Under denna första period efter frigörelsen, då Anna snabbt återvann hälsan, kände hon sig oförlåtligt lycklig och full av livsglädje. Tanken på hennes övergivne makes olycka förgiftade inte hennes sällhet. Dels var minnet av det förgångna alltför fasansfullt för att hon skulle kunna tänka på det, dels hade mannens olycka skänkt henne en lycka, som var alltför stor för att hon skulle kunna känna ånger över det som skett. Minnet av allt, som hänt med henne efter det hon blivit sjuk: försoningen med mannen, brytningen, underrättelsen om Vronskijs olycksfall, dennes besök, förberedelserna för skilsmässan, avfärden från hemmet, avskedet med sonen — allt detta föreföll henne som en feberdröm ur vilken hon vaknat upp utomlands ensam med Vronskij. Minnet av det onda, som tillfogats hennes man, uppväckte hos henne en känsla liknande avsky och påminde om den förnimmelse en drunknande måste känna efter att ha ryckt sig loss från en människa, som klängt sig fast om honom. Och det blev denna människas död. Naturligtvis var det illa, men det var den enda räddningen, och det var bäst att inte tänka närmare på detta rysliga.
Alldeles strax efter brytningen hade hon kommit att tänka på en synpunkt, som bidrog till att lugna henne i fråga om vad hon gjort, och när hon nu understundom tänkte på det förgångna, höll hon kvar i minnet denna enda synpunkt. »Jag har gjort denna människa ohjälpligt olycklig, — hade hon tänkt, — men jag vill inte begagna mig av denna olycka. Jag lider också och kommer att göra så, jag kommer ju att vara berövad det, jag sätter högst av allt, — min heder och min son. Jag har handlat illa, och därför begär jag ingen lycka, jag vill inte ha skilsmässa och jag kommer att lida av skammen och förlusten av min son.» Men hur uppriktigt Anna än ville lida, kände hon dock intet lidande. Skam kände hon inte heller. Med den stora förmåga av taktfullhet, som utmärkte dem båda, kom de utomlands, där de undvek att sammanträffa med resande ryska damer, aldrig i någon falsk belägenhet och överallt råkade de på personer, vilka ställde sig som om de tillfullo begrep deras förhållande till varandra, ja, gjorde det bättre än de själva. inte heller skilsmässan från sonen, som hon älskade, plågade henne under första tiden. Flickan, Vronskijs barn, var så rar och gjorde Anna så fäst vid sig alltsedan endast detta barn fanns hos henne, att Anna sällan kom att tänka på sin son.
Livsbehovet, som ökats efter tillfrisknandet, var så starkt och livsbetingelserna så nya och behagliga, att Anna kände sig oförlåtligt lycklig. Ju mer hon lärde känna Vronskij, desto mer älskade hon honom. Hon älskade honom för hans egen skull och för hans kärlek till henne. Hon hade en ständig glädje av att helt äga honom. Hans närhet var henne alltid behaglig. Alla hans karaktärsdrag, som hon allt mer och mer blev förtrogen med, fann hon outsägligt älskliga. Hans yttre, som ändrats genom anläggande av civil dräkt, verkade så tilldragande på henne som om hon varit en nyförälskad flicka. I allt som han talade, tänkte eller gjorde, såg hon något särskilt ädelt och upphöjt. Hennes hänryckning över honom gjorde ibland henne själv rädd: hon sökte och kunde inte finna något som ej var vackert hos honom. Hon vågade inte visa honom den känsla av underlägsenhet, hon hade inför honom. Det tycktes henne, att han, om han visste detta, hastigare kunde upphöra att älska henne, och det var ingenting som hon så fruktade, trots hon saknade varje anledning därtill, som att mista hans kärlek. Men hon kunde inte underlåta att vara tacksam mot honom för hans förhållande till henne och visa, hur högt hon skattade honom. Han, som enligt hennes mening ägde en sådan utpräglad kallelse att tjäna staten och var förutbestämd för en framstående roll, hade för hennes skull uppoffrat ärelystnaden utan att någonsin visa den minsta grämelse däröver. Han var ännu mer än förr öm och aktningsfull mot henne, och omtanken om att hon aldrig skulle få erfara något obehag av sin belägenhet lämnade honom inte för ett ögonblick. I sitt förhållande till henne var han, som dock var en så manlig natur, aldrig motstridig, ägde rent av ingen egen vilja utan tycktes bara vara upptagen av att förutse hennes önskningar. Och hon måste sätta värde på detta, trots att själva ivern i hans uppmärksamhet mot henne, den atmosfär av oro, som han omgav henne med, ibland tyngde henne.
Vronskij däremot var trots att allt vad han så länge eftertraktat gått i uppfyllelse inte fullt lycklig. Han kände snart, att förverkligandet av hans önskan bara givit honom ett sandkorn av det lyckoberg han väntat sig. Detta förverkligande öppnade hans ögon för de ideliga misstag, som människor begå, då de tänka sig lyckan som tillfredsställelsen av en åtrå. Under första tiden efter det han blivit förenad med henne och anlagt civil dräkt förnam han allt det härliga i att känna sig fri i sitt liv över huvud, vilket han inte förr erfarit, och att vara fri i sitt kärleksförhållande, och han var nöjd, men det varade inte länge. Snart kände han, att det i hans inre reste sig en önskan efter att äga en önskan — spleen. Utan någon bestämd vilja började han att jaga efter varje flyktigt infall tagande det för en önskan och ett mål. Sexton timmar av dygnet måste uppfyllas med något, då de nu vistades alldeles lediga och fria i utlandet borta från de sällskapliga betingelser, som i Petersburg upptagit deras mesta tid. Det var ej ens att tänka på de ungkarlsförströelser, som han ägnat sig åt under tidigare utomlandsvistelser, emedan ett försök i den vägen hos Anna framkallat en oväntad nedslagenhet, som alls inte harmonierade med stämningen vid en sen supé i sällskap med tillfälliga bekanta. Det var också omöjligt för dem med hänsyn till deras obestämda förhållande till varandra att umgås med ryska familjer eller familjer på platsen. Beskådandet av sevärdheter var för honom, en ryss med lugn sans, frånsett att han redan sett så gott som allt, inte av den oförklarliga vikt som engelsmännen tillmäta det.
Och liksom ett hungrigt djur griper efter första föremål, det råkar på, i hopp om att finna näring grep Vronskij utan bestämd vilja än efter politik, än efter nyutkomna böcker, än sysslade han med tavlor.
Ända från barndomen hade han haft fallenhet för målning och för att göra av med sina pengar på något hade han börjat samla gravyrer, detta gjorde, att han till sist kom att syssla med måleri och därpå nedlade det än ej uttömda förråd av viljekraft, som hos honom pockade på utlopp.
Han hade förståelse för konsten och ägde förmåga att troget och smakfullt imitera konstverk, och han tänkte därför, att han hade just vad som behövdes för en konstnär, och efter att en tid ha tvekat i valet av det slag av måleri han skulle ägna sig åt: framställning av religiösa motiv, historiemåleri, genre och realistisk målning grep han sig an med att måla. Han förstod sig på alla måleriarter och kunde känna sig inspirerad för både det ena och det andra, men han kunde inte tänka sig, att man utan att alls känna till de olika arterna av måleri kunde omedelbart inspireras av det som finnes i själen, obekymrad av frågan om det som målades kom att tillhöra någon viss kategori av konst. Emedan han inte visste detta och inte inspirerades omedelbart av livet utan av det liv som redan tagit gestalt i konsten, fick han lätt inspiration och lika lätt och snabbt uppnådde han, att vad han målade blev mycket likt den konstart, han eftersträvade.
Mer än all annan konst tilltalade honom det graciösa och effektfulla franska måleriet och i den stilen började han måla ett porträtt av Anna kostymerad i italiensk dräkt, och detta porträtt föreföll honom och alla, som fick se det, vara mycket lyckat.