Hela Moskva, släkt och bekanta, fanns i kyrkan. Under vigselceremonin i den klart upplysta kyrkan hördes bland skaran av högtidsklädda damer och herrar iförda frack och vit halsduk eller uniform ett diskret dämpat tal, som aldrig helt avstannade. Det var företrädesvis herrarna, som tillät sig det, damerna var alltför upptagna av att iaktta alla enskildheter i en gudstjänsthandling, som nu såsom alltid starkt fängslade deras sinne.
I den krets, som närmast omgav bruden, befann sig hennes båda systrar: den äldre, Dolly, och den stillsamma och vackra fru Lvova, som kommit hem från utlandet.
— Varför uppträder Mary i mörk lila på ett bröllop? Det är ju nästan som att komma i svart, — sade Korsunskaja.
— Med hennes ansiktshy är det den enda räddningen... — svarade Drubetskaja. — Det förundrar mig, att man anordnat bröllopet en afton. Det är ju som vore det i en köpmansfamilj.
— Det gör sig vackrare. Jag blev också vigd en afton, — svarade Korsunskaja och suckade vid tanken på hur intagande hon varit den dagen, hur löjligt förälskad hennes man varit och hur allt nu var annorlunda.
— Man säger, att den, som mer än tio gånger varit marskalk, inte blir gift. Jag hade velat på det sättet försäkra mig mot giftermålsrisken, men platsen var upptagen, — sade greve Sinjavin till den vackra furstinnan Tjarskaja, som hyste planer på honom.
Tjarskaja gav honom bara ett leende till svar. Hon såg på Kitty och tänkte på när och hur hon skulle komma att stå vid sidan av greve Sinjavin på samma vis som nu Kitty bredvid Levin och hur hon då skulle påminna honom om vad han nu skämtande sagt.
Unge Stjerbatskij talade om för den bedagade fröken Nikolajeva, att han ämnade sätta ned kronan på Kittys hår, för att hon skulle bli lycklig.[1]
[1] Marskalkar håller under vigseln kronorna över brudparets huvuden. Övers. anm.
— Hon hade inte bort använda chignon, — svarade Nikolajeva, som för länge sedan beslutit, att om den gamle änkeman, som var hennes förälskelse, gifte sig med henne, skulle bröllopet bli i all enkelhet. — Jag tycker inte om sådan ståt.
Sergej Ivanovitj talade med Darja Dmitrijevna och sökte skämtsamt övertyga henne om att seden att fara bort efter vigseln höll på att bli så vanlig, därför att de nyförmälda nu för tiden alltid ha en smula dåligt samvete.
— Er bror kan vara stolt. Hon är underbart söt. Jag tror, att ni har anledning att känna er avundsjuk.
— Ja, tiden har nog gått förbi mig, Darja Dmitrijevna, — svarade han, och hans ansikte antog plötsligt ett allvarligt och sorgset uttryck.
Stepan Arkadjevitj berättade för sin svägerska sin ordlek om hur han ordnat med skilsmässa.
— Kronan borde hållas bättre, — svarade hon utan att höra på vad han sade.
— Så synd, att hon har tacklat av så, — sade grevinnan Nordstone till Lvova. — Men i alla fall är han inte värd hennes lillfinger. Inte sant?
— Nej, jag tycker bra om honom. Visst inte bara därför, att han är min blivande svåger, — svarade Lvova. — Och vilken god hållning han har! Och ändå är det så svårt att skicka sig bra i en sådan situation, det är lätt att bli löjlig. Men han är inte löjlig, inte tillgjord, han visar sig tydligt rörd.
— Ni tycks ha väntat detta parti?
— Nästan. Hon har alltid hållit av honom.
— Nå, nu får vi se, vem som först sätter foten på mattan. Jag har rått Kitty att göra det.
Det är likgiltigt, — svarade Lvova, — vi blir alla undergivna hustrur, det ligger i blodet hos oss.
— Men jag tog första steget på mattan, då jag gifte mig med Vasilij. Och ni, Dolly?
Dolly stod bredvid dem och hörde på, men svarade ingenting. Hon var rörd. Tårar stod i ögonen på henne, och hon kunde inte yttra något utan att brista i gråt. Hon gladde sig å Kittys och Levins vägnar, och i tanken glidande tillbaka till sitt eget bröllop betraktade hon den levnadsfriske Stepan Arkadjevitj och glömde allt närvarande för minnet av sin första oskuldsfulla kärlekstid. Hon mindes inte bara sig själv, utan hon tänkte på alla kvinnor, som var henne närstående eller som hon känt: hon mindes dem i deras mest högstämda stund, då de såsom Kitty nu stått under brudkronan med kärlek, hopp och fruktan i sitt hjärta, tagande farväl av det förgångna vid inträdet i ett hemlighetsfullt tillkommande. Bland minnesbilderna av alla dessa brudar, som hon nu kom att tänka på, såg hon också sin kära svägerska Anna, om vars förestående skilsmässa hon nyss fått ingående underrättelser. Även hon hade stått lika ren och ljus i slöja och med orangeblommor i håret. Och tänk nu! »Hemskt underligt», sade Dolly för sig själv.
Det var inte bara Kittys systrar, anförvanter och väninnor, som noga åskådade vigselaktens alla enskildheter. Även kvinnorna bland de utomstående, som kommit för att se på, iakttog med en iver, som fick dem att hålla andan, ceremonins gång, ängsliga att en enda rörelse skulle gå förlorad för dem, sökande avläsa uttrycket i brudens och brudgummens ansikten. De skämtsamma eller för saken likgiltiga anmärkningar, som deras av skådespelet oberörda manliga sällskap riktade till dem, lämnade de med uppenbar förtrytelse obesvarade och ofta uppfattade de inte alls vad som sades.
— Varför ser hon så förgråten ut? Kanske gifter hon sig mot sin vilja?
— Hur, skulle hon gifta sig mot sin vilja med en sådan ståtlig karl? Han är ju furste?
— Och är det hennes syster, hon i vita atlasklänningen? Hör på diakonen, hur han dundrar fram »och vara sin man underdånig».
— Är kören från Tjudovskoj?
— Nej, det är Synodalkören.
— Jag har frågat en av lakejerna. Det sägs, att han strax skall fara ut till sitt gods med henne. Han är fasligt rik, sägs det. Därför har han fått henne.
— Nej, det är ett vackert par.
— Och ni, Marja Vasiljevna, som påstod, att en krinolin måste stå ut långt från kroppen. Se på den där i plyschklänningen, hon de säjer är gift med en diplomat, vad hon har den åtklämd...
— En sådan rar brud, ett riktigt litet sött lamm! Men säja vad man vill, det gör en ont om henne.
Så pratades det bland kvinnorna i den åskådarhop, som fastän objuden lyckats komma innanför kyrkdörrarna.