Då Levin och Stepan Arkadjevitj inträdde i den bondstuga, där Levin vid sina besök på platsen brukade ta in, var Veslovskij redan där. Han satt mitt i rummet och höll med bägge händer fast om en bänk, medan en soldat, bondhustruns broder, som bäst höll på med att dra av honom de dyiga stövlarna. Hans smittande muntra skratt genljöd i stugan.
— Jag har alldeles nyss kommit hit. Ils ont été charmants. Ni må tro, att de proppat mig full med mat och dryck. Vilket underbart gott bröd de har. Délicieux! Och ett sådant brännvin — jag har aldrig smakat dess like! De ville på inga villkor ta emot pengar. De sa bara: »försmå inte».
— Varför skulle de ta emot pengar. De har ju bjudit er på traktering. De har inte någon brännvinsförsäljning, — sade soldaten, som till sist lyckats dra av den blöta stöveln tillika med den av dyvatten svarta strumpan.
Oaktat orenligheten i stugan, där golvet blivit nedsmutsat av jägarnas stövlar och de smutsiga hundarnas fötter, oaktat lukten av kärrdy och krutrök, som fyllde rummet, och trots fullständig frånvaro av knivar och gafflar drack jägarna te och inmundigade sin kvällsvard med den ypperliga aptit, som bara erfares av den som är ute på jakt. Sedan man tvättat sig, begav man sig till en tom hölada, där golvet blivit sopat och kuskarna anordnat bäddar åt herrarna.
Fast det redan blivit mörkt, hade ingen av jägarna lust att sova. Efter att ha ordat om vad man hört och känt om skjutning och hundar och samtalat om minnena från föregående jakter, kom man in på ett ämne som hade ett särskilt intresse för samtliga. Vasenjka hade några gånger med förtjusning talat om hur härligt detta nattläger var, om det ljuvliga i doften av höet, i utseendet hos en vagn, som han trodde vara trasig, emedan den löstagbara främre delen var borta. Han hade prisat godmodigheten hos bönderna, som trakterat honom med brännvin, och tillgivenheten hos hundarna, som lagt sig var och en vid sin herres fötter. Detta gav Stepan Arkadjevitj anledning att utlåta sig om hur förtjusande en jakt hade varit hos en viss Maltus, vars gäst han varit förra året. Denne Maltus var en bekant, mycket förmögen järnvägsmagnat. Stepan Arkadjevitj berättade om vilka stora kärrmarker denne Maltus hade köpt sig i Tverska guvernementet, hur väl de sköttes, hurudana fina ekipage jägarna hade åkt i — var och en hade haft sin dogcart — och vilket ståtligt tält stått uppslaget vid kärret och hur man där ätit frukost.
— Jag kan inte begripa, — sade Levin lyftande sig från sin höbädd, — att du inte finner sådana människor odrägliga. Jag förstår, att det smakar bra att frukostera med Lafitte, men känner du då inte just detta slag av lyx motbjudande? Alla dessa människor gör likt vissa brännvinsförpaktare förr i tiden penningvinster på ett sådant sätt, att de därigenom bli värda hyggligt folks förakt, men detta förakt rör dem inte, med vad de ohederligt förvärvat köper de sig fria från det.
— Alldeles riktigt! — ljöd det från Vasenjka Veslovskij. — Så är det. Naturligtvis gör Obloiiskij det bara av bonhomie, men en och annan säger i alla fall: Tänk, Oblonskij umgås där...
— Rakt inte! — Levin hörde på rösten, att Oblonskij beledsagade sina ord med ett leende: — ]ag anser honom rätt och slätt inte mer ohederlig än vilken som helst annan, som blivit rik, köpman eller adelsman. I det ena som det andra fallet har förmögenheten förvärvats genom arbete och klokhet.
— Vad är det för arbete? Kan det kallas för arbete att skaffa sig en koncession och så undan för undan överlåta på andra?
— Naturligtvis är det ett arbete. Det är ett arbete i den bemärkelsen, att om inte han eller hans likar varit, stod vi utan järnvägar.
— Ja, men det är inte ett arbete i samma mening som en jordbrukares eller en vetenskapsmans.
— Låt gå för det, men det är ett arbete såtillvida som det är en verksamhet, som frambringar resultat — järnvägar. Men du anser visst, att järnvägar inte behövs.
— Nej, det har inte med denna fråga att göra. För övrigt kan jag visst gå med på att de har sin nytta. Men ett dylikt penningförvärv, som inte står i något förhållande till det nedlagda arbetet, är ohederligt.
— Men hur skall man bestämma ett dylikt förhållande?
— Det är en förtjänst på ohederligt satt, med hjälp av list, — sade Levin, som dock kände på sig, att han inte var i stånd att dra en klar gräns mellan hederligt och ohederligt. — Det är på samma sätt som med bankirernas vinster, — fortsatte han. — Detta förvärv av ofantliga förmögenheter utan arbete är ett ont alldeles som de vinster, som förr i tiden förpaktare gjorde sig, formen är bara en annan. Le roi est mort, vive le roi! Man har nätt och jämnt fått förpaktningssystemet avskaffat, så ser man järnvägsbyggen och banker växa opp: det är också förvärv utan arbete.
— Ja, allt det där kan ha sin riktighet och vara skarpsinnigt nog... Ligg still, Krak! — ropade Stepan Arkadjevitj till sin hund, som skubbade sig mot höet och höll på att bringa hela bädden i oordning. Oblonskij var tydligen övertygad om det rätta i sin synpunkt och fortsatte lugnt och utan brådska: — Men hör du, var drar du gränsen mellan hederligt och ohederligt? Är det kanske ohederligt, att jag har mer i lön än min avdelningschef, fast han är bättre inne i sina saker?
— Jag vet inte.
— Nå, hör på: att du för ditt lantbruk har, låt oss säga, femtusen i ren inkomst årligen, men att bonden, som vi tagit in hos, hur han än må ligga i, inte kan få mer än femti rubel — det är lika ohederligt som att jag förtjänar mer än min avdelningschef och Maltus mer än en av förmännen vid hans järnvägsföretag. Jag anser tvärtom, att samhället intar en fientlig, alldeles obefogad ställning till detta slags folk, och det tycks mig, att det är avundsjuka...
— Nej, det är inte rätt, — sade Veslovskij: — det kan inte vara tal om avund, utan det beror på att det är något osnyggt i affären.
— Nej, låt mig säga en sak, — fortsatte Levin. — Du säger, att det är orättvist, att jag tjänar femtusen och bonden femti rubel: det är så. Det är orättvist, och jag inser det, men...
— Ja, det är det verkligen. Varför får vi äta, dricka, jaga, slå dank, och han ständigt och jämt stå i med sitt arbete? — sade Vasenjka Veslovskij, som tydligen för första gången i sitt liv kommit att klart tänka på denna sak och därför talade fullt uppriktigt.
— Ja, så kan man tycka, men ingen finns i alla fall som vill avstå sin egendom till honom, — sade Stepan Arkadjevitj liksom han med det sagda ville ge Levin en pik.
På sista tiden hade det mellan de båda svågrarna uppstått liksom ett tillstånd av hemlig fiendskap. Det var som om från den stund dessa två blivit tvenne systrars män det börjat uppstå en tävlan dem emellan om vem som bäst ordnat sitt liv, och nu tog denna fientliga känsla sig ett uttryck i samtalet, som började få en personlig anstrykning.
— Jag avstår inte från min, därför att ingen fordrar det av mig. Och om jag också ville, hade jag inte rätt att göra det, — svarade Levin, — och det är förövrigt ingen att avstå den till.
— Avstå den till bonden här, han nekar inte att ta den.
— Och på vad vis skulle jag avstå egendomen till honom? Skulle jag ge honom lagfart på den, som om han hade köpt den.
— Jag vet inte, men om det är din övertygelse, att du inte har rätt...
— Jag har visst inte någon sådan övertygelse. Min känsla säger mig tvärtom, att jag inte har rätt att avstå den, att jag har förpliktelser både mot jorden och mot min familj.
— Nej, vänta litet, om du anser, att denna brist på jämlikhet är orättvis, varför handlar du då inte därefter?...
— Jag handlar, men i negativ riktning, jag handlar genom att jag underlåter att förstora den skillnad, som förefinnes mellan mina villkor och hans.
— Nej, ursäkta mig, det är en paradox.
— Ja, det är en något sofistisk förklaring, — instämde Veslovskij. — Å, se husbon’! — yttrade han till bonden, som trädde in i ladan genom den knarrande dörren. — Har du inte lagt dig än?
— Nej, än är det inte att tänka på sömn för mig. Jag trodde, att herrarna sov, och så hörde jag, att de låg och pratade. Jag behöver hämta en krok här. Den bits väl inte? — tillade han med en blick på en av hundarna och klev försiktigt in med bara fötter.
— Var skall du sova?
— Vi ska vakta hästarna i natt.
— Å, en sådan natt! — sade Veslovskij, som kastat en blick ut genom den stora öppna dörrens fyrkant och betraktade stugknuten och de framför denna stående frånspända vagnarna. — Hör, någon sjunger! Det är kvinnoröster. De sjunger riktigt bra. Vilka sjunger, husbon’?
— Det är arbetsflickor från herrgården här bredvid.
— Låt oss ta en promenad! Vi sover i alla fall inte. Oblonskij, kom, så går vi!
— Ja, skall jag ligga eller gå? — sade Oblonskij och sträckte på sig. — Jag vet inte vilket. Det är så skönt att ligga.
— Nå, så går jag ensam. — sade Veslovskij och reste sig med ens och drog snabbt på sig stövlarna. — Farväl så länge, mina herrar. Om det är trevligt, skall jag kalla på er. Ni har trakterat mig med jakt på vildfågel, jag skall visa min tacksamhet i min tur.
— Inte sant, det är en trevlig pojk? — sade Oblonskij, då Veslovskij gått och bonden stängt dörren efter honom.
— Ja, det är han visst, — svarade Levin, som fortfarande i tankarna sysslade med vad man nyss hade samtalat om. Det tycktes honom, att han så gott han kunnat klart givit uttryck åt sina tankar och känslor, och ändå hade hans kamrater, som varken kunde beskyllas för inskränkthet eller oärlighet, båda två sagt, att han begagnade sig av sofismer. Detta upprörde honom.
— Ja, så är det, min käre vän, — sade Stepan Arkadjevitj. — Det finns två utvägar att välja på: antingen får man anse, att den nuvarande samfundsordningen är rättvis och på den grund hålla på det som tillkommer en — eller också får man erkänna, att man begagnar sig av orättvisa företrädesrättigheter, som jag ju gör, och med tillfredsställelse fortfara därmed.
—Nej, om det vore en orättvisa, skulle du inte kunna begagna dig av dessa förmåner med någon tillfredsställelse, åtminstone skulle jag inte kunna göra det. Det viktigaste för mig är att kunna känna med mig, att jag inte har del i någon skuld.
— Men i alla fall — skall vi inte också gå ut? — sade Stepan Arkadjevitj, tydligen trött av att anstränga tankeförmågan. — Vi sover i alla fall inte. Nej, vi kan gärna gå ut ett slag!
Levin svarade inte. Han tänkte som bäst på vad han hade sagt om att han endast i negativt avseende handlade etiskt. »Är det då möjligt att endast i det negativa tjäna det rätta?» frågade han sig själv.
— Vad nyslaget hö ändå har för en stark doft! — sade Stepan Arkadjevitj och reste på sig. — Det är mig omöjligt att somna. Jag undrar just, vad Vasenjka har för sig. Hör du inte hans röst och hur de skrattar? Skall vi inte gå? Kom då med!
— Nej, jag går inte, — svarade Levin.
— Beror det också på en princip hos dig? — sade Stepan Arkadjevitj leende och trevade i halvdunklet efter sin mössa.
— Nej, det har inte med någon princip att göra, men varför skulle jag gå?
— Vet du, du skaffar dig själv bra mycket otrevligheter, — sade Stepan Arkadjevitj, som hittat rätt på sin mössa och stigit upp.
— Hur så?
— Kanske jag inte märkt, vad du låtit dig komma i för ställning till din hustru? Jag hörde, att er emellan var det en fråga av yttersta vikt — om du skulle fara ut på jakt på två dar. Det kan passa bra i en idyll, men sådant duger inte för hela livet. En man måste vara oavhängig — han har sina rent manliga intressen. En man måste hålla på sin manlighet, — sade Oblonskij och öppnade dörren.
— Vill det säga, att han skall ge sig ut och driva kurtis med arbetsflickor! — frågade Levin.
— Varför inte ge sig ut, om det roar. Ça ne tire pas à conséquence. Min fru får det inte sämre, om jag har ett nöje av det. Huvudsaken är att vakta på hemmets helgd. Hemma får ingenting i den vägen ske. Men man bör inte låta binda händerna på sig.
— Må så vara, — svarade Levin torrt och vände sig om på andra sidan. — I morgon gäller det att vara tidigt uppe, jag väcker ingen och ger mig i väg i gryningen.
— Messieurs, venez vite! — hördes från den återvändande Veslovskij. — Charmante! Ni må tro, att jag gjort ett fynd. Charmante, en verklig Gretchen, jag har redan bekantat mig med henne. Hon är verkligen riktigt söt! — utlät han sig med en så förnöjd min, som hade den omtalade enkom för hans skull fått sitt vackra utseende och han därför hade att uttala sin tillfredsställelse med den som åstadkommit detta.
Levin låtsades sova, men Oblonskij, som tagit på sig tofflor och tänt en cigarr steg ut ur ladan, och snart dog ljudet av hans och Veslovskijs röster bort i natten.
Levin kunde på länge inte sova. Han låg och lyssnade till hur hans hästar mumsade på höet. Sedan hörde han, hur gårdens husbonde i sällskap med äldste pojken begav sig av ut på nattvakt. Därefter fick han ligga och lyssna till, hur soldaten i andra ändan av ladan gick till vila tillsammans med sin systerson, husbondens yngste pojke. Han hörde, hur gossen med sin späda stämma meddelade sin morbror det intryck, som hundarna gjort på honom. De hade för gossen tett sig så stora och fruktansvärda. Han frågade, vad dessa hundar skulle jaga, och Levin hörde, hur soldaten med hes och sömnig röst pratade om att jägarna i morgon skulle gå ut till kärret och skjuta med sina bössor, men sedan för att få fred för den lilles frågor yttrade: »sov nu, Vas’jka, sov, annars blir jag ond», varpå han snart började snarka. Så blev allt tyst. bara enstaka gnäggningar från hästarna hördes och då och då en beckasins läte. »Är det verkligen så, att det bara är på negativt sätt?» upprepade Levin för sig själv. »Nå, än sen? Jag rår inte för det.» Och så började han tänka på morgondagens bestyr.
»I morgon ger jag mig ut tidigt och skall försöka att inte förivra mig. Det är ju en väldig mängd med beckasiner här. Också dubbla beckasiner finns det. Och när jag kommer tillbaka, så har jag väl en biljett från Kitty. Ja, kanske Stiva har rätt? Jag är inte tillräckligt manlig i mitt förhållande till henne, jag är på väg att bli en käring... Men vad är att göra! Åter igen det negativa!»
Bäst han kommit i slummer, fick han höra skratt och muntert samspråk från Veslovskij och Stepan Arkadjevitj. Han slog för ett ögonblick upp ögonen: månen hade gått upp, i den öppna dörren, varifrån månljuset klart flödade in, stod de och pratade. Stepan Arkadjevitj talade något om den unga flickans friskhet och jämförde henne med en färsk, nyknäckt nötkärna, och därefter hördes Veslovskij med sitt medryckande glada skratt upprepa ett yttrande, som troligtvis en bonde riktat till honom: »Sök att skaffa dig en egen!» Levin mumlade i halvslummern:
— I morgon så fort det gryr ... — och somnade.