Vasenjka hade drivit på hästarna så fort, att man kom fram till kärret något för tidigt, ty det var ännu väl hett.
Vid ankomsten till den stora sumpmarken, det egentliga målet för hela färden, kunde Levin inte underlåta att fundera på, hur han skulle kunna göra sig kvitt Vasenjka för att nu få hänge sig åt jakten utan att bli störd. Stepan Arkadjevitj hade synbarligen samma åstundan, och Levin kunde i hans ansikte läsa det uttryck av spänd oro, som alltid kännetecknar den verklige jägaren, innan jakten kommit i gång. Levin lade också märke till ett visst uttryck av knipslughet, som var kännetecknande för svågern.
— Nå, hur skall vi gå? Det är ett präktigt kärr, och här finns hök också, ser jag, — sade Stepan Arkadjevitj och pekade på två stora fåglar, som kretsade ovanför ett med starrgräs bevuxet ställe. — Där det finns hökar kan man vara saker på att också träffa villebråd.
— Ja, mina herrar, — sade Levin med ett visst uttryck av bekymmer i ansiktet, drog upp sina stövelskaft och undersökte bössans låsmekanism. — Ser ni starrgräset därborta? — han pekade bort mot en med nästan svartgrönt gräs bevuxen höjning i den väldiga sumpängen, som utbredde sig på högra sidan av en å. — Kärret börjar just här alldeles framför oss, där marken blir grönare. Härifrån sträcker det sig åt höger, där hästarna går. Där bland tuvorna brukar det finnas dubbla beckasiner. Så går det i en rundel kring starrgräset bort till alskogen och sen ända bort till kvarnen. Ser ni, där borta i bukten är det bästa jaktstallet. Där sköt jag en gång sjutton beckasiner. Nu går vi åt två olika håll, med en hund på vardera sidan, och så möts vi därborta vid kvarnen.
— Nå, vem skall gå åt höger och vem åt vänster? — frågade Stepan Arkadjevitj. — Det är bättre utrymme till höger, ni två kan gå ditåt, så går jag åt vänster, — sade han, som om det vore honom likgiltigt.
— Utmärkt! Vi skall minsann skjuta mest. Nå, så ger vi oss av! Kom, så går vi då! — grep Vasenjka in.
Det var omöjligt för Levin att sätta sig emot denna fördelning. Och så skildes jaktsällskapet åt.
Så fort de kommit ut på kärrmarken, fick bägge hundarna upp spår och satte av utåt sumpvattnet. Levin kände Laskas satt att driva, hennes försiktiga och liksom obestämda sökande, han kände väl till stället och väntade, att en flock beckasiner skulle flyga upp.
— Veslovskij, låt oss gå bredvid varandra! — viskade Levin med dämpad röst till kamraten, som kom plumsande i vattnet bakom honom. Efter det skott, som denne ofrivilligt låtit gå vid Kolpenoträsket, kunde Levin inte låta bli att ha ett visst bekymmer för vart hans följeslagare hade sin bösspipa riktad.
— Nej, jag skall inte besvära er, bry er inte om mig.
Men Levin kunde inte släppa sin tanke och erinrade sig Kittys ord, då han skildes från henne: »se nu till, att ni inte skjuter ihjäl varandra». Hundarna kom allt närmare och närmare sitt mål, än var den ene före, än den andre, var och en följande sitt särskilda spår. Levins spända väntan på en beckasin var så stor, att smackandet av ena stövelklacken, som han ryckte upp ur sumpmarken, tycktes honom låta alldeles som pipet av denna fågel, och han grep tag om bösskolven.
Pang! pang! visslade det om öronen på honom. Vasenjka hade skjutit mot en flock änder, som kretsande över kärret kom flygande fram mot jägarna, men ännu inte var inom skotthåll. Levin hann inte se sig om, förr än en beckasin pep till och lyfte från marken, så en andra, en tredje, åtta stycken flög upp efter varandra.
Stepan Arkadjevitj fällde en av dem just som den skulle börja sin sicksackflykt. Den störtade som en klump ned i gungflyt. Oblonskij tog lugnt sikte på en annan, som ännu flög nära marken i riktning mot starrgrässtället. Vid nästa knall av bössan sågs även denna beckasin falla. Så sågs den studsa upp från grässtubben, flaxande med sin ena oskadade vinge, så att den vita undersidan syntes.
Levin hade inte samma tur. Han sköt på den första beckasinen på alltför nära avstånd och bommade. Så siktade han på den, då den höjde sig i luften, men just då flög en annan upp alldeles framför fötterna på honom och bragte honom i förvirring, så att även andra skottet blev en bom.
Medan man som bäst höll på med att ladda bössorna, flög ännu en beckasin upp, och Veslovskij, som hunnit ladda på nytt, skickade ut över vattnet ytterligare två skott med fint hagel. Stepan Arkadjevitj lyfte upp sina båda beckasiner och såg med glittrande ögon på Levin.
— Nå, låt oss nu gå åt olika håll, — sade Stepan Arkadjevitj och lätt linkande på vänstra foten gick han åt ena sidan hållande bössan i beredskap framför sig och visslade på sin hund. Levin och Veslovskij gick åt andra hållet.
Det var så med Levin, att om de första skott han sköt hade varit usla, brukade han bli uppbragt och komma i dåligt lynne och sedan hela dagen skjuta illa. Så var det även nu. Det visade sig, att det fanns rikligt med beckasiner. Framför hundarna, framför jägarnas fötter flög det ideligen upp beckasiner, och Levin hade möjlighet till upprättelse, men ju mer han sköt, desto värre skämdes han för Veslovskij, som muntert lossade av sina skott i tid och otid utan att träffa något och alls inte kom i något misshumör för det. Levin förhastade sig, tog inte ordentligt sikte och blev allt mer och mer upphetsad, så att han till sist sköt nästan utan hopp om att träffa. Det var som om Laska begrep detta. Hon började bli allt makligare i sitt sökande och gav jägarna blickar med ett uttryck av oförstående eller förebråelse. Det ena skottet ljöd efter det andra. De båda jägarna var omgivna av krutrök. Men i jaktväskans rymliga nät hade Levin hittills endast tre små späda beckasiner. Och en av dem var Veslovskijs, och en hade de skjutit gemensamt. Under tiden hördes från andra sidan kärret inte så täta skott från Stepan Arkadjevitj, men efter vad Levin trodde sig höra i stället desto betydelsefullare. Nästan efter varje hördes ropet: »Krak, Krak, apporte!»
Detta bidrog till att ännu mer hetsa upp Levin. Beckasiner kretsade ständigt kring starrgrässtället. Utan uppehåll hördes det överallt smacka från marken och kraxa i luften. Beckasiner, som lyft och kretsat omkring i luften, slog ned framför jägarna. I stället för de två hökar, man först sett, svävade nu ett tiotal skriande över kärret.
Då Levin och Veslovskij tillryggalagt gott hälften av halvkretsen kring kärret, kom de in på ett område, där sträckande sig hän mot starrgrässtället böndernas slåttermarker låg, avdelade än av trampade stigar än av slagna sträckor. Hälften av gräset var redan slaget.
Ehuru det var mindre utsikt att komma i tillfälle att skjuta något på den oslagna marken än på den slagna, gick Levin ledsagad av sin följeslagare vidare på denna delvis slagna, delvis oslagna gräsmark, de hade ju överenskommit att mötas med Stepan Arkadjevitj.
— Hej, jägare, — ropade till dem en bland bönderna, som satt på en frånspänd vagn, — kom med oss! Vi ska ha fest! Drick ett glas med oss!
Levin såg sig om.
— Kom bara! — skrek en fryntlig skäggig bonde med rödmosigt ansikte och en mun, där två vita tandrader lyste, och lyfte upp en grönvit, i solen glimmande brännvinsflaska.
— Qu’est ce qu’ils disent? — frågade Veslovskij.
— Man vill bjuda oss på brännvin. De har säkert i dag avslutat en delning av ängsmarken. Jag skulle gärna ta mig ett glas, — sade Levin inte utan en listig baktanke. Han hade en förhoppning om, att Veslovskij skulle lockas av brännvinet och ge sig av.
— Varför inbjuder de oss?
— Jo, de har fest. Låt oss gå till dem. Ni kommer att finna det intressant.
— Allons, c’est curieux.
— Gå, gå, följ vägen mot kvarnen! — skrek Levin, och då han såg sig om, varseblev han till sin glädje, att Veslovskij framåtböjd stapplande i väg på trötta ben och hållande bössan med framsträckt arm styrde sina steg bort från kärrmarken i riktning mot bönderna.
— Kom med du också! — skrek bonden till Levin. — Var inte ängslig. Du får tilltugg också!
Levin hade stor lust att dricka ett glas brännvin och äta ett stycke bröd. Han hade blivit trött och kände, att han knappt orkade dra upp sina i gyttjan nedsjunkande fötter, och ett ögonblick stod han tvehågsen. Men i detsamma gjorde Laska stånd. Och med ens var all hans trötthet borta, och med lätta steg gick han över sumpdyn fram till hunden. Strax framför honom flög en beckasin upp. Han sköt och träffade. Hunden stod fortfarande. »Pil!» Framför hunden flög en ny fågel upp. Levin sköt. Men han hade nu en olycksdag. Denna gång sköt han bom, och då han gick att söka rätt på den fågel, som han träffat, kunde han inte finna den. Han vandrade kors och tvärs över hela starrgräsmarken, men Laska trodde inte att han träffat, och då han uppmanade henne att söka, låtsade hon bara utföra uppmaningen.
Fast Vasenjka, som Levin skjutit skulden på för sin otur, var borta, bättrade sig inte jaktlyckan. Också här fanns det gott om beckasiner, men Levin bommade ideligen.
De sneda solstrålarna var ännu heta. Kläderna, som var genomdränkta av svett, klibbade vid kroppen. Vänstra stöveln, som var full av vatten, gav smackande läten från sig och var tung att släpa med sig. Över det av krutstänk nedsmutsade ansiktet rann svetten i stora droppar. Han kände en brännande torrhet i munnen, och i näsan stack lukten av krut och unket vatten, i öronen susade det av beckasinernas läte. Bösspiporna hade blivit så heta, att de inte kunde vidröras. Hjärtats slag var snabba och korta. Händerna darrade av sinnesrörelse, och de av trötthet stapplande benen snavade bland tuvor och dy. Men alltjämt gick han omkring och sköt. Slutligen, efter en bom som han riktigt skämdes för, kastade han bössa och hatt på marken.
»Nej, nu måste jag hämta mig!» sade han till sig själv, lyfte upp bössan och hatten från marken, kallade till. sig Laska och gav sig bort från kärret. Då han kommit på det torra, satte han sig på en tuva, drog av sig stövlarna och tömde ur den vattenfyllda. Sedan gick han fram till kärrtjärnen och drack av det rostsmakande vattnet, fuktade de upphettade bösspiporna och tvättade händer och ansikte. Då han svalkat sig, vände han om till ett ställe, där han iakttagit, att en beckasin slagit ned, i den fasta avsikten att denna gång inte förivra sig.
Han ville vara lugn, men det gick som förut. Hans finger rörde vid trycket, innan han hunnit få fågeln ordentligt på kornet. Det blev allt värre och värre.
Han hade bara fem skjutna fåglar i jaktväskan, då han gav sig bort från kärret hän mot aldungen, där han skulle sammanträffa med Stepan Arkadjevitj.
Innan han blev varse Stepan Arkadjevitj, fick han syn på dennes hund. Bakom en kullvräkt alstubbe kom Krak skuttande fram, alldeles svart av illaluktande kärrdy, och stod med en segerherres min, medan han och Laska nosade på varandra. Efter honom uppenbarade sig Stepan Arkadjevitjs resliga gestalt i skuggan bland alarna. Röd, svettig och med uppknäppt krage kom han Levin till mötes alltjämt en smula linkande.
— Nå, hur gick det? Det var fasligt vad ni brassat på! — sade han med ett muntert leende.
— Nå, har du haft tur? — frågade Levin. Men han behövde inte fråga, han såg redan, att den andres jaktväska var full.
— Å, ingenting att tala om.
Han hade skjutit fjorton stycken.
— Det är ett präktigt kärr! Säkerligen har Veslovskij varit till hinders för dig. Det är inte lämpligt att vara två om en hund, — sade Stepan Arkadjevitj för att något förta intrycket av sin stora framgång.