Vronskij och Anna hade redan tre månader tillsammans varit på resa i Europa. De hade besökt Venedig, Rom och Neapel och hade just anlänt till en mindre stad i Italien, där de ämnade slå sig ned för någon tid.
En tjusig hovmästare med nackbena i det täta välpomaderade håret, iförd frack med brett vitt skjortbröst och med en klunga berlocker dinglande på den framskjutande magen, stod med föraktfullt plirande blick och med händerna nedstuckna i byxfickorna i snäv ton lämnande svar till en herre, som stannat vid hotellet. Då han från andra sidan vestibulen fick höra steg, som kom uppför trappan, vände han sig om och seende, att det var den ryske greven, som hyrt de bästa rummen i hotellet, drog han aktningsfullt händerna ur fickorna och meddelade bugande, att det varit bud om att man kunde få hyra ett visst palazzo. Vicevärden hade förklarat sig villig att underteckna kontrakt.
— Å! Det gläder mig, — sade Vronskij. — Är frun hemma eller har hon gått ut?
— Hon har varit ute på promenad, men just vänt tillbaka.
Vronskij tog av sin mjuka bredskyggiga filthatt och torkade med en näsduk sin svettiga panna och det långa håret, som räckte en bit ned på öronen och låg bakåtkammat döljande den kala hjässfläcken. Och förstrött betraktande den ännu kvarstående främmande herrn, som stod med blicken fäst på honom, ville han gå vidare.
— Denne herre är ryss och frågar efter er, — sade hovmästaren.
Med en känsla halvt av förargelse över att man ingenstans kan resa, där man blir kvitt bekantskaper, halvt av åstundan efter möjlighet till låt vara vad som helst för förströelse i ett enformigt liv såg Vronskij än en gång på mannen, som just avlägsnade sig men strax åter stannade, och på en och samma gång tindrade det till i bådas blickar.
— Golenistjev!
— Vronskij!
Det var verkligen Golenistjev, som varit kamrat med Vronskij vid pagekåren. Golenistjev hade där tillhört det liberala partiet, lämnat kåren med civil rang och aldrig innehaft tjänst. De båda kamraterna hade sedan de lämnat pagekåren alldeles kommit ifrån varandra och sedan bara träffats en enda gång.
Vid detta tillfälle hade Vronskij förstått, att Golenistjev hade slagit sig på någon sorts högviktig liberal verksamhet och till följd av detta ansåg sig behöva hysa förakt för vad som hörde till Vronskijs kall. Därför hade Vronskij vid detta sammanträffande med Golenistjev bemött honom med den kalla och stolta tillbakadragenhet, som han förstod att visa folk och vars innebörd var: »det sätt jag lever mitt liv på får behaga er eller inte, det är mig fullständigt likgiltigt, ni har att visa mig aktning, om ni vill vara bekant med mig.» Golenistjev hade visat en försmädlig likgiltighet inför Vronskijs världsmannaton. Detta deras sammanträffande borde därför i än högre grad ha fört dem åtskils. Och nu ropade de dock till av glädje och sken upp, då de kände igen varandra. Vronskij hade aldrig kunnat tänka sig, att han så kunnat glädja sig åt att råka Golenistjev, men troligen hade han själv inte reda på hur tråkigt han haft det. Glömsk av det oangenäma intrycket efter deras senaste sammanträffande, sträckte han ut handen mot sin förre kamrat, med en öppenhjärtig och glad uppsyn. I ett likadant glatt uttryck gick även Golenistjev dittills bekymrade min över.
— Vad det gläder mig att råka dig här! — sade Vronskij och blottade med ett vänligt leende sina kraftiga vita tänder.
— Jag fick höra: han heter Vronskij, men vilken, visste jag inte. Det var då riktigt roligt!
— Nå, låt oss stiga in. Vad sysslar du med?
— Det är redan andra året, jag är bosatt här. Jag är upptagen av ett arbete.
— Jaså! — sade Vronskij intresserat. — Stig på, stig på!
Och efter ryssarnas invanda bruk började han att tala franska i stället för att han på denna plats just bort tala ryska för att betjäningen inte skulle förstå.
— Är du bekant med Karenina. Vi reser tillsammans. Jag är på väg till henne, — sade han på franska och såg iakttagande in i Golenistjevs ansikte.
— Nej, jag känner inte ens till henne — svarade Golenistjev i oberörd ton (han sade så, fast han gjorde det.) — Har du varit här länge? — tillade han.
— Jag? Det är fjärde dagen, — svarade Vronskij med en ny iakttagande blick på kamraten.
»Ja, han är en bra karl och kan se på saken som sig bör», — sade Vronskij till sig själv, han förstod det på Golenistjev ansiktsuttryck och fattade innebörden i att han förde samtalet över på annat. — »Jag kan låta honom bli bekant med Anna, han uppfattar saken som sig bör.»
Under dessa tre månader, som Vronskij tillbragt utomlands i Annas sällskap, hade han, då han sammanfördes med nya bekantskaper, alltid uppställt frågan, hur den och den personen kunde uppfatta hans förhållande till Anna och i regeln hade han hos männen funnit en uppfattning »som sig bör». Men om någon frågat honom eller dem, som hade en förståelse »som sig bör», vari denna förståelse närmare bestod, skulle både han och de ha kommit i stort bryderi.
I själva verket var det så, att de, som enligt Vronskijs mening uppfattade saken »som sig bör», alls inte förstod den, utan bara förhöll sig såsom i allmänhet väluppfostrade människor ha för sed inför alla invecklade och oklara frågor som förekomma i livets mångfaldiga förhållanden, de iakttog ett försynt uppträdande och undvek häntydningar och oangenäma frågor. De gjorde min av att tillfullo förstå situationens innebörd, att rent av ge den sitt gillande, men låtsades anse det onödigt och inte på sin plats att orda om allt detta.
Vronskij kände med ens på sig, att Golenistjev var en av dessa förstående, och fann därför dubbel anledning att glädja sig åt sammanträffandet. Golenistjev uppförde sig också, då han blev sammanförd med Karenina, på ett sätt som helt överensstämde med Vronskijs önskan. Utan att lägga ringaste tvång på sig undvek han tydligen att röra vid alla slags samtalsämnen, som kunde ge anledning till obehag.
Han hade inte förr varit bekant med Anna och blev starkt intagen av hennes skönhet och ännu mera av den enkla naturlighet, hon visade i den belägenhet, vari hon befann sig. Hon rodnade, då Vronskij trädde in i sällskap med Golenistjev, och denne intogs på det högsta av den barnaktigt friska blodfullhet, som med ens lade sig över hennes vackra och öppna ansikte. Och särskilt tilltalade det honom, att hon genast, liksom med avsikt för att inga missförstånd skulle uppstå i sällskap med den nya bekantskapen, kallade Vronskij för Alexej och talade om, att hon och han skulle flytta in i en nyligen förhyrd bostad, som på platsen kallades för palazzo. Detta öppna och enkla ställningstagande till sakläget tilltalade Golenistjev. Bekant med både Alexej Alexandrovitj och Vronskij och seende hennes energiska, godmodigt glada sätt, tyckte Golenistjev, att han tillfullo kunde förstå henne. Han tyckte, att han förstod, vad hon själv alls inte kunde fatta: hur hon, efter att ha gjort sin make olycklig, övergivit honom och sin son och gått förlustig sitt goda rykte, dock kunde känna sig fylld av glad energi och kunde vara lycklig.
— Det står omtalat i resehandboken, — sade Golenistjev om det palazzo, som Vronskij skulle hyra. — Där finns en vacker Tintoretto. Den är från mästarens sista period.
— Vet ni vad? Vädret är härligt, låt oss gå dit och bese byggnaden en gång till, — sade Vronskij vänd mot Anna.
— Det vore roligt, jag skall strax gå och sätta på mig hatten. Ni säger, att det är hett? — sade hon hejdande sig vid dörren och såg på Vronskij. Och åter kom en mörk rodnad över hennes ansikte.
Vronskij begrep av hennes blick, att hon inte visste, hur han önskade ställa sig till Golenistjev, och att hon fruktade för, att hon kanske inte uppträtt så som han önskade.
Han såg på henne med en lång, öm blick.
— Nej, inte särskilt, — sade han.
Och det tycktes henne, att hon förstått allt och framför allt, att han var nöjd med henne, och efter att ett ögonblick leende ha betraktat honom gick hon med raska steg ut genom dörren.
Männen såg på varandra, bådas ansikten uttryckte förlägenhet. Golenistjev, som tydligen funnit henne sympatisk, ville tydligen gärna yttra något om henne, men kom inte på vad han borde säga, och Vronskij, som också hade lust att tala om henne, kom av skygghet sig inte för med att göra det.
— Jaså, det är så, — började Vronskij för att få ett samtal om någonting i gång. — Du är alltså bosatt här? Sysslar du fortfarande med samma sak? — fortsatte han, erinrande sig, att han hört, att Golenistjev var sysselsatt med att skriva något.
— Ja, jag skriver på fortsättningen till »Två principer», — sade Golenistjev, som rodnade av tillfredsställelse över att bli tillfrågad härom, — det vill nu säga, att om jag skall uttrycka mig riktigt noga, så har jag inte ännu börjat skriva utan håller på med förberedelserna, materialsamlandet. Fortsättningen blir betydligt omfångsrikare än början och skall beröra nästan alla frågor. Hos oss i Ryssland vill man inte förstå att vi är arvtagare till Byzans, — och han gav sig in på en lång och livfull utläggning.
Till att börja med kände Vronskij sig bortkommen på den grund att han inte alls hade reda på första delen av »Två principer», om vilken dess författare resonerade med Vronskij som rörande någonting denne kände till. Men efter hand som Golenistjev hann utlägga sina synpunkter och Vronskij fick sätta sig in i frågan började han att inte utan intresse höra på, fast han inte alls kände till »Två principer». Golenistjev ägde nämligen förmågan av god muntlig framställning. Men Vronskij blev överraskad och irriterad av den retfulla häftighet, som Golenistjev lade i dagen, då han kom riktigt in på sitt ämne. Ju mer han talade, desto häftigare lågade hans blick, alltmera brått fick han att kasta fram invändningar mot förmodade motståndare och uttrycket i hans ansikte blev alltmera oroligt och uppbragt. Vronskij, som mindes Golenistjev som en spenslig, livlig, godmodig och präktig pojke, alltid den förste lärjungen vid pagekåren, hade svårt att förstå orsaken till denna hetsighet och kände ogillande inför den. Särskilt misshagade det honom, att Golenistjev, en man av ansedd samhällsställning, ville sänka sig ned på samma plan som vissa struntskribenter, reta sig på dem för att de väckt hans ogillande. Var det då värt? Detta misshagade Vronskij, men samtidigt begrep han, att Golenistjev var olycklig, och han tyckte synd om honom. Olycka, andligt lidande nästan på gränsen till sinnesförvirring, stod att läsa i hans rörliga, ganska vackra ansikte, då han utan att ens lägga märke till Annas återkomst fortfor att brådskande och hetsigt lägga fram sina åsikter.
Då Anna iklädd hatt och pelerin, i sin vackra hand svängande med parasollen, stannade framför honom, ryckte Vronskij med en känsla av befrielse sig loss från Golenistjevs ögon, vilkas dystra blick oavbrutet varit riktad på honom, och betraktade med en känsla av förnyad kärlek sin vackra väninna, där hon stod full av liv och glättighet. Med möda återvann Golenistjev fattningen. Han var en stund mörk och dyster, men Anna, som vid denna tid var vänligt stämd mot alla, upplivade honom snart genom sitt rättframma och muntra umgängessätt. Efter att ha försökt med olika samtalsämnen, fick hon honom att tala om måleri, som han synnerligen väl kände till, och hon lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga. De anlände till fots till den förhyrda lägenheten och studerade den.
— Jag gläder mig mycket åt en sak, — sade Anna till Golenistjev, då de redan var på återvägen till hotellet: — Alexej kommer att få en utmärkt ateljé. Du måste ovillkorligen ha just det rummet, — sade hon på ryska till Vronskij och hon sade du till honom, då hon förstod, att i deras avskildhet från världen Golenistjev skulle komma att bli en person, som stod dem nära, och man i hans närvaro inte behövde förställa sig.
— Jaså, målar du? — sade Golenistjev och vände sig hastigt mot Vronskij.
— Ja, jag har för länge sedan sysslat med det och nu har jag börjat igen, — sade Vronskij rodnande.
— Han har stor talang, — sade Anna med ett glatt leende. — Jag kan naturligtvis inte döma om det. Men sådana, som förstår sig på saken, har sagt det.