Det gamla, en smula förfallna palatset med dess höga ornamenterade tak och väggar med fresker på, mosaikgolv och tunga tyggardiner för de höga fönstren, med vaser på konsoler och cheminéer, med dörrar utsirade av sniderier och mörka salar behängda med tavlor förmådde genom sitt yttre hos Vronskij fasthålla den angenäma villfarelsen, att han inte så mycket var en rysk godsägare med hovstallsmästaretitel, som fastmer en upplyst konstmecenat och dyrkare av det sköna, ja, själv en blygsam konstnär, som avsagt sig sina förbindelser med stora världen, dödat sin ärelystnad för en älskad kvinnas skull.
Den roll, Vronskij utvalt åt sig gick det efter inflyttningen i palatset utmärkt att spela, han blev genom Golenistjevs förmedling bekant med en del intressanta personer, och första tiden förflöt i ro. Under ledning av en italiensk måleriprofessor utförde han skizzer efter naturen samt sysslade med studiet av livet under Italiens medeltid. Det italienska medeltidslivet tillvann sig Vronskijs intresse till den grad, att han började bära sin hatt och slänga sin kappa efter medeltidsbruk, och det passade honom utmärkt.
— Ja, här lever vi och vet ingenting, — sade en gång Vronskij till Golenistjev, som en morgon kommit på besök. — Har du sett Michajlovs tavla? — sade han och räckte honom en nyss anländ rysk tidning och pekade på en artikel om en rysk konstnär, som bodde just i samma stad i Italien som de. Denne sades nu hava målat färdig en tavla, som länge varit ryktbar och redan före sin fullbordan varit såld. I artikeln uttalades det klander mot regeringen och akademien för att den betydande konstnären blivit lämnad helt utan uppmuntran och stöd.
— Jag har träffat honom, — svarade Golenistjev. — Naturligtvis saknar han inte begåvning, men han har riktat in sig alldeles galet. Det är ständigt den Ivanov-Strauss-Renanska uppfattningen av Kristus och dess tillämpande på religiös konst.
— Vad föreställer tavlan? — frågade Anna.
— Kristus inför Pilatus. Kristus är framställd som en jude med den nya skolans hela realism i utförandet.
Och genom frågan om tavlans ämne förd in på en av sina älsklingsidéer började Golenistjev en utläggning:
— Jag kan inte förstå, hur de kan ta så grundligt miste. Kristus äger redan sin bestämda gestaltning i de store gamles konst. Vill man nu inte framställa Gud utan en revolutionär eller en vis, så har man ju bland historiska gestalter att tillgå Sokrates, Franklin, Charlotte Corday, bara inte Kristus. Det är den enda person, som deras konst bör lämna i fred...
— Är det sant, att denne Michajlov lever i sådan fattigdom? — frågade Vronskij, tänkande på att det var hans skyldighet som rysk mecenat att hjälpa konstnären frånsett om denna tavla var god eller dålig.
— Knappast. Han är framstående porträttmålare. Ni har väl sett hans porträtt av Vasiltjikova? Men han vill visst inte längre hålla på med porträttmåleri och därför är det ju möjligt, att han befinner sig i nöd. Jag säger...
— Skulle man inte kunna be honom göra ett porträtt av Anna Arkadjevna? — sade Vronskij.
— Varför av mig? — sade Anna. — Sedan du gjort ditt porträtt av mig, vill jag inte ha något annat. Hellre då låta måla Annie (så kallade hon sin flicka). Se där är hon, — tillade hon seende den vackra italienska amman, som kom gående förbi bärande barnet ut i trädgården, och strax därpå kastade hon en blick på Vronskij. Den vackra barnsköterskan, vars huvud Vronskij var sysselsatt med att måla för den tavla, han höll på med, var den enda hemliga sorgen i Annas liv. Vronskij, som hade henne till modell var intagen i hennes skönhet och medeltidsartade yttre, och Anna vågade inte erkänna för sig själv, att hon var rädd för att bli svartsjuk på denna barnsköterska, och därför omhuldade hon och skämde bort både henne och hennes lille son.
Vronskij tittade också ut genom fönstret och såg därpå in i Annas ögon, strax därpå vände han sig till Golenistjev och sade:
— Känner du den där Michajlov?
— Jag har en och annan gång råkat honom. Men han är en underlig figur, som saknar all bildning. Det är ett brushuvud av det nya slag, man nu för tiden ofta stöter på, ni vet, sådana där fritänkare, som från första början vuxit upp i otro, förnekelse och materialism. Förr i tiden, — fortfor Golenistjev utan att märka eller vilja märka, att även Vronskij och Anna kunde vilja yttra sig — brukade det vara så, att en fritänkare var en person, som fostrats upp i en religiös och sedlig åskådning och själv under kamp och grubbel trängt fram till sitt fritänkeri. Men nu för tiden dyker det upp en ny fritänkartyp, folk som vuxit upp utan att ha hört talas om sedeläror och religion, som inte känner till några auktoriteter, uppfostrade i en åskådning, som förnekar allt, vildar med ett ord. En sådan är han. Han lär vara betjäntson från Moskva och har aldrig fått någon sorts bildning. Då han kommit in vid konstakademin och fått ett visst anseende, ville han, som visst inte är någon dum person, söka förskaffa sig bildning. Och han vände sig till det han trodde vara källan till bildning — vad som stod i tidningarna. Förr i tiden skulle en man, som velat förskaffa sig bildning, t. ex. en fransman, ägnat sig åt att studera alla författare av klassiskt värde: teologer, tragiker, historiker, filosofer, gripit sig an med hela det intellektuella arbete, som krävdes. Men hos oss råkar nu en sådan man med ens in i förnekelselitteraturen, han tillägnar sig snabbt ett extrakt av det destruktiva i vetenskapen — och är så färdig. Och för bara en tjugo år sen skulle han i denna litteratur ha funnit spår av kamp med auktoriteter, med sekelgamla åskådningar, han skulle av denna kamp ha förstått, att det funnits någonting annat. Men nu kommer han rakt in i en litteratur, där man inte ens bevärdigar de gamla åskådningarna med en diskussion utan låtsar om ingenting, pratar om evolution, naturligt urval, kamp för tillvaron — det är allt. I min avhandling har jag...
— Vet ni vad? — sade Anna, som försiktigt utbytt blickar med Vronskij och visste, att Vronskij inte intresserade sig för vad slags bildning denne konstnär hade utan bara livades av tanke på att hjälpa honom och ge honom beställning på ett porträtt. — Vet ni vad? — avbröt hon i bestämd ton Golenistjev mitt i hans utläggning. — Vi skall söka upp honom!
Golenistjev hejdade sig i sin polemiska iver och förklarade, att han gärna var med på det. Som konstnären bodde i en avlägsen del av staden, beslöt man ta vagn dit.
En timme senare stannade en landå med Anna, Vronskij och Golenistjev framför ett nybyggt, fult hus i den avlägset liggande stadsdelen. Sedan man av gårdskarlens hustru fått höra, att Michajlov tog mot besök i sin ateljé, men att han för tillfället befann sig i sin bostad några steg därifrån, skickade de honom sina visitkort med anhållan om att få bese hans tavlor.