Då vigselceremonin var till ända, bredde en kyrkotjänare ut ett stycke skär sidenduk nedanför pulpeten mitt på golvet i templet. Kören stämde upp en psalm med konstfull och invecklad melodi, där bas- och tenorstämma ömsevis svarade varandra, och prästen gjorde inför brudparet en gest mot den skära mattan. Hur mycket än bägge två hört talas om, att den, som först sätter sin fot på mattan, blir den, som får herraväldet i huset, kunde varken Levin eller Kitty i denna stund tänka på det. De hörde inte heller de högljutt uttalade anmärkningarna om att enligt någras mening det var han, som först satt foten på mattan, enligt andras åter hade de gjort det båda samtidigt.
Efter de sedvanliga frågorna om deras önskan att ingå giftermål och om de inte lovat någon annan äktenskap, varvid deras svar med underlig klang ljöd i deras öron, vidtog gudstjänsten på nytt. Kitty lyssnade till böneorden och ville fatta deras mening, men kunde icke. En känsla av hänförelse och ljus glädje fyllde allt mer och mer hennes själ allteftersom vigselceremonin fortskred, och denna känsla betog henne iakttagelseförmågan.
Man bad: »måtte renhetens ande ges dem, måtte livsfrukt förunnas dem och de få glädja sig åt synen av söner och döttrar.» I bönen nämndes om att Gud skapat kvinnan av Adams revben, och »för den skull skall en man övergiva fader och moder och bli när sin hustru, att de tu kommer att vara ett kött», och att »detta under är stort». Man bad, att Gud skulle skänka dem fruktsamhet tillika med sin välsignelse såsom åt Isak och Rebecka, Josef, Moses och Sippora, och att de måtte få se sina söners söner. »Allt detta är vackert, — tänkte Kitty lyssnande till orden, — allt detta kan bara vara så», och ett glatt leende, som ofrivilligt meddelade sig åt alla, som betraktade henne, strålade upp på hennes förklarade anlete.
— Sätt fast dem ordentligt! — hördes viskningar, då prästen räckte fram kronorna, och Stjerbatskijs handskklädda hand darrande höll upp kronan högt över brudens huvud.
— Sätt den på mig! — viskade hon leende.
Levin såg på henne och förvånades över det glada skimmer, som låg över hennes ansikte, och ofrivilligt kände han samma glädjekänsla. Det blev glatt och ljust i hans sinne som i hennes.
Det var en glädje att lyssna till uppläsandet av en text ur apostlabreven och iaktta överdiakonens sjunkande tonfall vid avslutningsorden, som publiken med sådan otålighet väntat på. Det var en glädje att ur en flat skål dricka ljumt rött vin uppblandat med vatten och ännu fröjdefullare kände Levin det, då prästen slog mässkruden tillbaka, grep deras båda händer i sin och under de djupa bastonerna av hymnen »Fröjde dig, Esajas» förde dem runt pulpeten. Stjerbatskij och Tjirikov, som gick och höll kronorna och då och då kom i kollision med brudens släp, logo också och syntes glada, medan de än saktade sina steg, än stötte emot brudparet, då prästen stannade sin gång. Det glädjeskimmer, som glimmat upp hos Kitty, tycktes meddela sig till alla, som var i kyrkan. Det förekom Levin, som om både prästen och diakonen hade samma lust att le som han själv.
Tagande kronorna från deras huvuden läste prästen en sista bön och välsignade de nyligen vigda. Levin betraktade Kitty. Aldrig förr hade han sett henne sådan som nu. Hon var hänförande i den nya glans av lycka, som vilade över hennes ansikte. Levin hade velat säga henne något, men han visste inte säkert om ceremonin var helt slut. Prästen tog honom ur hans bryderi. Han log med sina vänliga läppar och sade med sakta röst: »kyss er hustru, och kyss ni er man», och tog så ljusen ur deras händer.
Levin tryckte försiktigt en kyss på hennes leende läppar, bjöd henne armen och skred ut ur kyrkan förnimmande en ny underlig känsla av salig närhet. Han trodde inte, han kunde inte tro, att det var sant. Först då deras förvånade och skygga blickar mötte varandra, trodde han sig själv, han kände, att de tu var ett.
Omedelbart efter supén for de nygifta med nattåg till landet.