Då Levin i den första morgongryningen vaknat, försökte han väcka sina kamrater. Vasenjka, som låg på magen sträckande utanför täcket sin ena strumpbeklädda fot, sov så tungt, att det var omöjligt att få ett svar av honom. Oblonskij svarade halvvaken, att han hade ingen lust att gå ut så tidigt. Till och med Laska, som hoprullad legat och sovit i ett hörn bland höet, steg ovilligt upp och släpade lättjefullt sina utspretande bakfötter efter sig. Sedan Levin dragit på sig stövlarna och tagit sin bössa, öppnade han försiktigt den knarrande dörren och steg ut i det fria. Kuskarna låg sovande bredvid vagnarna och även hästarna syntes slumra. Endast en av dem tuggade slött havre vaggande hit och dit med mulen. Gården låg ännu försänkt i ett grått skumrask.
— Varför så tidigt oppe, vännen min? — frågade honom med ett hjärtligt tonfall den gamla husmodern, som om hon talat till en av sina närmaste bekanta.
— Jag skall ut på jakt, mor lilla. Kommer jag fram till kärret den här vägen?
— Gå rakt förbi bakgården och tröskplanen, lilla vän, och så förbi hampfältet. Det finns en stig där.
Försiktigt klivande fram på sina nakna solbrända fötter, gjorde gumman Levin sällskap en bit och öppnade grinden för honom ut till tröskplatsen.
— Gå nu bara rätt fram, så kommer du till kärret. Igår släppte de ut hästarna dit.
Laska sprang glatt före längs stigen. Levin följde efter med snabba, lätta steg alltemellanåt tittande upp mot himlen. Han hoppades på att solen inte skulle hinna gå upp, förr än han kommit ut till kärret. Men solen var inte fallen för dröjsmål. Månen, som ännu stått klart lysande, då han begivit sig i väg, glimmade nu bara svagt som matt silver. Morgonstjärnan, som för en stund sedan dragit blicken till sig, måste han nu söka efter för att upptäcka. Vad han förut sett som otydliga fläckar långt ute på fältet kunde han nu klart urskilja. Det var rågskylar.
Den höga doftande hampan var full av daggdroppar, som än ej kunde ses av brist på solglitter, och Levin blev blöt om fötterna och fick stänk av vätan till och med ovan bältet. I den klara morgonstillheten var de obetydligaste ljud hörbara. Ett bi flög som en visslande kula förbi Levins öra. Han tittade sig om. Det kom ett till och ännu ett. De kom flygande från bigården och försvann över hampfältet i riktning mot kärret. Stigen ledde rakt mot detta. Man kunde ana sig till, var kärret låg, på de dimmor, som än tätare, än glesare steg upp därifrån, så att starrgräsmarken och videbuskarna syntes som vaggande öar i ett hav av ånga. Längs kärret och vägen låg pojkar och bondkarlar, som hållit nattvakt hos hästarna och nu strax före gryningen slumrat in ett slag med långrockarna bredda över sig. Ett stycke från dem gick tre sammanbundna hästar. Den ena drog rasslande i kedjan. Laska gick jämsides med sin herre, hon hade god lust att skynda före och såg sig om åt alla håll. Då Levin gått förbi de sovande bönderna och kommit fram till den trakt, där kärret började, såg han efter att bössan var i ordning och släppte hunden. En av hästarna, en fylllig brun treåring kastade sig vid hundens anblick häftigt åt sidan, lyfte svansen i vädret och gav från sig ett ljudligt fnysande. De övriga hästarna blev också skrämda och satte av bort från kärret plaskande i vattnet med sina sammanlänkade fötter, vars hovar åstadkom ett ljud snarlikt handklappningar, då de snabbt drogs upp ur den klibbiga lermarken. Laska stannade, kastade en föraktfull blick bort på hästarna och såg sedan frågande på Levin. Denne strök med handen över hennes rygg och visslade till tecken på, att nu kunde hon ge sig till att söka.
Laska ilade glatt och sorglöst fram på den under henne vaggande dymarken.
Då hon kommit fram till kärret, förnam hon genast bland de för henne välkända dofterna av trädrötter, kärrgräs, siam och den i denna miljö inte hemmahörande stanken av hästspillning runt över hela trakten utbredd doften av fågel, just av den fågelart, som mer än alla andra eggade hennes iver, Här och där i mossan och bland grästuvorna var denna doft särskilt stark, men det var omöjligt att avgöra i vilken riktning denna doft tog till och i vilken den blev svagare. Kör att finna rätt på denna riktning måste hon ge sig av längre bort och komma upp mot vinden. Utan att känna, hur benen rörde sig, satte Laska av i full galopp, men dock ej hastigare, än att hon när som helst kunde stanna mitt i språnget, om så behövdes. Hon sprang åt höger bort från den från öster kommande morgonbrisen och vände sig så om mot vinden. Då hon så med vidgade näsborrar drog in luften, kände hon genast, att det ej bara fanns spår alldeles framför henne, utan att själva fåglarna befann sig där och att det var en hel hop. Laska saktade farten. Att fåglarna fanns här, visste hon, men kunde ännu inte med full säkerhet bestämma platsen. För att söka rätt på denna, började hon just göra en lov, men i detsamma blev hon störd av sin herres röst. »Laska! där!» sade han och pekade åt ett annat håll. Hon stannade och gav honom en undrande blick, som ville hon fråga, om det inte var bättre att fortsätta som hon börjat. Men han upprepade sin tillsägelse och pekade på en av vatten överhöljd samling kärrtuvor, där ingenting gärna kunde finnas. Hon lydde honom, låtsades söka för att göra honom till freds, löpte härs och tvärs över tuvorna och vände så tillbaka till den plats, där hon förut befann sig, och fick åter väderkorn på fåglarna. Nu, då husbonden inte längre störde henne, visste hon, vad hon skulle göra, och utan att titta i marken började hon en lång lov, genom vilken hon skulle komma underfund med hur allt förhöll sig. Hon stötte förargad hop med tuvor bäst det var och råkade allt emellanåt ned i vattnet, men hennes spänstiga kraftiga ben förde henne på rätt väg. Doften från dem hon sökte blev allt starkare och starkare, allt tydligare och tydligare, och med ens hade hon alldeles klart för sig: bara fem steg framför henne bakom en tuva måste en av dem finnas. Hon stannade orörlig i hela kroppen. På sina låga ben kunde hon inte varsebli någonting framför sig, men av doften visste hon, att en fågel måste sitta inom fem stegs avstånd. Hon stod stilla, hennes luktorgan uppfattade villebrådets närvaro ännu tydligare och hon njöt i spänd väntan. Hennes svans stod rakt ut och darrade bara i yttersta spetsen. Munnen var en smula öppen, och öronen hade rest sig. Det ena örat hade vrängt sig under loppet. Hon hämtade andan djupt, men försiktigt och såg sig ännu försiktigare om på sin herre, mer genom att vrida på ögonen än genom att vända på kroppen. Han kom klivande från tuva till tuva, då och då snavande, hon såg hans välkända ansikte och hans ögon, som hon alltid kände sig ängslig för, hon tyckte, att han rörde sig ovanligt långsamt, men i själva verket sprang han.
Läggande märke till, att Laska sökte på ett alldeles särskilt sätt, tryckt mot marken liksom grävande sig fram med bakbenen och hållande munnen lätt uppspärrad, begrep Levin, att hon fått väderkorn på dubbelbeckasiner, och i sitt stilla hjärta höjande en bön till Gud om lycka åtminstone med den första fågeln, ilade han fram mot henne. Då han kommit tätt intill henne, började han se sig omkring från sin högre plats och varseblev nu med sina ögon vad hon iakttagit med nosen. I sänkan mellan två tuvor på en famns avstånd syntes en dubbelbeckasin. Den vände på huvudet och stod ett ögonblick lystrande. Så slog den ut med vingarna, slog dem åter samman, gjorde en klumpig vippningsrörelse med bakdelen och försvann bakom en tuvkant.
— Pil! pil! — ropade Levin och stötte till Laska bakifrån.
»Jag kan inte gå, — tänkte Laska. — Vart skulle jag gå? Härifrån kan jag känna dem, men om jag flyttar mig framåt, begriper jag inte var de är och vad det är.» Men nu gav husbonden henne en knuff med knät och viskade med ett tonfall av orolig upphetsning i rösten: »Pil, Laska pil!»
»Nå, om han vill det, så kan jag göra det, men jag svarar inte längre för mig själv», tänkte Laska och satte full fart in bland tuvorna. Den lukt, hon förnummit, var nu borta, hon endast såg och hörde utan att begripa någonting.
På tio stegs avstånd från den förra platsen lyfte en dubbelbeckasin utstötande ett hest läte, medan vingarna gav från sig det dova ljud, som särskilt kännetecknar denna fågelarts flykt. Levin sköt, och fågelns vita bröst slog plaskande ned i gyttjan. En andra dubbelbeckasin flög upp bakom Levin utan att invänta hunden. Då Levin vände sig om, var den redan långt borta. Men skottet nådde den. En tjugo steg framåt flög den ännu, reste sig så rätt upp i vädret och störtade omedelbart därpå som en boll rakt ned och slog tungt i marken på ett torrt ställe.
»Nu tycks det bli ordning!» tänkte Levin, när han lade ned i jaktväskan de varma feta fåglarna. »Nå, Laska, nu skall vi väl reda oss?»
Då Levin efter att ha laddat bössan drog vidare, hade solen redan gått upp, fastän den ännu befann sig dold i skyar. Månen hade mist allt skimmer och skymtade som ett vitt moln på himlen. inte en enda stjärna syntes längre. Glittret av daggen i sävdungarna, som varit silverglänsande, hade fått guldton. Över det rostiga kärrvattnet låg ett bärnstensgult skimmer. Det nyss blåaktiga gräset hade gått över i en grönska, som stötte i gult. Små kärrfåglar svärmade omkring bland de daggstänkta buskarna runt bäcken, vilka kastade långa skuggor. En hök hade vaknat och sittande på en höstack tittade han med missnöjd min ut mot kärret vändande huvudet från den ena sidan till den andra. Kajor flög ut över marken. En barbent pojke var just i färd med att driva hästarna tillbaka. De nalkades en gubbe, som rest sig upp och lagt av sig långrocken och nu stod och kliade sig i huvudet. Röken från skotten hade brett ut sig som mjölkstrimmor över det gröna gräset.
En av pojkarna kom springande fram till Levin.
— Farbror, i går fanns det änder här! — ropade han och följde på avstånd efter.
Det var Levin en dubbel förnöjelse att i närvaro av denne gosse, som ljudligt uttryckte sitt gillande, tätt efter vartannat nedlägga ytterligare tre beckasiner.