gud nu och i evigheters evighet», svarade den gamle prästen med stillsamt sjungande stämma och fortfor att ordna med något på pulpeten framför sig. Och fyllande hela kyrkan från golv till tak steg i bred och harmonisk ström det samstämmiga ackordet från den osynliga kyrkokören, svällde ut, stannade av för ett ögonblick och dog så stilla bort.
Man bad som vanligt om frid och frälsning från höjden, man bad särskilt för synoden och för kejsaren, man bad även för Guds tjänare Konstantin och Guds tjänarinna Jekaterina, som nu skulle vigas vid varandra.
»Att dem måtte sändas en i allo fridfull kärlek, att Herren måtte giva dem sin hjälp, bedja vi», det var som om hela kyrkan framviskat dessa ord med överdiakonens röst.
Levin lyssnade till orden, och de gjorde ett djupt intryck på honom. »Ja, man har fattat detta, att hjälp, just hjälp är av nöden!» tänkte han och erinrade sig den fruktan och de tvivel, han nyligen genomgått. — »Vad vet jag? Vad förmår jag i denna svåra uppgift utan hjälp?» — tänkte han. — »Det är framför allt hjälp, jag nu har behov av.»
Då diakonens stämma avslutat den liturgiska växelsången, vände sig prästen med en bok i handen mot brudparet.
»Evige Gud, du som förenat det åtskilda», — läste han med blid och sjungande stämma, — »som stiftat kärlekens oupplösliga förbund, som välsignat Isak och Rebecka, såsom arvingar till Ditt löfte framför jag dessa. Välsigne Du dessa dina tjänare, Konstantin och Jekaterina, lär dem och led dem till allt gott. Dig milde och förbarmande Gud giva vi äran, Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och i evigheters evighet.» — »Amen», genljöd det åter från den osynliga kören.
»Som förenat det åtskilda, som stiftat kärlekens oupplösliga förbund», — vilket djupsinne ligger inte i dessa ord och vilken motsvarighet till vad du känner i denna stund! — tänkte Levin. — Har hon månne samma känsla som jag?
Och han såg sig om och mötte hennes blick.
Och av uttrycket i denna blick slöt han sig till, att hon hade samma uppfattning som han. Men det var inte så: hon hade nästan inte alls uppfattat gudstjänstorden och inte ens lyssnat till dem under vigseln. Hon var inte i stånd att höra på dem och fatta dem, så stark var hos henne den känsla, som fyllde hennes själ och alltjämt stegrades. Denna känsla var glädjen över att nu allt det helt nått sin fullbordan, som för en och en halv månad sedan kommit till inom hennes själ och under dessa sex veckor varit henne till fröjd och plåga. I hennes själ hade, då hon iklädd sin bruna klänning tyst gått honom till mötes i salen därhemma och givit sig hän åt honom, denna dag och denna stund det liksom skett en brytning med hela hennes förgångna liv, och det hade börjat inom henne ett fullständigt nytt, för henne dittills okänt liv, men i verkligheten hade det liv, som varit, fortsatt. Dessa sex veckor hade för henne varit en tid av den största sällhet och den svåraste plåga. Hela hennes liv, alla hennes önskningar och förhoppningar samlade sig nu kring denne ende, av henne ännu ej fullt förstådde man, med vilken hon var förbunden med något ännu mindre fattbart, en känsla, som än drog henne till honom, än stötte henne från honom, och under allt detta fortfor hon dock att leva under sina förra livsvillkor. Under det hon ännu alltjämt som förr förde sitt gamla liv, förfärades hon över sig själv, över sin fullständiga, obetvingliga likgiltighet för allt det förgångna, för tingen omkring henne, för vanor och bruk, för människorna, som hållit av henne och fortfarande gjorde det, den likgiltighet, hon förnam för modern, som ondgjorde sig över hennes sätt, och mest av allt förfärade hon sig över sin kallsinnighet mot sin älsklige, förut mer än allt annat avhållne fader. Än var hon förfärad över denna oberördhet, än gladde hon sig åt det, som framkallat den. Hon kunde inte tänka något, inte önska något, som låg utanför livet med denne man, men detta nya liv hade ännu inte kommit, och hon kunde inte ens klart föreställa sig det. Det var idel förbidan — oro och glädje för det nya och obekanta. Och nu skulle denna förbidan och ovissheten och oroskänslan över att hon skulle avstå från det liv, som varit, taga ett slut och det nya börja. Detta nya kunde i sin ovisshet inte vara annat än skrämmande, men hur det var, det hade dock kommit till liv i hennes inre redan för sex veckor sedan, och nu invigdes på allvar det, som för länge sedan uppstått i hennes själ.
Prästen kom åter tillbaka till pulpeten, med svårighet fick han tag i Kittys lilla ring och sedan han låtit Levin räcka fram sin hand satte han den fast på första leden av hans ringfinger. »Herrens tjänare Konstantin viges vid Herrens tjänarinna Jekaterina.» Så satte han en stor ring på Kittys skära lilla finger och yttrade samma ord.
En stund stod brudparet och undrade vad de hade att göra, varje gång de försökte göra något, blev det oriktigt, och prästen fick med viskande röst hjälpa dem tillrätta. Slutligen, då de fullgjort vad de skulle, lämnade han, sedan han gjort korstecknet över ringarna, än en gång den stora ringen till Kitty och den lilla till Konstantin. Åter kom de av sig, två gånger lät de ringarna gå ur hand i hand, men det blev ändå inte som det skulle.
Dolly, Tjirikov och Stepan Arkadjevitj gick fram för att hjälpa dem. Förvirringen fortfor en stund, det viskades och man drog på munnen, men uttrycket av rörd hänförelse förändrades inte i de nyförmäldas ansikten. Tvärtom, medan de fumlade med händerna, blev deras blickar allvarligare och högtidligare än förut, och det leende, varmed Stepan Arkadjevitj viskade fram till dem, att var och en nu skulle sätta på sig sin egen ring, stelnade ofrivilligt på hans läppar. Han kände på sig, att ett leende, hos vem det vara kunde måste stöta dem.
»Ty du har från begynnelsen skapat man och kvinna, — läste prästen, sedan ringarna växlats, — och av Dig är kvinnan given åt mannen, honom till en hjälp och till släktets förökande. Ty Du själv, Herre vår Gud, har sänt sanningen till Din efterföljelse och för Ditt förbund, för Dina tjänare, våra fäder, släkte efter släkte, Dina utvalda: se till Din tjänare Konstantin och till Din tjänarinna Jekaterina och befäst deras förbund i tro och endräkt och sanning och kärlek...»
Levin fick en allt starkare förnimmelse av att alla hans tankar om äktenskapet, alla hans fantasier om hur han skulle ordna sitt liv alltigenom varit en barnslighet och att detta var något, som han hittills inte begripit och nu ännu mindre begrep, fastän det var något, som han nu själv fick erfara. En snyftning steg allt högre och högre i hans bröst, och hans ögon fylldes av tårar, som han inte kunde hålla tillbaka.